CITAT HÄMTADE FRÅN WIKIPEDIA om annat inte anges

Ljuden är en viktig del av berättelsen. Här samlar jag information och länkar för att ha hitta när jag skriver.

Fotevikens museum har en bra sida om medeltida instrument. Så här skriver de om bordun-tonen.

”Man kan tydligt märka att man under medeltiden (och ännu tidigare?) hade en förkärlek för instrument med bordun, d.v.s. en klang (en ton eller två på kvintavstånd) som hela tiden ljuder med i ett musikstycke. Detta klangideal kan i sin tur spåras i islamsik musik. Borduneffekter uppstår vid spel på mungiga och säckpipa men kan åstadkommas även på bl.a. fiddla, marintrumpet och nyckelharpa.”

På sidan Levande musikarv finns en utförlig redogörelse för svensk musikhistoria från forntid och framåt. ”Pipare och harpare var välkända inslag i det svenska stadslivet.” ”Stadsmusikanter är belagda i 1400-talets Stockholm.” Musikutövarna betraktades som udda och avvikande personer, med mystiska förmågor och kanske i förbund med dunkla makter.

Indelningen nedan är hämtad från Fotevikens hemsida.

Stränginstrument

(ram)harpa, luta, kvintern, psalterium, hackbräde, fiddla, rebec, marintrumpet, nyckelharpa, vevlira, klavikord, cembalo

Cembalo

Hackbräde

Lyra (Kristinas instrument)

Lyra, äldre typ av stränginstrument med okformat strängfäste och vanligen rundformad resonanskropp. Släkt med kitharan och till formen med stråkharpan och den walesiska crwth. Lyra är oftast ett knäppinstrument men även lyror spelade med stråkar har förekommit.

Lyran är ett mycket gammalt musikinstrument och har hittats avbildad i konst så lång tillbaka i tiden som hos sumererna omkring år 3000 f.Kr.; men lyran i sig kan vara mycket äldre än så. Hos babylonierna uppträder lyran omkring 2000 f. Kr., och det blev babyloniernas små horisontellt hållna lyror som spreds över östra medelhavsområdet och gav upphov till ett flertal lokala varianter av lyran, bland annat den Israeliska kinnor som kung David och den grekiska lyran av sköldpaddsskal. Den grekiska lyran kom snart utvecklas till ett flertal varianter som barbitos, forminx och kithara. Kitharan kom att bli den lyrvariant som dominerar under romartid som sedan under tidig medeltid sprids över hela Europa. Omkring år 1000 börjar dock lyran att konkurreras ut av harpan. De lyror som överlever ombildas vanligen till stråkharpor som den walesiska criwt och stråkharpan. Lyran kom även att namnge lirorna.^[1]

Vevlira

Ett riktigt gammalt instrument inom svensk folkmusik är vevlira.

Nyckelharpa

”Nyckelharpan är enligt många det mest typiska svenska folkinstrumentet eftersom den knappt förekommer utanför Sverige. Den är känd i Sverige från senmedeltiden men förde en tynande tillvaro fram till att den moderniserades på 1900-talet.”

Psalterium var ett stränginstrument med trapetsformad resonanslåda och växlande antal strängar. Man knäppte på strängarna med fingrarna eller med ett plektron. En föregångare till cembalon.

Rebec (giga) var ett medeltida stråkinstrument, troligen med orientaliskt ursprung. Den hade långsmal, senare päronformad resonanslåda med tre strängar och hör till violinens föregångare.

(Bond)lira, även kallat organistrum, vielle eller Drehleier, hade resonanskropp av växlande form, en eller två likstämda melodisträngar och 3-4 bordunsträngar. Man fick instrumentet att ljuda genom ett hartsat hjul som drogs runt med en vev och samtidigt vidrörde alla strängarna.

Fiddlan stammar från Asien och stämningen tyder på att man utnyttjat den djupaste strängen till en bordunton (kallades ”det långa ljudet”). Fiddlan fick så småningom en förnäm status och undervisning i fiddlespel blev en viktig del av adelsmannens utbildning. Fiddlan spred sig senare till de medeltida byarna. De lägst sociala instrumenten var rebec (päronformad violin) och vevlira. Vevliran hade det långa ljudet som kännetecken. Fiddlan utvecklades senare till vår fyrsträngade violintyp.

Fiol

I Italien utvecklades violinliknande instrument under 1400- och 1500-talen. Dessa spreds gradvis över Europa.

”Fiolens och violinens intåg i Sverige skedde i början av 1600-talet. År 1629 hade Hovkapellet under Gustav II Adolfs tid utökats med stråkstämmor från att tidigare enkom haft blåsinstrument.” (Källa Wikipedia.)

Enligt Birgit Kjellström kom violinen sannolikt till Sverige i mitten av 1600-talet.

1685 skrev kyrkoherden Marcus Simming följande om bröllopsprocessioner i Vingåker: ”tillförene hafva de brukat Nyckelgiga, Juudgiga, Säckepijpa heller horn Män nu bruka de fioler, hvar på ock bondedrängiar någre hafva lärt sigh, efte sitt vijs stryka och spela.”

När den första fiolen kom till Älvdalen lär vi aldrig få veta – men det är inte omöjligt att en musikalisk älvdaling hört och sett fioler i Falun eller under krig på kontinenten. Kanske har han skapat sin egen fiol och komponerat egna melodier inspirerad av musik som han hört på sina resor.

Berättelsen ska vara trovärdig, men det är inte osannolikt att den ”rika” Gullichs-familjen hyrde in en fiolspelare till bröllopet i Loka.

Blåsinstrument

blockflöjt, enhandsflöjt, tvärflöjt, säckpipa, platerspel, skalmeja/pommer, sinka, trumpet (rak eller S-formad), basun, lur, horn, orgelpositiv, orgelportativ

Pipor av trä och bark

Djurhorn

14.30 in i den här bloggen

Säckpipa

Även säckpipa har använts, en tradition som nästan hann dö ut innan den räddades. Den finns finns på många folkliga bilder och har också bordunklang.

Fick symbolisera synd i allmänhet i kyrkan. Symbol för : Uppblåsthet och högmod. Många kopplingar mellan gris och säckpipsblåsare i kyrkokonsten.

Krumhorn var ett träblåsinstrument av skalmejatyp med dubbelt rörblad. Nedre delen av ljudröret var uppåtsvängt. Till samma familj hörde oboefamiljens föregångare bombard eller pommer.

Orgeln hade gjort sitt intrång i kyrkan men användes förmodligen inte som ackompanje-
mangsinstrument till sång. Man fick ofta slå med knytnävarna eller armbågarna för att trycka ner tangenterna. Portativet, en mindre bärbar orgeltyp, var vanligt i både världslig musik och i kyrkliga processioner.

Mer om orgel under medeltiden. 

Skalmeja var också ett medeltidsinstrument. Med hjälp av cirkulationsandning kunde man blåsa långa toner på skalmejan. Flöjt och skalmeja hörde till allmogen. Trumma skapade ofta en bordun till den melodiförande flöjten.

Flöjter Man spelade på olika slags flöjter bland vilka blockflöjten blev ett modeinstrument på 1400- och 1500-talen.

Trumpeter – tidigast raka sådana, från 1300-talet och framåt s-formade – användes i spetsen för furstliga processioner och som signalinstrument. De kom under senmedeltiden och framåt att i kombination med pukor vara förbehållna kavalleriet och adeln.

Slaginstrument

ramtrumma, klapper, kastanjetter, klocka, klockspel, bjällra, bjällerkrans, triangel, mungiga, rommelpott

Slagverk

”År 1684 förbjöds slagverk och andra militärt orienterade musikinstrument som t.ex. skalmeja att framföras inom den folkliga musiken. Detta har medfört att folkmusiken i Sverige till stor del saknar rytminstrument.

Trumman användes då ungefär som bytrumman, med funktionen att larma eller som redskap för signalering.

Centrum för svensk trumtillverkning under 250 år fanns i bygderna söder om Örebro. Främst var det armén som var mottagare av instrumenten. Kombinationen fiol, trumma och andra militära instrument kunde säkerligen tidvis höras på många av de militära övningshedar som fanns runt om i landet, trots förbudet mot slagverk.”

Mungiga (Olufs instrument)

Genom att ändra munnens form och blåsa samtidigt som man spelar går det att förstärka olika övertoner. Det finns flera sorters mungiga, allt mellan diskant och bas. Rent musikaliskt hålls tonen tillbaka av en bordun (grundton) när man spelar instrumentet. Man kan stämma mungigan i alla tonarter och det finns även mungigor som kan spela alla tonarter.

Mungigan är ett av världens äldsta musikinstrument och har spridit sig över nästan hela världen. Man tror att instrumentet kom från Asien till Europa. Mungiga ska mestadels ha varit ett folkinstrument som under medeltiden var ett typiskt instrument för tiggarmusikanter och hovnarrar.

Till Norden tros mungigan ha kommit under vikingatiden. Mungigor har påträffats vid flera arkeologiska utgrävningar i Skandinavien. De äldsta arkeologiska fynden av mungigor dateras till 1200- och 1300-talen. I Härkeberga kyrka i Uppland finns väggmålning av Albertus Pictor från 1480-talet som visar en lekare med mungiga. Förutom att kallas för mungiga eller munharpa kallades den ibland för Näckens harpa eller Hin ondes järnfiol, då den ibland förknippades med trolldom och onda makter. Det finns flera litterära källor i Sverige som tar upp mungigan, till exempel trakterar Fader Berg i Fredmans epistlar bland annat mungigan, August Blanche skrev på 1800-talet i ’Hyrkuskens berättelser’ att ’mungigans skorrande tonder hördes i den svenska sommarnatten på Djurgården’. I folkliga uppteckningar från slutet av 1800- och början av 1900-talet skildras hur mungigan tillverkades av hem- och bysmeder och sedan såldes på marknader eller i järnhandel samt av kringresande försäljare. Mungigan tjänade som förströelse för drängar, kolare, timmerhuggare och annat folk. Vid brist på ”riktiga” spelmän fick mungigespelmännen spela på fester, bröllop och andra tillställningar. Under 1800-talet minskade mungigans popularitet till förmån för dragspel och munspel. Under väckelserörelsens framväxt under slutet av 1800-talet stämplades instrumentet som syndigt, vilket bidrog till den minskade populariteten.^[1] Under 1970-talet ökade mungigan i popularitet och mellan åren 1970-75 genomfördes SM i mungiga i Junsele.^[2][3]

Gregoriansk sång

Djävulens instrument

Säckpipor, horn, förvridna skalmejor, trumpeter med eld

Nedanstående är citat ur ”Musikverket – svenskt visarkiv”

”Det vanligaste sättet att skaffa sig ett instrument har nog varit att bygga det själv. Materialkännedom, hantverksskicklighet och sinne för konstruktionsdetaljer har varit högt utvecklade i självhushållningens samhälle. Att göra en fiol, en hummel eller en spilåpipa har alltså för många varit en relativt okomplicerad uppgift. Resultatet har givetvis varierat i fulländning beroende på hur ingående förlagan kunnat studeras, på tillgången till lämpligt material, på det individuella handlaget och på hur mycket tid och omsorg som satsats på företaget. Men talrika form- och klangsköna fioler har kommit till i kök och bodar fjärran från violinbyggarmästarnas ateljéer. För spelsugna barn gällde Cajsa Vargs princip ”man tager vad man haver”. Åtskilliga träskor och cigarrlådor har fått en ny och ädlare funktion som klangbotten i fioler. Storspelmannen Anders Frisell i Mockfjärd (1870-1944) berättar om sin väg in i musiken:
”Jag har ett litet minne av, att jag vid en 5 års ålder fick följa min moder på en dans i en bondstuga. Jag kommer ihåg huru tonerna från ”Klockar Pers” fiol förföljde mig. Då jag var omkring 7 år, började jag dels själv och dels med hjälp av en äldre broder tälja fioler av vedträn och satte på strängar av tagel. Längre fram limmade vi ihop en ihålig fiol av handkluven takspån. Det var med den som jag lärde mig få fram den ena enkla melodien efter den andra. Det gick då en pietistisk våg över orten. Mina föräldrar angreps därav och blevo ”läsare”, och då blev det slut med spelningen för mig. Den lilla fiolen brändes såsom varande ett djävulens verktyg.” (not 1)
I hemlighet gjorde brodern en ny och bättre fiol, men även denna dyrgrip blev upptäckt och bränd. Det dröjde många år innan Frisells föräldrar måste inse att sonens spellust ej lät sig kuvas trots hot om att han skulle bli evigt förtappad och brinna i eld och svavel.”