Uppenbarelser

Från Fjärdingstinget, juni 1668:

Gertrud: 

”då haver henne förekommit (i Lokabyn) en ung vit man, förmanar henne att hon skulle allting bekänna om sig, såsom ock uppenbara sedan de andra hon där med sig fört haver. quorum nomina enumerata.

Då skulle hon omsider få bliva hos honom och de små barnen, som hon med sig fört haver skola vara hennes stora vittnen när denna händelsen kommer fram och skulle de med Gertrud uttrycka sanningen över hela landet, ville de då icke bättra sig, då skulle komma stor hunger och svält i landet, de gamla sade han stå på helvetets brädd, men de unga stå ännu på vägen.”

Erik:

”Erik Eriksson en ung pilt på sina 15 år, berättar att han för 1 år sedan, när han gick vall med sin faders boskap, skedde att han om en dag vid pass klockan 3 efter middag kommer på honom såsom en tung sömn, lika såsom han haver dånat och blev 2 gånger försökt, den 3 gången for han upp i vädret och kommer till infernum, och visste han icke huru han dit kom, där får han se Gertrud med de små barnen hon sig fört haver, de där förestå, och i en kammare, får han se Helvetet, och där neder uti vare folk, och en stor stege, på vilken folket ville uppkliva, men föllo dock strax tillbake igen där sammastädes syntes en stor och förträfflig eld brinna, i vilken folket badade pepo och gnällo gruveligen, räckandes upp sina händer, och intet visste han huru han kom därifrån, några dagar därefter var han i fäbodarna, Slängeboda benämnd, då folket sovo kommo till honom 2 karlar, den ene med vit skjorta om sitt liv med ett band ombundit mycket vacker påseende, så att det sken av honom. Den andre stygg och svart hade en lång tunga utur sin hals, och gräsligen grinade. Den dejliga karlen suckade och grät däröver, att den elaka haver så många människor förfört, han befallde gossen att han skulle kungöra vad han sett haver. Och den unga och vackra karlen sade, jag haver ett skönare [s. 12] och vackrare rike, än den onde haver, vilket du haver sett. Den onde sade Jag haver ett rike, hela världen haver jag snart under mig både små och stora: Den vackra karlen sade: Gud haver ett större och skönare rike, och kan med sitt minsta finger kullslå allt ditt rike och dig med. Och när en människa haver varit i 100 år i Guds rike, tycktes det allenast vara en dag, men i Helvetet eller i ditt rike så tyckes han vara för honom 100 år.

Och den vackra karlen befallde gossen att han skulle förmana barnens föräldrar, att de skulle hålla sina barn hårt under riset och Guds fruktan, emedan de ännu voro på vägskillna[de]n, förr än de komma till själva helvetet. Detta uppenbarar han för sin moder, att hon skulle hålla hans syster Anna den ock Gertrud bedragit haver, ty ock modern försökte på sin syster Anna så att hon haver måst bekänna att hon var av Gertrud förförd. De gamla sade han om de icke snart besinna sig, så äro de så långt framkomne, att de känna röken av halvetets loge. Nu nyligen för 14 dagar sedan haver han ock sett denna vackra karlen i förbemälda fäbodar, och sagt att Gertrud skulle föra med sig så många barn, på det hon skulle vara dess vittnes förare. De små lindebarnen skulle hon (Gertrud) taga med sig, på det att föräldrar som gudfruktige voro skulle mer fråga efter de barnen (sade han) ännu äro upptagne av [s. 13] Gudi till nåder, men om icke överheten ville hava straff över de gamla, att de kunde besinna sig själva sin galenskap, så varder Gud kommandes med hunger och svält över hela landet, och är ännu litet igen av nådens tid, och när detta vore straffat skulle Satan nederligga i 3 dygn och sedan bjuda till att uppstå igen, men äntligen bliva nederslagen med sitt anhang och aldrig mera uppkomma igen.”

Extraordinarieting, september 1668

Erik Eriksson

”Om några dagar därefter haver han om nattetid då han låg uti stegerhuset i ovanbe.da fäbodar, Slängebodarna, sett tvenne komma in till sig, en uti en vit skinande skjorta, ombunden om livet, samt en stygger ståendes avsides bakefter, den vite haver stånkat och pustat, den fule sagt utav huru många han hade uti sitt rike, den vite mannen sade att han fuller också hade några i sitt rike, men klagade däröver att de små barnen således voro förförda och bedragna på en orätt väg, nämnt Gertrud att hon har dragit Eriks syster Anna Eriksdotter med sig till Blåkulla.

Berömt sitt rike att där vore 100 år såsom en dag, men uti den fule mans rike vore en dag såsom 100 år. Den fules byggning vore icke beständig ej heller sådan som hon är honom (Erik) första gången synter, utan han kunde den med sitt minsta finger (det han ock skall hava framvist) omkullstörta.

Åt allt detta haver den fule lett, och räckt tungan långt utur halsen på sig. Den vite mannen haver befallt Erik säga sin moder och de andra förhörda barnens föräldrar att de med bön och ris skulle söka till att få sina barn till Gud och hans kunskap igen. De gamla voro så långt framkomna att de kände röken av helvetet och stod ytterst på bredden, var de i tid icke omvände sig, störtes de huvudstupa neder, och kommer aldrig dädan.

[fol. 30r] Vid pass 14 dagar därefter är denne vite mannen åter synter honom om natten, då han skall hava sagt att Gertrud fördenskull är tillstatt att taga hans syster och de andra barnen med sig till Blåkulla, på det de skulle så mycket starkare vara till att vittna emot de gamla som till Blåkulla fara. Och Gud hade därför tillstatt de små lindebarnen havas dit, på det de gudfruktiga med så mycket större nit måtte fråga efter sådant, och troligen befalla sina barn Gudi. Och var överheten icke med allvar rannsakade därefter och låter straffet följa härpå, så skulle en stor hunger och svält komma i landet. Och att en liten tid än vore igen att bättra sig, sedan skulle Satan nederslås och aldrig mera uppstå.”