Varför?

Den frågan har jag ställt mig miljontals gånger.

Hur kunde det gå så långt att jag var beredd att avsluta mitt liv?

Bara några veckor innan hade jag fått en ring med inskriptionen ”Älskar dig oändligt.” Hur kunde jag tvivla på att jag var älskad?

Att förflytta mig till det som varit är jobbigt. Jobbigare än att förflytta mig till 1600-talets fängelsescener. Jag mår fysiskt illa av att befinna mig där.

Jag kände mig som en stor lögn som skulle avslöjas när som helst. På ytan var jag framgångsrik men bakom fasaden av fransk manikyr och välsittande kostymer fanns bara ett svart hål. Om nätterna kom ångesten ifatt mig. Det hände att jag sov på kontoret, skrek ut min ångest i mörkret. Gång på gång drömde jag om min livlösa kropp som hängde från takbjälkarna.

Tröttheten bodde i varje por – ändå kunde jag inte sova. Högarna med arbete som skulle göras växte. Långt in på nätterna satt jag där, men det spelade ingen roll hur mycket jag ansträngde mig – för jag fick inte hjärnan att fungera. Texten flöt ihop och jag kunde inte läsa. Jag var allvarligt bekymrad. I flera månader hade jag varit sjukskriven på deltid. Jag hade tvingats skära ner företaget, trodde det skulle gå att rädda. Men så kom insikten. Jag hade sökt projektmedel för min vision. Nu användes inte längre fastigheten på det sätt som det stod i projektansökan. Det skulle innebära att jag skulle bli återbetalningsskyldig för beviljade projektmedel.

Det var bara en av frågorna som förde mig mot avgrunden. Andra var ett möte på försäkringskassan. Skatter och avgifter som skulle betalas. Det var så oändligt många jobbiga beslut att jag inte minns bråkdelen av dem. När jag lyckats uppbåda kraft att ta mig förbi ett hinder fanns genast ett nytt på min väg. Gång på gång på gång.

Orken var slut. Att ta mig upp på morgonen var en kraftansträngning. Jag kämpade mig igenom morgonpromenaden, drog på mig masken, hittade kraft i steget. I allt snabbare takt slukades min energi.

För att rädda företaget slutade jag köpa tjänster – skulle göra mer själv. Minns en kväll när jag dammsög kontoret och skrek ut min ångest tills halsen värkte.

Ingen normal människa gör så. Insikten bekräftade att jag var sjuk i huvudet – antagligen alltid varit sjuk i huvudet. Genom åren hade jag hört de orden från andra. Nu förstod jag att de sagt sanningen, att jag bara spelat teater i alla år. Det var verkligen något fel på mig. Och vad skulle hända när omgivningen insåg det. Vad skulle min älskade göra? Skulle han lämna mig? Skulle jag låsas in på någon klinik? Skulle jag bli en belastning för mina anhöriga resten av mitt liv? Framför mig såg jag människor med alzheimers. Från sommaren i hemtjänsten hade jag upplevt dem. Var det vad som höll på att hända? Vilka alternativ hade jag?

Antingen kunde jag erkänna det som höll på att hända – att min hjärna hade lagt av, att jag var sjuk, låta mig låsas in, bli ett kolli. Eller så skulle jag kunna avsluta mitt liv här och nu. Min älskade och mina barn skulle sörja – men så småningom skulle de glömma och gå vidare. Det andra alternativet var att se mig förfalla till ett kolli, en som behöver hjälp att äta, gå på toa och som så småningom bara sitter där och stirrar ut i tomma intet. Det var nog det som höll på att hända.

Jag hade hört talas om människor som mist förståndet – blivit elaka och oregerliga. Det var något annat som kunde hända.

Om nätterna grät jag. Jag var övertygad om att jag höll på att bli knäpp. Ingen vettig människa skriker ut sin ångest om nätterna, skriker halsen sårig medan hon damsugar. Dessutom hade jag börjat höra röster. Det började på morgonpromenaden vintern 2012. Då var det inte så ofta – den senaste tiden hade de börjat igen. Det hade hänt att jag lagt mig rak lång på marken på morgonpromenaden – allt precis all ork var slut. De gångerna det hände brukade telefonen ringa – alltid min älskade. Som om han var min skyddsängel.

Det allra värsta var sveket mot honom – att han älskade mig. Att jag inte berättat för honom om hur knäpp jag var, att jag hörde röster och inte ville leva. Att inte berätta om min dödslängtan blev också som ett svek. Det var som om jag levde i en lögn. Fast just när jag var med honom var jag lycklig. Han tog hand om mig, bäddade ner mig, serverade frukost på sängen, såg till att jag fick sova. När jag fick hög feber körde han mig till sjukhus så att jag fick dropp. Han konsulterade privata läkare per telefon som skrev ut penicillin när urinvägsinfektionerna återkom. Han körde mig till läkare som kunde tappa ut vätska ur mina armbågar. Gång på gång bedyrade han hur mycket han älskade mig. De nätterna smekte han mitt hår som om jag var det ömtåligaste han ägde. Hans kärlek tvivlade jag inte på – men jag tvivlade på att han skulle älska mig om han visste vem jag var längst inuti.

I ensamheten grät jag över att behöva lämna mina barn. Så här i efterhand går det knappast att förklara, men jag hade redan passerat det stadium när jag var övertygad om att jag var sjuk i huvudet. Jag hade vänt och vridit på de två alternativen – leva vidare och bli sämre och sämre. Hur många år skulle jag behöva sitta inlåst på ett hem? När skulle hjärnan lägga av helt? Jag ville verkligen inte vara den bördan för barnen.

När döden kommer vet vi inte. Jag skulle kunna dö av en obotlig sjukdom, i en bilolycka. Bäst vore det om döden kunde se ut som en bilolycka. Jag funderade mycket över det – hur jag skulle konstruera min död så att det såg naturligt ut – så att de bara kunde få sörja den friska, den som syntes på utsidan.

En morgon när ångesten var värre än vanligt – när det var mer jobbiga saker som hänt. Då bestämde jag mig. Om en vecka. Då skulle jag ha hunnit göra undan så att det inte var så mycket för dem att reda ut. En vecka måste jag vänta – de fick inte förknippa min död med alla hjärtans dag. Ingen skulle få veta om mina planer. Jag hade en vecka på mig att bestämma hur det skulle gå till. En vecka att ta farväl. Det var ändå så mycket bättre att själv kunna styra över döden än om det kom som en oväntad bilolycka.

Som vanligt talade jag med min älskade den morgonen. Som vanligt höll jag mina hemska tankar för mig själv. Gick min morgonpromenad. Körde till kontoret. På kontoret fick jag ännu ett jobbigt besked – vad det var minns jag inte, men jag minns hur världen rasade. Hur klumpen i halsen växte så att jag knappast kunde andas. Det gick inte att tänka en enda vettig tanke. Jag gick upp på ovanvåningen, letade upp en halsduk, testade tyngden i takbjälkarna – men halsduken var för kort, för mjuk. Rotade fram ett par strumpbyxor – jodå – de höll. Klockan 14.00 var det dags. Då skulle min sekreterare vara på läkarbesök, sedan skulle hon komma tillbaka. Då skulle hon hitta ett brev innanför dörren. Där skulle det stå att hon inte skulle gå in – att hon skulle ringa till polisen.

Kvar på min to-do-list fanns att formulera några brev. Hur många visste jag inte än. Brev till min älskade, brev till mina barn, brev till mina föräldrar. Mina förlåt, att jag inte orkade – men inget om den psykiska sjukdom som sakta tog över min hjärna. De skulle minnas mig som den jag var, som den fasad jag byggt upp.

Sol

Publicerat den 13 mars, 2014

140313 blommor

Åh, denna läkande sol!

En lång promenad i morgonljus till fågelkvitter och porlande vatten jagade bort de surrande tankarna.

Under äppelträdets kala grenar, inlindad i en filt, kunde jag åter hitta min andning.

Även idag har alla mail, sms, meddelanden – och inte minst den fina blomsterbuketten – varit till en oerhörd hjälp.

Ja, jag har fokus på att vila – men samtidigt är skrivandet mitt sätt att läka. Sedan 2002 har jag skrivit regelbundet. När jag lämnade kontoret tog jag med mig alla lådorna med skrivböcker. Oj, oj, oj… Finns det verkligen någon mening med att spara alla dessa anteckningar.

När jag skilde mig gav jag mig ett år att sörja och satte upp en målbild med en härlig 40 års fest. Det är lockande att sätta en tid för att läka. En målbild pockar på att bli tydlig – ett mingel i parken denna sommar – och sedan tid för arbetsträning. Det finns redan en del idéer. Men jag håller tillbaka. Försöker stanna i nuet istället för att gasa som jag gjort så många gånger förr.

Egentligen har läkandet pågått en längre tid. Sedan i maj 2013 har jag gått i KBT (kognitiv beteendeterapi). Tillfrisknandet har liksom legat på lur likt en förkylning och bara väntat på att bryta ut när allt omkring mig lugnat ner sig.

Igår träffade jag konkursförvaltaren och lovade att göra en kortfattad sammanställning över pågående ärenden. Hur sorgligt det än är med konkursen så duschas jag då och då av en lättnadskänsla. Samma känsla som min sjuka hjärna trodde att jag behövde dö för att uppleva igen. Den ligger där som en tidig morgondimma. Ni vet en sån som får vattendropparna att pärla sig i daggkåpans blad.

Av alla kommentarer har jag uppfattat det som att det är ovanligt att någon delar med sig av hur det är att gå i konkurs. Det är lockande att fortsätta skriva.

Samtidigt är jag medveten om att det kan reta många.

Hm – är det inte dags att jag slutar bry mig om vad folk tycker och tänker om mig? Jag ska inte ”ragga” några klienter längre. Jag kan inte bli prickad av advokatsamfundet. Trots allt som hänt har jag aldrig varit mer fri än nu.

Det är en märklig känsla!

Lämna ett svar