När orden försvinner

Ännu en morgon vaknar jag alltför tidigt. Varför gör jag det här? Varför förflyttar jag mig till den jobbigaste delen av mitt liv?

Klumpen i bröstet har nått upp i halsen, gör det svårt att andas. Orden är borta som alltid när jag försöker prata med psykologen om det här. Är det bara Bob Hanssons meditationer som kan lossa alla murar jag byggt upp?

Jag vet inte.

Men jag går upp fastän det är kolsvart utanför fönstret, slår till datorn och väntar på ljudet, ser mailfönstret berätta om alla mail, men jag går inte vidare. Väntar på att safari ska öppna, på att jag ska kunna skriva. Inte för att jag har några ord – utan för att jag väntar på orden. Längst ner i magen växer ännu en sten – en växande sten? Den blir större och större. Men jag måste igenom det här … vill igenom det här … vill sätta punkt.

Ok – gå bara rakt på och skriv om det som är värst. I sex år har jag grubblat över vad det var som fick mig att vilja lämna dem jag älskar. Det måste ha varit någon specifik händelse. Hur tänkte jag?

I helgen kom insikten – plötsligt bara visste jag. Det handlade inte om vad jag ville eller tänkte. Det handlade om att jag var sjuk, att min hjärna slutat att fungera. Öppenheten och tryggheten i gruppen fick mig att tala om det.

”Har ingen sagt det till dig?” Hon arbetade med suicide, hon berättade om forskningen. Att det inte alls handlar om vad individen vill – utan att en punkt nåtts när tankarna inte är friska.

Det är svårt att acceptera att jag pressade mig så långt att hjärnan fullständigt la av – men tyvärr är det den enda förklaringen. Det finns inget annat. Jag kan sluta leta, sluta grubbla – för det handlade inte om vad jag tänkte eller kände. Det handlade om att hjärnan lagt av.

Samtidigt gör insikten mig rädd. Hur kunde jag driva mig så hårt att hjärnan la av? Kan jag göra det igen? Eller var min hjärna bräckligare än andras?

Jag har inga svar.

Jag har inte fler ord.

Hatar administration

(Inlägg nr 256 på Ambassadörsbloggen – sommaren 2012)

Djävlar vad jag hatar all administration!!!

Som advokat är jag lysande… ständigt får jag klienternas bekräftelse. Som föredragshållare, idéspruta, projektledare… ja, jag älskar de rollerna. Men jag är riktigt dålig på två saker – att göra saker som jag tycker är tråkigt(t ex att fylla i arbetsgivarintyg, följa upp att det skickas betalningspåminnelser, gå igenom fakturor) och att rekrytera rätt personal.

Åh, jag skulle kunna skriva hyllmeter om alla mina misstag jag gjort!!!

Förra veckans semester reducerades till en dag. Och den här veckans light-jobbade… tja… igår satt jag till kl 23.30 och nu är klockan 19.34. Solen skiner utanför… Längtar bara ut….

Vad gör jag??? Papper om årsstämmoprotokoll (någon gång i framtiden hoppas jag kunna berätta varför). Papper om lönebidrag. Jag var schysst tyckte jag och hjälpte tre personer in på arbetsmarknaden. Idag är två sjukskrivna men jag sitter med alla dessa förbannade papper.

En sak har jag lärt mig – att vara snäll har man inte någon tack för!

Vem drabbar det? Jo, mig själv. Vid sjukdom och ledighet är det jag som sitter där.

Jag har lärt mig en sak till – att aldrig, aldrig spara in på kvalificerad rådgivning. Idag har jag kontakt med en riktigt duktig advokat på arbetsrättens område. Dessutom anlitar vi en riktigt duktig rekryterare (som jag faktiskt träffade på en ambassadörsträff i Stockholm – Åsa Wikström – tack för att du finns.)

Just nu ångrar jag bittert att jag en gång startade företag. Ja, det vore mycket enklare att inte ha en enda person anställd. Då skulle jag kunna ligga och slappa på stranden istället för all denna pappersadministration.

Jo, jag vet – man kan anställa personer för detta också. Jag har försökt och begått så många misstag att jag snart inte minns dem längre. Idag är vi kräsna.

Vet du någon duktig ekonomimänniska som kan ha helhetsansvaret för den administrativa verksamheten, personalfrågor, avtal och dessutom vill bo och verka på Österlen. Hänvisa dem till mig! Vi letar – men den här gången är vi förbannat kräsna! Inga fler felrekryteringar – tack!

Lämna ett svar