Research om Rosenhane.
Familj: Ogift.
Två äldre bröder: Schering (1609) och Johan (f 1611-1661)
Scherings döttrar lär ha varit de bäst utbildade kvinnorna i Sverige jämte drottning Kristina. Sonen Bengt lär ha varit sändebud mellan prinsessan Juliana och greve Gustaf Lillie. Sonen Johan (1642-1710) var gift med Carl Larsson Sparres dotter Märta (1687-1700). Dvs Gustaf Rosenhanes brorsons svärfar blev ansvarig för Norrlandskommissionen.
Brorsonen Gustaf Rosenhane var hovmarskalk hos Hedvig Elonora 1673.
Under åren i hovrätten ägnade sig R åt sin tjänst med undantag för en period sommaren 1657, då han var förordnad som kommissarie vid utskrivning av knektar och när det gällde åtgärder till försvar mot fientligt anfall i Södermanland. Johan R uppger att R en tid 1657 förestått landshövdingeämbetet där men blivit undanträngd därifrån av Erik Sparre ”genom practiquer” (R 2:s dagbok 27 juli 1657). Tjänsten var visserligen vakant sedan april s å, men riksrådsprotokollen visar entydigt att R:s göromål endast omfattade de brådskande utskrivningarna och försvarsåtgärderna. Rådsherrarna var inte heller helt belåtna med R:s insatser eftersom han i flera skrivelser ställde frågor av principiell natur och begärde undantag från gällande regler. I rådet härskade den meningen att R borde klara av de uppkomna problemen genom förhandlingar med allmogen.
Trots allt är det troligt att R gjort sig förhoppningar om den lediga landshövdingestolen i Nyköping, vilket ett brev från honom till kungen i juli 1657 tyder på. När presidentämbetet i hovrätten i Åbo blev ledigt hösten s å, skrev Schering till kungen för R:s räkning. Uppenbarligen önskade sig R bort från hovrätten och då helst till en befattning där det var lättare att få ut intjänad lön. Det är möjligt att han inte heller var lätt att samarbeta med. En ordväxling med Per Brahe (bd 5) inför riksrådet 1656 och ett brev till kollegerna i hovrätten i juni två år senare kan tyda på detta. R hade fått utstå obehag på riddarhuset i april 1655, beskylld för att vara Per Brahes rapportör (AdRP, 25 april). Han synes även ha varit benägen för rättsliga processer – i motsats till brodern Johan var han troligen inte någon kompromissernas man. En sviktande hälsa och benägenhet för tungsinne gjorde inte hans tillvaro ljusare. 1658 berättade brodern att R på sin gård Haneberg ”gick allena uti sitt melankoli” (R 2:s dagbok 23 jan).
1672 utsågs R till ordförande i en trolldomskommission som rannsakade mål från Bollnäs, Alfta-Ovanåker, Järvsö och Delsbo. När kommissionens arbete kom in i ett avgörande skede i jan 1673 visade det sig att ett flertal ledamöter ville döma tio anklagade till döden, därav flera mot deras nekande. R kämpade mot en kompakt majoritet, stämningen bland allmogen var mycket upprörd, och bönderna i nämnden hotade med att om inte de trollpackor de velat döma till döden ”bliva av daga tagne som för deras barn [till Blåkulla] så vilja de själva gå under bödelen” . I detta kritiska läge tog R ett avgörande initiativ genom att skicka ett brev till Karl XI som då befann sig på eriksgata i Dalarna. R fann det betänkligt att döma så många till döden i all synnerhet som flera socknar var smittade av oron, och han befarade att avrättningarna kunde leda till att oron spred sig. R fick till svar att endast de som bekant och som var upphov till oron skulle avrättas. Beträffande de övriga skulle K M:ts vidare instruktioner inväntas. Denna tilläggsinstruktion bidrog till att antalet avrättade avsevärt begränsades.
Som bot mot trolldomshysterin rekommenderade R bl a kamp mot okunnighet genom upplysning och ökade arbetsmöjligheter för folket för att undvika fattigdom och sysslolöshet. En italiensk diplomat som reste i Sverige 1674 karaktäriserade R i samband med häxprocesserna som ”en man av större insikter och omdöme än de andra” eftersom han funnit att domarna var grundade på svaga skäl, men det heter också om R att han var fast i ”de gamla vidskepliga föreställningarna” (Magalotti, s 68 f).