Instrument

CITAT HÄMTADE FRÅN WIKIPEDIA om annat inte anges

Texten är under bearbetning

Pipor av trä och bark

Djurhorn

Mungiga

Fiddla

 

Vevlira

Ett riktigt gammalt instrument inom svensk folkmusik är vevlira.

Nyckelharpa

”Nyckelharpan är enligt många det mest typiska svenska folkinstrumentet eftersom den knappt förekommer utanför Sverige. Den är känd i Sverige från senmedeltiden men förde en tynande tillvaro fram till att den moderniserades på 1900-talet.”

Säckpipa

Även säckpipa har använts, en tradition som nästan hann dö ut innan den räddades.

Fiol

I Italien utvecklades violinliknande instrument under 1400- och 1500-talen. Dessa spreds gradvis över Europa.

”Fiolens och violinens intåg i Sverige skedde i början av 1600-talet. År 1629 hade Hovkapellet under Gustav II Adolfs tid utökats med stråkstämmor från att tidigare enkom haft blåsinstrument.” (Källa Wikipedia.)

Enligt Birgit Kjellström kom violinen sannolikt till Sverige i mitten av 1600-talet.

1685 skrev kyrkoherden Marcus Simming följande om bröllopsprocessioner i Vingåker: ”tillförene hafva de brukat Nyckelgiga, Juudgiga, Säckepijpa heller horn Män nu bruka de fioler, hvar på ock bondedrängiar någre hafva lärt sigh, efte sitt vijs stryka och spela.”

När den första fiolen kom till Älvdalen lär vi aldrig få veta – men det är inte omöjligt att en musikalisk älvdaling hört och sett fioler i Falun eller under krig på kontinenten. Kanske har han skapat sin egen fiol och komponerat egna melodier inspirerad av musik som han hört på sina resor.

Berättelsen ska vara trovärdig, men det är inte osannolikt att den ”rika” Gullichs-familjen hyrde in en fiolspelare till bröllopet i Loka.

Nedanstående är citat ur ”Musikverket – svenskt visarkiv”

”Det vanligaste sättet att skaffa sig ett instrument har nog varit att bygga det själv. Materialkännedom, hantverksskicklighet och sinne för konstruktionsdetaljer har varit högt utvecklade i självhushållningens samhälle. Att göra en fiol, en hummel eller en spilåpipa har alltså för många varit en relativt okomplicerad uppgift. Resultatet har givetvis varierat i fulländning beroende på hur ingående förlagan kunnat studeras, på tillgången till lämpligt material, på det individuella handlaget och på hur mycket tid och omsorg som satsats på företaget. Men talrika form- och klangsköna fioler har kommit till i kök och bodar fjärran från violinbyggarmästarnas ateljéer. För spelsugna barn gällde Cajsa Vargs princip ”man tager vad man haver”. Åtskilliga träskor och cigarrlådor har fått en ny och ädlare funktion som klangbotten i fioler. Storspelmannen Anders Frisell i Mockfjärd (1870-1944) berättar om sin väg in i musiken:
”Jag har ett litet minne av, att jag vid en 5 års ålder fick följa min moder på en dans i en bondstuga. Jag kommer ihåg huru tonerna från ”Klockar Pers” fiol förföljde mig. Då jag var omkring 7 år, började jag dels själv och dels med hjälp av en äldre broder tälja fioler av vedträn och satte på strängar av tagel. Längre fram limmade vi ihop en ihålig fiol av handkluven takspån. Det var med den som jag lärde mig få fram den ena enkla melodien efter den andra. Det gick då en pietistisk våg över orten. Mina föräldrar angreps därav och blevo ”läsare”, och då blev det slut med spelningen för mig. Den lilla fiolen brändes såsom varande ett djävulens verktyg.” (not 1)
I hemlighet gjorde brodern en ny och bättre fiol, men även denna dyrgrip blev upptäckt och bränd. Det dröjde många år innan Frisells föräldrar måste inse att sonens spellust ej lät sig kuvas trots hot om att han skulle bli evigt förtappad och brinna i eld och svavel.”

Slagverk

”År 1684 förbjöds slagverk och andra militärt orienterade musikinstrument som t.ex. skalmeja att framföras inom den folkliga musiken. Detta har medfört att folkmusiken i Sverige till stor del saknar rytminstrument.

Trumman användes då ungefär som bytrumman, med funktionen att larma eller som redskap för signalering.

Centrum för svensk trumtillverkning under 250 år fanns i bygderna söder om Örebro. Främst var det armén som var mottagare av instrumenten. Kombinationen fiol, trumma och andra militära instrument kunde säkerligen tidvis höras på många av de militära övningshedar som fanns runt om i landet, trots förbudet mot slagverk.”