Olaus Petris domarregler

”En domare skall först besinna, att han är en Guds befallningsman, och det ämbete han förer, det hörer Gudi till, och icke honom själv, och därföre hörer domen, som han avsäger, Gudi till, efter det han avsagd varder i Guds ämbete, på Guds vägnar, så att det är visserligen Guds dom, och icke människors.

Och ty ligger domaren där makt uppå, att han ser sig visligen före, att han icke på Guds vägnar dömer en falsk dom, med vilken han dömer sig till evig fördömelse, efter det han missbrukar Guds dom och befallning till övervåld och orätt, som till rätt av Gud insatt är.

Men där han haver vilja till att döma rätt, och rannsakar grant efter sitt yttersta förstånd om rätten, och kan dock icke för sin oförståndighet finna på rätten, och säger så en falsk dom, då haver han någon ursäkt, att han är kommen på den falska domen emot sin vilja av våda, och icke av berått mod, och om där skall gå straff efter, då bör det vara vådabot.”

I mitten av 1500-talet skrev Olaus Petri ner domarreglerna. Här finns uppgifter om att domared avlagts sedan 1350-talet av domare och nämndemän. Även den domared som avläggs idag har sitt ursprung i domarreglerna (2003 lämnades en motion in om att domareden borde omformuleras. Etiska riktlinjer för dagens domare.)

I domarreglerna uttalade Olaus Petri sig mot användandet av tortyr, men han kunde tänka sig att tortyr fick tillgripas vid högmålsbrott.

Inflytande från tysk-romersk rätt bidrog till att man var mer benägen att använda tortyr vid Stockholms rådhusrätt än vid häradstingen. Det blev också vanligt att tillgripa tortyr i religionsmål och trolldomsrannsakningar.