Petrus Fontelius, 1622-1684

Prost i Gävle:

”Synnerligen är deras bekännelse kommen av torturer genom fängelse, handklovar och de gamlas uttröttande med stående, under vilka plågor de hava gjort sig skyldiga till det som de sedan vid avlivandet alldeles nekar hava”

Petrus Fontelius blev 1642 student vid Uppsala universitet, och disputerade 1650 för Martinus Olai Nycopensis med Eclipsigraphia praeceptis & exemplis breviter delineata.[1] 1652 blev han filosofie magister och 1660 professor i matematik vid Uppsala universitet. 1667 prästvigdes han samt 1669 blev han pastor i Gävle.

Kolla relation till Martin Brunnerus.

24 mars 1675 beslöt att i skrivelse till Svea hovrätts president riksrådet B. Horn och riksrådet E. Gripenhielm uttala, »att ministerium tycker detta trolldomsrykte och beskyllning gruveligen ökas, så att många oskyldiga ock torde därmed drabbas, vilket är samvetsverk», och begärde tillstånd att inkomma med ett yttrande i ärendet. Den 15 maj avgav också domkapitlet ett betänkande »Om trollväsendets rannsakning», vars egentlige upphovsman otvivelaktigt var B. Huvudsyftet med skrivelsen var att åstadkomma en revision av det dittills praktiserade rättsförfarandet, så att dom byggdes på tillförlitligare bevisning; av den gängse bevisningen godkändes knappast mer än den egna bekännelsen — redan detta ett betydande framsteg, ehuru det kunde medföra dödsdom över dem, som frivilligt bekände. Emellertid åstadkom detta utlåtande, tillsvidare ingen ändring. Tvärtom infordrades ett nytt betänkande av Uppsalateologerna. Och under intryck av färska meddelanden av ledamöter i den norrländska trolldomskommissionen undertecknade nu ärkebiskop Lars Stigzelius, domprosten Petrus Rudbeckius och professor Erik Benzelius ett utlåtande, som innebar en bestämd brytning med det förra betänkandet och en återgång till den i de stora processerna gemenligen använda bevisningen. Men B. mäktade behålla sin tankekraft klar och kritisk; han tog det uppseendeväckande steget att vägra sin underskrift och avgiva ett eget utlåtande. Detta, en vidlyftig avhandling om sjuttio foliosidor, utgör ett grundligt vidareförande av det ovannämnda majbetänkandets ståndpunkt. Han förnekar visserligen icke verkligheten av trolldomsväsen och bortförande (translation) genom djävulens bistånd; han kan »intet göra ett med dem, som mena, att i detta överallt är man bara människors lögn, vanitet eller arghet eller ock en naturlig sjukdom och melankoli», ehuru så ofta vore fallet. Men han fordrar ovederläggliga bevis; det är för honom »troligare, att i detta väsendet oftare och mera vanka praestigia och illusiones än som reellt förande». I fråga om bevisningen gör han gällande, att domaren skall hålla sig till lag och allmänt gällande regler. Kravet på ärliga vittnen utesluter godkännandet av complices och barn som vittnesgilla; hos de medbrottsliga är ett osunt och turberat förstånd; barnen äro ofta beslagna med att fara med lögn, av egen eller andras ingivelse, och underkastade illusioner, men »var illusioner vanka, där är sanningen det som man minst förmoda och tänka kan».

”Fontelius hade dessutom redan frikänt två kvinnor i Gävles grannsocken Valbo från anklagelser genom att som deras advokat förhöra de två barnvittnena, två djäknar, så att deras argument smulades sönder. ”

Källa: https://vikingroots.wordpress.com/2020/04/08/en-riktig-blakulla-historia/