Blåkullafärder

Förhör med Gertrud på Fjärdingstinget, juni 1668.

“Sedan tillspordes hon av vem hon denna konst lärt haver, gav hon till svar av en piga uti [Lill]Härdal, vid namn Marit Jönsdotter (då Gertrud hos sina föräldrar var) då frågades huru hon skulle bära sig åt, sade hon, att hon tillika med Marit gick uti en sandgrop, och sedan i tre vägskillnad, i samma 3 vägskäl, gav hon sig fanen i våld, både till liv och själ, således att hon med höjd röst skulle säga, du fanen kom nu fram och tag mig och för mig till Blåkulla, straxt kommer den onda, uti en stor skepnad, såsom en präst utseende med en kjortel om sitt liv omgjordat, och då vid denna Gertrud således gav sig i Satans våld, var hennes lär[ar]inna därstädes n[äm]l[igen] Marit, och detta skedde när Gertrud var på sin 8 år då gav Satan denna Marit först litet deg och bröd med smör uppå, och Marit gav sedan Gertrud till att äta. Sedan de det ätit hade gingo de hem var till sitt efter de voro grannar, Sedan kom Marit om aftonen efter Gertrud, när hon hade gått och lagt sig att sova, då kläder varit uppå Gertrud, och bär henne hem i sin gård på ryggen, och satte henne nedför farstugudörren och ledde henne in i stugan, när Gertrud in i stugan kommer, smörjer [s. 3] hon henne med smörja, som hon av den onda fått haver (vilken var blodröd utseende) både under fotbladet, och fötterna och benen, sedan leder Marit in i stugan Gertruds faders ko, vilken var blackog och smörjer henne alltöver undantagandes ögonen strax får hon en sadel och betsel och lägger på kon, och Marit lyfter Gertrud bak på Satan, och Marit sätter sig framför, och Marit sade till Gertrud, håll väl uti, så att du icke faller av, och när de skulle åstad sade Marit, veni Diabole et fer nos ad Infernum, strax fore de åstad upp igenom skorstenen och under vägen skovo de klockorna i [Lill]Härdal, vilket Marit offrade den onde, då de dit kommo till infernum, syntes först Gertrud såsom ett stort berg, då kommer den onde mot dem i vädret, gåendes för dem och ledsagandes dem till härbärgs, och förr än de inkommo uti härbärge, dit de blevo ledsagade, hördes tornklockor, med grovt, dumt och styggt ljud. Enär de inkommo fingo de se en stor sal målad och väl tillpyntad med mycket folk omkring, sittandes, ätandes och drickandes, sedan de hade ätit och druckit, foro de uppå golvet att dansa, och under dansen svoro och bannades [s. 4] gruveliga sinsemellan, slogos med kokspilorna. Och berättar Gertrud (vilken åtskilliga gånger, sedan hon dit till Älvdalen kom, haver varit till infernum) att maten som de där åto syntes för dem så skön och härlig, så att, enär de den taga och äta, kunna de den väl tugga, men det är smak ingen, eller om de spilla något neder under bordet, försvinner det och är intet, sammaledes med deras dryck, de kunnat intet annat se än det är öl, men det är intet, och ingen smak giver det ifrån sig, och emedan de äro in inferno, och den onde giver dem äta, eller något annat, gav han dem bakom sin rygg med agg avig hand. Och när de hava ätit, skulle de alla stiga upp, och tacka den onde med nigande för honom och då räckte han sin hand till dem avig var emot de ock bakom hans rygg med avig hand honom tackade: Och emedan deras måltid uppå står, går deras kor och kalvar i bet uti en stor gräskitta, vilka de dit ridit hava som dem syntes och när de sig således hava förlustat, taga de sina kor och kalvar eller annat som de dit ridit hava på igen, och sätta sig därpå; då de säga: Du Diabole för oss nu hädan igen med en stor hast: [s. 5] Och denna Gertrud berättar, att medan hon var i [Lill]Härdal, kunde hon icke genom sin konst själv fara åstad, utan Marit hade henne med sig, så ofta Marit åstad reste:”

“för 4 år sedan vid Valborgsmässotid, kom denna Gertrud hit till Åsen till sin faderfaders syster, då gjorde hon med som Marit henne i [Lill]Härdal lärt haver: gick alltså Gertrud uti en vägskäl och där manar hon den onde till sig, såsom hon är bliven undervist, straxt kommer den onde emot henne (och detta emot Pingstdagen samma år) uti en stor habiit, som han henne förr i [Lill]Härdal var synter: giver den onde Gertrud en stycke bröd, och när hon hade brödet emottagit att äta, då hade det ingen smak, sedan giver den onde henne ett smörjehorn, vilket han befallde henne gömma uti fähuset under en stockända vid kluvun in vid väggen: Samma afton då hon tillika med det andra folket haver gått i säng, och denna Gertrud bäst haver insomnat, (såsom hon berättar) kommer den onde till henne, och väcker henne upp, och befallde henne taga hornet uti fähuset, och smörja kalven, vilket hon ock gjorde och tog sin farfaders systers kalv, smorde honom alltöver, exceptis cornibus oculisque, och den onde leder kalven in åt henne i stugun, [s. 6] gav henne både sadel och betsel, då satte hon sig på kalven och sade: Du Diabole, för mig hädan, då for hon åstad upp igenom skorstenen till Blåkulla. Enär hon kommer dit bliver hon välkommen även som tillförende, då hon med sin lärarinna var trakterad. Och när hon for där ifrån, gjorde hon som hon tillförende van var.”