Klockan hann bli över tio i går kväll innan jag kom hem. Mer än fem timmars ”cykelsemester” med härliga naturvyer, Tommy Körberg-konsert och mat till en kostnad av 38 kronor. (Cykelbiljett på tåget 13 kr med jojosommar kort och en smal korv med bröd på Österlen grillen på stationen).
Vad är det för liv vi lever? En stor del av inkomsten går åt till återkommande kostnader som boende, bil, tv-licens, bredband. Eftersom vi jobbar så mycket köper vi en stor del av maten i butik, ja – kanske en hel del halvfabrikat om vi ska vara ärliga. Vissa av oss köper städtjänster också av hemmets över hundra kvadratmeter. Och vi andra plockar ner rengöringsmedel från butikens välfyllda hyllor när vi ändå gör matinköpen.
I sociala medier får vi konsumtionsinspiration. Dagens outfit, det perfekta hemmet i bloggvärlden – för att inte tala om alla resor, konserter, restaurangbesök och konserter som dokumenteras och sprids på Facebook och instagram.
På tåget är det gratis Wi-Fi. Där brukar jag passa på att kolla fb och skriva ett blogginlägg. Där är tankarna fria och bloggandet har blivit en vana på tåget. De femtio minuterna mellan Simrishamn och Ystad igår försvann utan att jag hann skriva om alla upplevelser från cykelturen.
Hur mycket tid försvinner i våra liv när vi kollar statusuppdateringana?
För några år sedan hade det varit omöjligt för mig att göra denna kursändring. Barn behöver så klart ett hem. Och ja – jag vet – jag är lyckligt lottad med en man som älskar mig och föräldrar som stöttar. Jag har tre platser att bo på – men hur många har inte platser att bo på som vi inte reflekterar över? Det vore intressant att veta hur många kvadratmeter bostadsyta vi i genomsnitt disponerar per person i Sverige.
En gång drömde jag om sommarstuga. Nu funderar jag över vad sommarstugans årskostnad (inkluderat kapitalkostnad och kostnad för allt arbete du själv lägger ner som t ex fönstermålning, trädgårdsarbete och städning) motsvarar i övernattningar på b&b och hotell.
Vad är det som gör att vi måste äga?
På min cykeltur passerade jag Hylkegården. Om man cyklar från Ystad innan 11 blir det perfekt med lunch i Ingelstorp och fika på Hylkegården (om man inte kör budgetalternativen med en flaska vatten, en burk makrill, ett kokt ägg, frukt, grönsaker och en påse mandel i cykelväskan). Hylkegården är verkligen paradiset för sakletaren. Men hur mycket av sakerna behöver vi – med handen på hjärtat?
Ja, jag vet – det här inlägget kommer att reta många.
Jag har själv varit en materialist. Jag älskar vackra saker, böcker, kläder och skor. Mitt behov av att äga var stort. Sedan barnsben samlade jag nysilverbestick och serviser. En stor del av min ungdom ägnade jag åt att skapa det perfekta hemmet. Vi renoverade allt från grunden och jag njöt verkligen av att läsa inredningstidningar och leta prylar på auktioner och loppisar. Timmarna vi ägnade åt renoveringen är så många att jag inte vågar försöka räkna ens.
Vi levde i ekorrhjulet där körningar till fotbolls- och handbollsträningen, matcher och turneringar åt upp en stor del av tiden.
När jag tittar i fotoalbum ser jag uppklädda människor – leende ansikten – festliga dukningar och välfyllda fat. Men få bilder från festförberedelser (jaga presenter och kläder, klädvård, festplanering, inköp, matlagning, städning) eller efterarbetet.
Jag har levt det livet – och skulle antagligen ha fortsatt det livet om depressionen inte tvingat mig till en annan livsväg.
Sträckan mellan Brantevik och Simrishamn är nog en av Sveriges bästa cykelvägar. Ingen biltrafik – bara rosendoft, fågelkvitter och klarblått hav.
Vi kan alla välja vilka glasögon vi ska se världen genom. I månader har jag sörjt det som varit, haft ångest för att möta människor, känt skuld över att jag inte klarade hålla ut, att jag inte var tillräckligt stark.
Cykelturen fick mig att byta glasögon.
När jag lämnade tingsrätten såg jag advokaten i ögonvrån – han av alla människor. Känslorna vällde upp i mig. Om det inte vore för honom är jag övertygad om att ja hade klarat det. Visionen var rätt – felet jag gjorde var att ha tillit till fel människor.
Men där på cykelsadeln förbyttes de negativa känslorna till förlåtelse och tacksamhet. Om det inte vore för hans agerande skulle jag fortsatt som advokat tills jag blev åttio precis som Leif Björnberg och Penser.
Jag skulle fortsatt att lyssna på människors problem, tvingas att acceptera domarnas överlägsenhet, brottas med konflikter utan slut.
Men igår lämnade jag tingsrättsvärlden för att upptäcka den verkliga världen. En värld av dofter, färger och ljud långt ifrån tingsrättssalens lysrörsljus och vackra tavlor.
Det är inte lätt att växla om till ett nytt sätt att leva. Det handlar om att stanna i nuet, se möjligheter.
Brantevik var fyllt av bilar. Tommy Körberg spelade på idrottsplatsen. Varför inte cykla dit? Utanför staketet tog jag fram mitt sittunderlägg och satte mig bland Rölleka och höga gräs. Musiken hördes lika bra utan dyra biljetter.
Vid korvkiosken på stationen unnade jag mig en smal korv med mos och spontana samtal med människorna som satt där. De där samtalen var viktiga. Plötsligt insåg jag hur priviligerad och modig jag är som vågade byta liv.
Mer grönsaker – ja – men tyvärr inte vegetarian – än. En smal korv då och då tillhör delar av det gamla livet som jag ännu inte är redo att släppa.
Man kan inte bara se allt i svart eller vitt. Det ena utesluter inte det andra. Men vi människor är olika. Vissa har ett arbete bara för att få sin lön och kunna betala mat och hyra mm. Andra älskar sitt arbete och skulle bara vara en halv människa utan det.
Att älska sitt arbete innebär emellertid inte att man utesluter ”den andra världen” som du säger. Det gäller att hitta en balans, att se det vackra i vardagen, att njuta av stunden. Precis så som Robin Sharma (Munken som sålde sin Ferrari m fl böcker) förespråkar. Att hitta balansen mellan privatliv och yrkesliv. Det var kanske det du inte klarade av Annika.
Det är sant att vi advokater får lyssna mycket på människors problem, men det är ju därför som de söker oss. För att få hjälp. Att få göra skillnad för en människa, att hjälpa en medmänniska som är krist. Det anser jag vara det mest meningsfulla med vårt arbete. Då tar man på sina professionella glasögon.
När man lämnar kontoret tar man på sina privata glasögon. Som du säger man väljer vilka glasögon man vill se världen med, men inget hindrar att man har flera par glasögon.
Att lära sig av sin misstag är också viktigt. Många har en tendens att skylla sina ”misslyckanden” och ”tillkortakommanden” på ytter omständigheter eller på andra människor. Jag tror det är en farlig väg. Man måste – för att inte göra samma sak igen – se sina egna brister. Man kan inte bara skylla på andra; eller som du säger ”Om det inte vore för honom är jag övertygad om att jag hade klarat det.”
Förresten så arbetade Wilhelm Penser som advokat tills han var 92 år och han var då fortfarande vital. Så gör man när man älskar sitt arbete och sina klienter, och vad är det för fel med det?