Kopparbergs Läns Häradsrättsarkiv IV AI:2, ULA (Österdalarnas dombok 1660-68) fol. 5r–52v
Avskrift utförd av Linda Oja
[fol. 5r] Adsis O Jesu!
Anno 1668 den 3 septembris hölls extraordinarie ting i Älvdalens sockenstuga, utöver de personer som dels hava bekänt, dels ock är misstänkta hava förbund med Satan gjort och brukat trolldom, närvarande befallningsmannen mr Johan Arvidsson, kyrkoherden vördige och vällärde herr Lars P. Elvius, vörd. och väll[är]de herr Andreas Nohrmoraeus ifrån Mora samt nämnden. Anders Larsson i Lissleby, Mats Larsson i Utmeland, Jöns Andersson i Utmeland, Olof Pålsson i Venjan, Per Hansson i Risa, Skinnar Olof Larsson på Soll, Mats Hansson i Bonäs, Olof Matsson i Loka, Mats Göransson i Nora, Per Matsson i Älvdalens kyrkby, Mats Persson i Våmhus, Anders Mårtens i Morkarlby
Förrän såsom med rannsakningen något företogs, kallades folket in, och begyntes detta verket med bön och åkallan till Gud om välsignelse uti dess fortgång.
Gertrud Svensdotter
Efter dess förrättande vistes allmogen ut, och förehades först Gertrud Svensdotter födder i Lillhärdal, den där nästkommande korsmässo tid sades fylla sina 12 år, och så mycket på femte året som sedan förvekna Valborgsmässa varit här i socknen på Åsen hos sina farfaders systrar Kerstin och Elin Jonsdöttrar, vilken, efter föregångna allvarsamma förmaning, att bliva vid sanningen, efterföljande frågor föreställdes.
Q. Om det är visst att hon haver varit med detta elaka sällskap till Blåkulla.
R. Ja, att det är rätt sant.
Q. Om icke hon till äventyrs hade drömt detta?
R. Svarade nej, hon visste fullkomligen sig där hava varit.
Q. Vad hon heter som henne detta lärt hade?
R. Marit Jonsdotter i [Lill]Härdal samma by där denne Gertrud är född, hennes fader Jon Skomakare benämnd.
Q. Huru länge sedan det är som hon henne lärde?
R. Att det var samma hösten som pastor Lars Petri Elvius var där i [Lill]Härdal och bliver nu i höst fem år sedan såsom pastor berättade.
Q. Om hon bad Marit att hon skulle lära sig detta?
R. Nej, utan Marit hade en gång av det tillfälle att Gertrud var hos Marit och lekte med de andre barnen, sagt åt henne, du måste nu följa mig och få se en vacker karl, och där med gått åt fähuset med henne, där Marit stillte boskapen.
Q. Om hon tyckte väl vara att Marit skulle vist henne sådant? Svarade ja hon kunde icke annorledes tycka, emedan hon [fol. 5v] sade sig för klädelösa skull aldrig hava varit i kyrkan, och tänkte då, att Marit skulle hava henne dit. Sedan hon Marit hade stillat boskapen, har hon sagt till Gertrud, kom nu så skall jag visa dig den vackra karlen. Då skall Gertrud hava sagt vi vilja bliva kvar inne (menandes att hon hade litet kläder på sig och frös, men i fähuset var det varmt) Dock haver Marit yrkat på att hon skulle följa sig, det hon ock gjorde, först hava de gått bak om ett härbärge, sedan neder över en kvarnbäck, och bort uti en sandgrop, där Marit haver begynt att springa omkring, och bedit Gertrud springa som hon gjorde, intill dess att de intet mera orkade, utan Marit pustat till och sagt, nog orkar jag mera: Gertrud tyckte det vara underligt, att de så skulle springa, men Marit sagt åt henne: det måste så vara om du vill se den snygga och vackra karlen, så pläga våra barn ock göra. När de kommo utur gropen, hava de med hastigt springande skyndat sig till ett vägskäl, icke långt därifrån, där de åter sprungo omkring med alla kläderna upp över huvudet, hoppandes upp ifrån marken och ropade första gången sakta; Fanen kom fram, andra resan itererat sina ord med högre rop, tredje resan åter högre, och vid var gång hoppat upp ifrån marken, det högsta som hon kunde, hållandes händerna med sammanknippade finger avigt tillhopa. Då haver Satan kommit och i hastighet låtit sig se ståendes på vänster sidan om Marit, med stor hatt, och åtskilliga slags färgade band uti krusade och brokote kläder, rött skägg, stor krage och allt haver varit krusigt, tagit hatten av sig, bockat sig baklänges och viftat med hatten bakvänts. Gertrud sade sig hava varit mycket förfärad så att hon av häpnad skalv, men Marit bedit henne icke vara rädd. Satan frågade Marit om denne pigan (förståendes Gertrud) ville taga tjänst hos honom? Marit svarade ja. Satan givit Marit ett stycke rågbröd som en hand stort, och något smör därpå, vilket Marit bredde ut på brödet, och sedan gav åt Gertrud, vilket hon åt upp.
Q. Om hon tyckte väl vara att hon skulle komma i denne mannens tjänst?
R. Hon visste intet bättre råd hon intet förstod vad tjänst var, eller hos vem hon sig statt hade.
[fol. 6r] Q. Huru detta smakade som hon åt?
R. Det hade alls ingen smak. Gertrud refererade ock att Marit ville hava henne åstad till att taga Satan i hand, det hon icke rätt gärna dristade sig till, men Marit tagit henne i armen och lett henne till honom, sägandes till henne hon skulle räcka honom handen. Gertrud bjöd fram den högra handen, men Marit skjutit den handen och tagit i hennes vänsterhand, hållandes i armleden framräckandes Gertruds vänster aviga hand till Satan, och lade den på hans vänstra aviga hand, där med haver han försvunnit, och visste intet vart han tog vägen.
Sedan hava de skyndat sig därifrån längre bort till ett annat vägskäl, allt i fullt springande, där de åter hava sprungit och hoppat på alla 3 vägarna och sedan i lika språng hemåt, samma väg tillbaka igen.
När de kommo hem till Marit igen, har hon bedit Gertrud sitta ute, och hon gått in, när hon kom ut, hade hon en deggås och gav henne.
NB Deggås kallas det, att man tager ett stycke runnkaka eller barkbröd, och stryker det över med något tunn deg, av rågmjöl gjord, vilket i [Lill]Härdal skall hållas för en synnerlig rätt.
När Gertrud hade ätit upp detta, haver Marit följt henne hem till porten, förmanandes henne att hon intet skulle säga av var hon hade varit, eljest skulle hon slå henne, när de kommo till porten haver Marit bedit Gertrud gå in, och hon sedan gått sin väg tillbaka hem igen.
Q. Frågades vad tid detta är skett?
R. Vid nästkommande Mikaelis tid 5 år sedan.
Q. Vad mål Satan med dem talade?
R. Bara [Lill]Härdals mål.
Q. Vad hon tog sig före, då hon kom hem?
R. Sedan hon hade ätit med de andra, lade hon sig att sova.
Q. Om hon intet las [=läste] före än hon somnade?
R. Nej, hon kunde intet läsa mer än litet av Fader Vår.
Ytterligare berättade Gertrud att om natten sedan hon hade somnat, haver Marit kommit och rest upp henne i sängen, på Gertruds tillfrågan sagt det var Marit vid bäcken, klätt på henne en ren särk, som hon bar med sig, (efter hon låg nakot [=naken]) burit henne på armen ut på gården, läggandes en get i hennes rum, den hon dit med sig hade, satte henne på en bänk, sedan tagit henne på [fol. 6v] ryggen och burit henne hem på sin gård, satte neder henne på en bänk, sedan ledde hon henne in i stugan, där Marit gick ut över henne och bad henne stå stilla. När hon kom in igen hade hon Gertruds faders en vit kviga, röd omkring ögon och utan horn, med sig, ledandes henne över öronen, sedan haver hon andra resan gått ut, och kommit med ett horn med åtskilliga slags färger överstruket, utur vilket hon smorde kvigan all öv.r förutan ögonen, brukandes där till vänstra, aviga handen. Samma smörja haver nästan varit rödaktig.
Q. Om Marit talte intet medan hon smorde?
R. Nej.
Q. Huru kvigan stod stilla medan Marit var ute efter hornet?
R. Hon hade efter Marits befallning klått henne så länge på halsen.
Q. Om hon hörde i vad dörr Marit gick när hon var ute efter hornet?
R. Sade sig hava hört fähusdörren gå.
Q. Om fähuset var så när stugan?
R. Att det var bredvid stugan, hon hörde både när Marit gick in och då hon gick ut.
När nu allt smort var, haver Marit ropat: Fanen kom in, i det samma haver Satan stått inne hos dem med en stor sadel och betsel, Marit tagit sadeln av honom och lagt på kvigan.
Q. Om där var sadelgjord i sadeln?
R. Nej, hon slogs fast med spikar, som sutto i sadeln, två framme, en på var sida om hästen, en mitt under buken och 2 bak till. Emellertid haver allt kvigan stått stilla.
Q. Vad det var som Marit slog fast spikar med?
R. Hon kunde intet säga vad det var, det var ståtligt och grant, ej heller hördes det då hon bultade in spikarna. Den sadel skylde över hela kvigan, undantagandes litet främst på huvudet och benen samt rumpan.
Sedan allt detta i en stor hast var skett, lyftade Marit Gertrud på, och satte sig sedan före, vändandes sig bägge (med hövlighet sagt) åt bakänden på kvigan, bad hon hålla väl uti, att hon icke skulle falla av, där med knäppte Gertrud armarna framom Marit, och Marit ropade: Fanen kom nu fram och för mig till Blåkulla. Så bar det till vägs upp genom skorstenen och sedan upp i vädret sin kos, bakstyret av kvigan föråt.
Q. Om hon visste vad Blåkulla var, eller vart det skulle bära på, när hon for åstad?
R. Sade sig intet annat hava trott än det skulle bära till kyrkan, men allt norr ut sade hon sig fara.
[fol. 7r] Q. Om det var mörkt eller ljust i stugan, medan de redde sig till vägs?
R. Att det var ljust lika såsom dagen, men ingen eld var där inne. Lika så var det ock då de kommo ut. När de voro komna ett litet stycke till vägs haver Gertrud fallit av och stött sig på benet ett stort sår, och då hon kom ned, var det lika såsom hon skulle hava somnat, men Marit kommit till och lyftat henne på igen, bedit henne bättre hålla uti och icke så fara, så haver det åter burit till vägs igen. Och hava de först varit upp i [Lill]Härdals klockstapel. Marit skavat en klocka med sin kniv, hållandes under sitt smörjehorn, vilket Marit gav åt Satan, då hon kom fram, och han gav henne smörja igen.
Q. Om hon då mante Satan att föra sig sedan hon halp Gertrud på igen.
R. Nej, utan det haver allt gått fort. Berättade att de hava farit över en stor kyrka med spira på, såsom på denna kyrkan är, den Marit har sagt vara Trondheims kyrka. Sett klockstapeln, hört ringas uti en grov klocka, ment att hon dit skulle komma till kyrkan, men farit förbi; Sedan hava de farit över ett stort vatten, och så vidare över en stor tjock moor, så syntes dem en by av nya hus, där foro de neder, Marit släppte kvigan uti en gräskitta, där som många andra kalvar, kor och kvigor etc. hava gått alla med var sin sadel på, betslen hängandes på sadlarna, sedan gingo de in genom en stor målader port, Marit hållit henne i handen och bedit henne följa sig in, när de kommo in uti en stor sal (vilken så stor för henne är synt att hon intet haver kunnat ögna honom till ända) haver Satan kommit emot Marit i samma hamn som tillförende, och frågat henne om den pigan (Gertrud) ville taga tjänst hos honom? Marit svarat ja. Där med haver Marit ställt sig framför Gertrud tagit hennes vänstra hand fram under sin arm, befallt henne icke se fram. Satan tagit fram kniven utur en svart bok, skurit Gertrud i lissle fingre vid nageln, drypt den bloden i sin bok och där med skrivit, frågandes först Marit vad Gertrud het? Marit sagde hennes namn, det han sedan inskrev i sin bok.
Q. Om det gjorde ont då Satan skar henne i fingret?
R. Sade att hon intet känt.
Q. Huru hon kunde se vad Satan gjorde emedan hon var förbjuden av Marit att se fram?
R. Att sedan hon vart skuren i fingret fick hon se huru med henne handlades.
[fol. 7v] Sedan det var beställt gav Satan mat åt Marit och hon gav det åt Gertrud, och sattes hon på en stol på golvet, Marit gick sedan till bords och satte sig.
Q. Vad mat det var?
R. Krusat, grant bröd och smör på sade att det hade alls ingen smak.
Marit haver sedan stigit upp och givit Gertrud dricka utur ett grant kärl, vilket hon sade illa hava smakat.
När de hade ätit stego de upp till att dansa två och två sade sig hava hört spel utur en kammar[e], dit Satan med en stor gaffel undertiden gick till att ställa hopen, såsom hans ord skola hava varit. Sedan hava de begynt att slåss med hakespilar/-or upp över huvudet (dem de hava fört med sig) bannas och svurit, och då det var beställt togo de Satan i hand förr än de skildes där ifrån, vilket således är skett att Satan och den honom skulle handtaga hava lagt vänstra handen bak om ryggen, och således lagt aviga händerna tillhopa, buckandes baklänges.
Gertrud berättade ock huru såsom en hop folk hava lyftat och håvit timmer, och en annan hop timrat på en stor byggning utmed ett högt berg, de som arbetade voro så svettiga att svetten rann av dem, då byggningen var färdig och Satan gick ut att bese deras arbete, haver han skrattat så att byggningen haver ramlat överände.
Q. Om hon då kände någon där igen?
R. Nej, ty hon hade för klädelösa skull ingen städs tillförende varit att hon kunde hava lärt känna någon.
Q. Om Satan följt dem åt, då de dädan [sic!]?
R. Ja, haver ock blivit ute hos dem till dess de voro sin kos farna. Skall ock en annan hop hava kommit som åter ginge in igen. I resan hava så många följts åt som hava haft en farled, då de voro vägredo, hava de ropat fanen kom nu och för mig hem igen, så haver det gått fort, att samma väg, som bort och neder genom skorstenen igen där de foro uti, Marit haver först stigit av och sedan lyftat Gertrud av, strukit betslet av kvigan, ryckt ut spikarna och tagit av sadeln, kallat på Satan, som genast var tillstädes och strax med sadel och betsel försvann, tagit Gertrud i den ena handen och med andra handen kvigan gåendes ut, och då de kommo på gården haver Marit tagit Gertrud på ryggen gått uti fähuset, där Gertrud steg på golvet. så länge Marit band kvigan, men sedan tog åter Marit henne på ryggen igen, och bar in henne i stugan, klädde av henne särken den hon henne påklädde, lade henne i sin säng, och förmante henne, att hon detta skulle ingom uppenbara, eljest skulle hon oftare icke få följa med, gick sedan ifrån henne hem, och Gertrud somnade.
[fol. 8r] Q. Om hon intet frös i vägen, eftersom hon icke mera hade på sig än bara särken?
R. Nej, det gick så snart att hon fick icke svalas av sin sängvärme förr än hon kom fram.
Q. Huru långt det var emellan Marit andra resan tog henne med sig?
R. Sade sig icke då kunnat räkna dagarna, och därför icke så noga besked härom kunnat göra, utan ville mena det var en torsdagskväll.
Q. Huru ofta hon hade varit med Marit?
R. Många resor och var gång brukat samma redning till resan. Icke kunnandes räkna alla de gånger som hon hade med henne dit farit.
Q. Om hon alltid red på sin kviga?
R. Nej, utan undertiden på en slipstens kräckie, slipstensås, sopkvast, såstång etc. dock allt med sadel på.
Q. Om Marit lade alltid samma get i hennes ställe?
R. Nej, utan under tiden haver henne tyckes liten såsom Satan själv uti samma hamn, som han alltid syntes, har lagt sig i hennes rum men huru han såg ut då han kom under fällen, det visste hon intet.
Emedan hon berättade sig hava i första sin resa fallit av, och stött sig på benet, befalldes henne lösa upp strumpeband och visa benet som då skadat blev, då fanns på hennes högra ben ett stort ärr, och en grop att man kunde lägga ett finger uti, kändes ock lika såsom benet hade varit av på den ena sidan. Gertrud berättade att då hon kom fram berättade Marit talt om det Gertrud föll av och stötte sig. Så haver Satan blåst därpå och smort det, Gertrud icke annat tyckt än att det var helt, men andra kunde se att det var sårt, in till dess det revera var helt. Emellertid haver Gertrud känt någon värk däruti.
Q. Om Marit någon gång icke hade ridit till Blåkulla på folk?
R. En gång på Gertruds fader. Orsaken där till refererade hon således, att då denna Marit och Gertruds fader (de där hava ärnat sig uti äktenskap med var annan, efter Gertruds fader då var änkling) en gång voro förresta till Orsa med sina varor som de i [Lill]Härdal pläga föra, äro där komna till att gästa en natt hos fader till Nisses Nisse i Kyrkbyn, varest fänrikens son Hans haver lagt sig hos Marit om [fol. 8v] natten. Om morgonen de skulle ut på sin resa igen haver Gertruds fader gått ut spänt före både sin och Marits häst, sedan gått in och bedit Marit stå upp och laga sig ut, men Marit legat stilla. Gertruds fader kört ut ur gården och ett stycke sin kos, gått åter in igen och sagt åt Marit att om hon icke ville stå upp så skulle han fara ifrån henne. När då Marit omsider kom ut, kom fänrikens son Hans med en rönnpåk, och slog Gertruds fader i huvudet så att blodet rann över huvudet på honom. När de kommo hem till [Lill]Härdal haver Gertruds fader strax talt om detta för sin son Gertruds halvbroder.
Samma afton haver Marit kommit till Gertruds fader, smort honom över kroppen utur sitt horn, klätt skjorta, byxor och jacka på honom, lagt honom framstupa på golvet med framräckta armar upp åt huvudet mant Satan till sig med sadel och betsel, lagt det på honom, slagit betslen fast med spikar, åter mant Satan fram att föra sig till vägs, sedan hon och Gertrud haver satt sig på, där med haver det burit till vägs, upp genom skorstenen föttren föråt och huvudet, med utsträckta armar och händer efter. När de kommo fram haver Marit (sedan de båda voro avstigna) bundit honom inne i salen i mellan gåden/-an som var emellan båda dörrarna sadelsdörren och kammardörren, där ock en annan karl stod med sadel och betsel bunden, med blundande ögon upprätt ståendes, haver Satan kommit fram med en orm (varest han tog honom sade Gertrud sig icke veta) och en bägare, bägaren haver Satan fått åt Marit att hålla, och han själv kramat etter utav ormen, befallandes Marit att giva skjutshästen sin dricka, det ock Marit gjorde, tog betslet ur Gertruds faders mun, höll bägaren till munnen och sköt så på att han gav huvudet tillbaka och således hällde uti honom, sedan gav Marit bägaren ifrån sig till Satan igen, och han satte honom på bordet. Ormen som Satan kramade etter ur, sade Gertrud Satan hava kastat uti en stor kittel som stod uti spisen, med eld under och maten uti.
Sedan allt således var tillgånget med ätande, drickande [fol. 9r] dansande, och allt det andra de plägade bruka, haver Marit lagt omkull Gertruds fader på golvet där hon stod, satt Gertrud på, och sedan sig, mant Satan att föra sig hem igen, och så haver det burit till vägs, kommit neder genom skorstenen, Marit stigit först av, sedan lyftat Gertrud av, klätt av honom och lagt honom i sängen, Gertrud lade sig hos honom över natten. Andra dagen haver Gertruds fader storligen klagat sig i kroppen, kastat upp gröna gallan, och i några dagar varit sjuker, synnerligen första dagen haver han mest legat. Utav detta haver Gertrud dragit ynkemål över sin fader, gärna velat säga honom huruledes han var faren och vem som honom hade hanterat representerandes ridandes med en käpp som hon har satt emellan benen, men hon fick icke ett ord fram, utan kom i halsen på henne såsom en stopp, den där alldeles förtog målet och endels ville kväva henne när hon ville tala om detta.
Q. Vad Marit lade istället då hon red bort med Gertruds fader?
R. En get.
Sedan berättade också Gertrud att Marit strax hon hade en gång ridit på Gertruds broder Lill Jon till Blåkulla, tillfället där till säger hon detta hava varit, att hennes fader en gång gått till Marit och legat där en natt, därför ock Jon skall andra dagen hava gått dit och bannat Marit, haver alltså hon, till att hämnas där över, ridit honom till Blåkulla, och i hans ställe lagt en liten djävul (som hon kallar småfolk) är ock Jon på lika sätt bunden vid dörren såsom fadern, men dricka hava de där intet givit honom.
Q. Om Marit hade något med sig, att föra till Satan, då hon for åstad?
R. Att hon hade stundom smör, undertiden kött, bröd och allehanda uti koppar och säckar, när hon kom fram haver hon lagt det på bordsändan hos Satan, där han stått, han tackat därför och lett åt henne, tyckandes det väl vara.
Q. Frågades om hon fick något hem med sig av det hon förde dit?
R. Nej, utan haver fått något av hans mat med sig.
Flera folk sade Gertrud sig och Marit aldrig hava ridit utan allt på kor, kalvar, kvastar etc.
Q. Om de någonsin rida annorledes än att ryggen vetter upp på kreaturet, som de rida på?
R. att på kalvar och kor samt getter rida de icke annorledes, men på hästar, vetter buken och fötterna uppåt, det hon i förlidna våras hade sett, utav en gammal käring här i socknen på Klitten boendes, som således hade farit, om vilken framdeles förmälas skall.
[fol. 9v] Q. Hur länge hon var hemma i [Lill]Härdal sedan hon således vart av Marit åstadförder?
R. Ifrån hösten och vid pass till Valborgsmässotiden.
Q. På vad sätt Marit lärde Gertrud att bruka dessa konster så att hon själv utan andras tillhjälp skulle kunna göra det hon ville.
R. Då hon en gång var ditkommen till att leka med de andra barnen såsom tillförende, haver Marit sagt åt henne, kom nu och följ mig, jag vill lära sig huru du skall bära dig åt, att du kan få vad du vill och huru du skall mana fanen, då hava de sprungit åstad bort till en korsväg, på samma sätt som tillförende, hoppat och sprungit med upptagna kläder över huvudet, hava de continuerat med sina åthävor och ord till dess Satan i samma hamn såsom tillförene viste sig hos dem, dock haver Marit först undervist Gertrud huru hon skulle säga då hon ville mana fanen, således ropandes, far kom fram, fanen kom fram. När han var kommen haver Marit frågat honom om han ville komma fram när Gertrud kallade på honom, han svarat ja, så snart hon ropade så ville han komma, allenast hon ville lova sig honom till kropp och själ. Därtill ville Gertrud intet svara. Då han såg att Gertrud teg stilla, sprang han efter en omkullfälld björk, som kvistar voro avhuggna mestadels, hötte henne därmed och ville slå henne, då haver hon svarat, ja, jag vill fuller det. Då haver Satan kastat bort björken, Marit sagt till honom, så vill du då komma när hon kallar dig? Han svarat ja. Marit sagt till Gertrud, Han vill fuller hörer du. Där med haver han försvunnit, de båda åter med upptagna kläder begynt springa omkring och sedan lupit hemåt.
[fol. 10r] När de kommo in i stugan hos Marit, haver Marit tagit en kniv, stött honom i väggebandet och sagt, så skall du göra när du vill hava mjölk, manandes Satan således, far, kom fram, fanen kom fram, och lätt strina.
Sedan natten efter hava de farit båda åstad igen till Blåkulla på en häst, och när de kommo hem igen haver Marit sagt nu vill vi lära sig huru du skall göra bäror, tagit fram en bräsle bytta, samlat där uti litet mjölk och vatten, länkeknutar, klädelappar, knutar av sönderslitna band, tagit till att röra däruti med en krusiger stör, varandes fanen till hjälp in till dess att en fyrfotad sprang utur byttan så stor som en kattunge, den Marit hade vist bort med de andra, far åstad och tag, nämnandes gården, den Gertrud nu icke kunde minnas.
På tillfrågan huru länge den var borta sade hon sig icke veta emedan hon strax andra dagen reste sin kos hit.
Förr än tingslov gavs befallde man sig Gudi med en aftonpsalm och bön, sedan förmantes Gertrud, att hon flitigt skulle läsa och troligen bedja Gud befalldes ock hennes farfaders syster, att hon icke skulle låtas allena eller vara fåfäng, utan alltid sättas något att göra, och hon haver grann vakt om henne. Bad ock Gertrud själv att man skulle hava förböner för henne.
Den 4 september continuerade rannsakningen med Gertrud Svensdotter, sedan såsom man hade åkallat Gud med en psalm och en bön eller 2 om hjälp uti detta verket, närvarandes dem som igår voro tillstädes.
Såsom Gertrud i aftons förrän tingslov gavs bekände att hon följde sin farbroder Anders Nilsson i Gåsvarv här i socknen boendes, andra dagen sedan hon lärde göra bärorna av Marit (vilken var dit till [Lill]Härdal kommen att köpa sig en häst) alltså stod hon ännu där vid, och andra natten (hon haver varit emellan lördagen och söndagen vid Valborgsmässotiden) sedan de kommo på resan och lågo vid Dalsberget vid skansen som gjordes på skogen uti fejdetiden emellan Sverige och Danmark anno [1]644, haver den förb[erörd]a Marit Jonsdotter kommit farandes, tagit uti Gertrud som då var somnad [fol. 10v] på sin farbroders tröja, och burit henne bakom en bod (som var en vilobod för resande folk), där hon hade kalven sin ståendes, som hon red på, satte henne på och där med åter farit till vägs till Blåkulla.
Huru hon var insomnad berättade hon och omständligen näml. att sedan de hade ätit och hennes farbroder samt en annan man i Blyberg boendes (som var i samma sällskap) gingo åstad att samla ihop ved till att bränna över natten, haver hon suttit och somnat, och när Marit kom och bar henne bort bakom boden höllo de andra på och skulle somna.
På tillfrågan sade hon inga andra upptåg med sig vara gjorda än tillförende, ej heller haver Marit något sagt åt henne. När de kommo tillbaka igen, haver Marit på samma rum lyftat Gertrud av kalven, där hon satte henne på, lett henne dit de andra lågo, och haver Gertrud som nogast fått lägga sig neder förrän de andra vaknade, stego upp och redde sig till resan, och föga fått somna förrän de voro tillreds utav vilket hon sade sig dagen efter hava varit mycket sömnig. Förrän de reste hem ifrån Blåkulla, haver Marit, medan de ännu sutto till bords, antvardat Gertrud Ris Anna på Åsen (Mats Nilssons ibm hustru) omvårdnad efter Marit väl visste, att Gertrud skulle komma till den orten som Ris Anna bodde. Dessa bägge hava suttit på sätet bredvid varannan icke långt ifrån bordsändan, där Satan själv satt. Men Gertrud och en annan kulla Anna Olsdotter i Loka (som hade följt en gammal käring Gyris Marit, ovanb[erörd]e Mats Nilssons moder, dit) suttit på golvet på var sin stol, och haver maten på knäna.
Sedan nu Gertrud med sin farbroder var kommen till Åsen, haver några dagar gått förbi, förr än Ris Anna om en natt kom till henne där hon låg hos sin farfar syster, lyftade henne ur sängen, klädde sin dotters särk på henne, som hon hade med sig, lade ett småfolk uti hennes rum, ledandes henne ut, och gingo där med i fähuset, där Ris Anna tog [en] klockot kviga, ledde henne med den ena och Gertrud av den andra handen hem i gården varest hennes dotter Marit Matsdotter haver hållit på reda sig till vägs med. Berättade ock Gertrud att i den resan hava varit några i sällskap åstad, och utur den gården Ris Anna själv, hennes svärmoder, Gyris Marit benämnd, Ris Annas dotter, Marit Matsdotter och Olof Nilssons [fol. 11r] dotter i Loka, Anna Olsdotter benämnd (som haver ridit med den gamla käringen Gyris Marit) vilka alla voro resfärdiga då Gertrud med Ris Anna kommo in, och då b:a Ris Anna var tillreds, foro de åstad upp genom skorstenen, gamla käringen förut, och sedan de andra efter. Ju längre de kommo på vägen ju större vart sällskapet.
Q. Frågades Gertrud huru det såg ut i Blåkulla, om där ock var ljus?
R. Att där var mycket grant ljus, och var ljus på borden, och att de äldsta käringarna stodo på huvudet på bordet havandes ljuset (salva reverentia) i tiogan, id est in membris genetalibus, vändandes buken framåt, sade sig hava kunnat se huru talgen av ljusen har runnit neder i tiogan. Berättar att Satan själv går och sätter dem så till, där de måste stå så länge gästerna äro hos honom.
Q. Om Satan predikar för dem?
R. Undertiden och mest om söndagsnätterna, skickar sig i åthävor, som en annan präst i kyrkan bannas och svärjer folket kryper och håller händerna avigt tillhopa. Hava ock där en särdeles kyrka.
Andra gången hon blev tagen åstad av Ris Anna var vid pass 8 dagar där efter, ridandes på Gertruds farfars systers en nyburen kalv, därav Gertrud säger kalven hava farit illa i ryggen, blivit krokryggad, och måste därför slaktas strax efter.
Sedan hade Gertrud intet följt Ris Anna flera gånger, utan hennes dotter Marit Matsdotter tagit henne med sig, ridandes båda på ett kreatur, det hon bekänner några resor hava gjort, förrän hon själv kunde rida resan. NB ömsom på kalvar, kor, slipkräkier och slipåsar.
Q. Om Ris Anna hade så antvardat henne för sig till sin dotter Marit Matsdotter, såsom Marit Jonsdotter i [Lill]Härdal gjorde till Ris Anna?
R. Ja, på samma sätt.
Q. Om icke fanen brukade Marit Matsdotter till ljusstake såsom de gamla käringarna?
R. Nej, hon var allt [fol. 11v] för ung där till.
Q. Om Satan låg hos Marit Matsdotter?
R. Ja, han tog henne med sig uti en kammar[e] och lade henne i sängen.
Q. Om dörren var igen medan de där voro?
R. Ja.
Q. Huru hon då kunde se att de lågo i sängen?
R. Hon fick gå in med undertiden.
Q. Om ock hon hade legat hos honom i sängen?
R. Nu tystnade Gertrud och svarade intet på en stund, dock när hon med slag blev förmanter sade hon; jag vet icke.
Efter man såg att hon med dessa frågor blev något häpen, föreställdes henne andra frågor, och besparde denna till bekvämligare tid.
Q. Huru Marit Matsdotter bar sig åt med henne då hon övergav henne och Gertrud skulle rida för sig själv.
R. Du skall nu intet mer rida med mig, utan du skall gå bort till korvägen och ropa åt fanen, Gertrud så gjort, allt i löpande och hoppande så som tillförende, till dess hon kom till korsvägen, då haver hon lyftat upp kläderna, sprungit och ropat efter Satan, sägandes: far kom fram, fanen kom fram. Satan genast syntes hos henne, hon släppt neder kläderna, de handtagits med aviga händer, bakom ryggen, Satan givit henne rågbröd och smör på och sedan han sprungit förut, hon efter, in uti fähuset, där han tog fram en liten kalv, hennes farfars syster tillhörig, ledde honom in i stugan, begynte att smörja, hållandes hornet in under kalven, befallt henne smörja på andra sidan, det hon ock gjorde, och sedan han hade sadlat, gav henne ett målat gehäng, uti vilket hon satte en kokspila, lyftade henne på och befallde henne hålla uti, for föråt upp igenom skorstenen och sade, kom nu åstad. I resan har henne synts att Satan i fullt gående har farit förut, och hon uti springande efter, i vägen mötte en hop som kommo ifrån Blåkulla, hållandes händerna i sidan, men nickat tillbaka med huvudet åt dem, de sammaledes åt honom igen. När de kommo fram haver Satan tagit betslet av och lagt på sadeln, släppt kalven i en grå kitta och sagt här skall han gå till dess du kommer ut. Han gått in och hon efter, då de kommo in haver han befallt henne sätta sig till bords, hon satte sig hos Marit Matsdotter.
Q. Huru de göra när de kommo till och gå från bords?
[fol. 12r] R. Tala med munnen, sägandes fanen tag mig, fanen tag mig, etc. hållandes händerna aviga tillsammans. Då de hava ätit stiga de upp på golvet och slåss med sina kokspilor, Satan står och ser på dem. När nu allt detta var beställt, for hon (så väl som de andra) på lika sätt och med samma formalier hem åt som tillförende.
Q. Om Satan var gång conventet är tager någon med sig i kammaren?
R. Hon hade icke så alltid sett det, men då och då haver hon det gjort, Marit Matsdotter visste hon nämna. Pastor Hr Lars Elvius tog henne avsides och sporde henne om icke hon hade legat hos Satan. Kom igen och refererade henne hava bekänt det hon haver legat med honom i sängen, har hållit henne i famn, bägge varit nakota. Säger att då hon såg Marit Matsdotter ligga med honom i sängen, haver det varit av detta tillfället att hon (Gertrud) drog igen dörren efter dem och då såg hon att Marit låg i sängen hos Satan, hållandes varannan i famn.
Gertrud bekände ock att hon ofta hade varit i vägskälet efter Satan och han följt henne, men på sistone haver han sagt det att hon skulle fara själv, stundom haver hon gått i vägskälet efter honom och stundom han kommit till henne hemma i stugan då hon ropade [på] honom. Bekänner att hon hade ridit så väl på kor och kalvar som kvastar och annat slikt, och att hon alltid tyckte det någon väckte henne, då hon skulle åstad, men sedan hon var uppstånden och hade klätt sig, kallade hon honom fram, vilken sedan haver skaffat henne det hon skulle rida på, han alltid hulpit henne smörja, och gömt hornet stundom i fähuset, stundom annorstädes. Tillstår också att hava skavt klockorna, undertiden med kniv, understundom med tänderna, Satan hållit hornet under, uti vilket det avskavna hade fallit.
Stundom haver hon ridit allena och undertiden hade Olof Nilssons dotter i Loka och hon varit båda om en häst. När hon så hade farit en tid, kommer Marit Jonsdotter ifrån [Lill]Härdal farandes på en ko om en morgon, går in i stallet [ev. stället] där Gertrud låg vaken och bad henne stiga upp och fara åstad, det ock Gertrud gjorde. När Gertrud haver klätt sig hava de båda gått upp i byn till Justina Annas dotter, Anna Ersdotter be.d en [fol. 12v] flicka om sina 9 år, ledandes kon med sig, bägge hulpit åt att kläda på henne, satt sig på kon, haft Anna emellan sig, och foro så till vägs, när de kommo fram, blevo med de andra samma ceremonier brukade, som med Gertrud först hon kom dit. Medan de hade Anna borta, lade Marit Jonsdotter en av de småfolken i hennes ställe. Bekänner ock Gertrud att Satan sätter in under vänstra armarna emellan hull och skinn på dem dessa småfolk de där först representera dens person, som borta är, och om det omtränger göra alla hans sysslor, som dem före sättas. Sedan äro de ock Satan till gagn däruti, att de så länge de sitta under armarna, kan den omöjligen tala om detta trollväsendet, som dem hava, så länge de sitta kvar. Utav dessa bekänner sig Gertrud hava haft en under sin vänsterarm. Men då hon begynte bekänna sig för kyrkoherden, haver den försvunnit. Så länge hon där satt, stack det. Säger ock att Satan sticker nålsudden i hullet på dem.
Något därefter har hon åter tyckt att en kom och väckte henne, har stått upp och klätt på sig, kallat på Satan, vilken haver kommit med sadel och betsel, hon tagit fram sopkvasten som stod på ugnstrappan, bägge begynt att smörja, lagt sedan på sadeln, han därmed försvunnit och hon farit åstad.
Q. Om hon där var med Satan in i kammaren?
R. Nej, något efter den gången, haver hon åter på samma sätt farit åstad på en slipås (i slipvev) och på tillfrågan bekänt sig den gången hava varit i kammaren med Satan.
Då tog pastor henne ut med sig och examinerade henne ensligen om Satan ock hade haft coitum med henne? I begynnelsen haver hon fuller tyckt blygsamt vara att bekänna detta, men haver likväl omsider tillstått sig fulleligen haft att beställa med honom. Satan skall hava förvissat henne därvid att hon intet kunde få barn, efter hon var för ung. Sagt ock att Satan än flera gånger skall hava haft med henne sin otukt. Haver ock berättat sig hava sett Bälter Matses son Anders en liten gosse ligga uti en säng i den nya stugan hos Satans dotterdotter. Något därefter haver hon åter varit åstad och efter Satans befallning själv tagit fram en bakustör (id est den som tunnkakor rullas uppå när de skola sättas in i ugnen) av ugnen. Satan givit henne hornet, hon begynt att smörja och sadla, och sedan på sätt som tillförende är mält farit sin kos, dock först gömt hornet i kammaren under bordet. Sade att ingen har kunnat se det med mindre att hon kunde denna konsten.
En tid därefter haver hon åter ridit på en såsstång åstad på slikt sätt sig åtburit som tillförende, själv smort, sadlat etc.
[fol. 13r] Därnäst haver hon ridit på en slipkräka (det är stolen eller bänken där slipstenen hänger på), burit sig åt såsom tillförende.
Bekände sig hava undertiden fått smör med sig hem, uti påsen som Satan lånte henne, vilket hon hade gömt där hornet stod, och då smöret var allt, förde hon påsen tillbaka med sig, med smör uti såsom hennes bäror samlade henne.
Sedan haver hon åter farit till vägs på en nykalvad kalv och rett sig till vägs såsom tillförende. Denna kalv berättade hon komma sin farfarsyster till, och vara årsgammal i förlidna Valborgsmäss.
Näst därefter haver hon ridit på Bertils Olof Matses på Åsen täva. Då haver hon fört med sig något korn, uti tvenne påsar som 2 st. hennes bäror hade tagit ifrån förb.de Olof.
Q. Huru bärorna kunde bära så stora påsar?
R. Att de kunde göra sig hurudana de ville, små eller stora, och i vad skepnad de ville.
Dessa bäror bekände hon sig hava gjort samma natt förrän hon for åstad ridandes på tävan på sätt som följer, näml. att hon hade sprungit och hoppat uti det vägskäl där hon var när Satan följde henne hem, manat honom fram med det instrument hon skulle röra ihop bäror med, han kommit med en målad och krusad stör, sprungit föråt hem, hon efter, och på sätt som förr berört är, gjort dem, då de hava sprungit av byttan 2 stycken en efter annan, hon vist dem åstad bort till Bertil Olof Nils.s gård uti hans härbärge efter korn, Satan därmed farit sin väg med stören. Bekände att Bertils Olof intet hade gjort henne något ont.
Q. Om hon fick något igen av det kornet som hon förde till Satan?
R. Nej, utan hon fick något mjöl igen, det hon har slagit i sin farfarsysters mjölskäppa.
Q. Om hennes farfarsyster icke undrade därpå att mjölet öktes?
R. Nej, utan hon klagade sig att det minskades.
Q. Vart hon gjorde av bärorna?
R. Hade dem där som kornet stod.
[fol. 13v] Q. Om hon icke var rädd att de skulle äta ur kornet för henne?
R. De vill icke äta sådant.
Q. Vad de då äta?
R. Något av det som de själva buro hem.
Q. Vart Satan gjorde av kornet?
R. Slog det uti ett härbärge, det icke allenast hon haver följt utan en stor hop som slikt hade fört med sig dit och stodo i dörren medan han (Satan) tömde ut det de hade att föra . Säger ock att hon hade fört mjölk dit, den Satan sedan druckit ut och undertiden uttömde den i en bod där bara mjölk och ost var uti.
Q. Om hon oftare hade ridit på något folk till Blåkulla än hon igår bekände?
R. Nej, bekänner likväl att hon som oftast hade sett folk ridas dit. Ibland andra berättade hon att Bälter Matses hustru på Åsen red en gång på Olof Nilsson i Loka, till Blåkulla, haver ock han fått där samma traktamente som om hennes fader är berättat. Därutav b.de Olof storligen hade klagat sig.
Bekände desslikest Gertrud att Marit Matsdotter hade i vintras ridit på Olof Nilssons i Loka hustru, Anna b.d, den där på lika sätt är trakterad vorden som mannen.
Orsaken därtill sade Gertrud denna hava varit, att Marit kom in till Olofs hustru medan hon höll på att baka, och efter hon icke gav henne utav det färska brödet, såsom här på orten brukligt är, måste hon om natten fara i skjutsfärd. Flera gånger som hon (Gertrud) hade varit åstad, kunde hon intet specificera efter de voro oräkneliga.
Q. Om Gertrud icke hade tagit barn med sig någon gång till Blåkulla?
R. Ja bekänner att hon haver gått upp i gården till Justina Annas dotter, Anna Eriksdotter be.d tagit upp henne, klätt på henne, haft henne hem, gjort allt färdigt och farit till vägs. Gertrud suttit framför och Anna bakom. Säger ock att Satan haver förmant henne detta att göra, han själv följt henne till Anna; Item att hon många resor haver tagit henne således med sig.
Tillstår ock att hava fört Anna med sig, burit sig åt såsom med henne tillgånget är med springande och hoppande till korsvägen, Satans framkallande, den där ock haver kommit, frågandes om Anna ville taga tjänst etc.
I förlidna våras haver Gertrud tagit Gulichs barn i Loka Karin och Olof med sig till Blåkulla åtskilliga resor, samt Nils Nilses gosse på Åsen, Mats Nilsson b.d
Q. Vem henne befallt hade att taga barnen med sig?
R. Satan.
Gertrud bekänner ock att då barnen första gången föras åstad, smörjes de på båda fötter, under fötterna och ovan knäna.
Refererade ock Gertrud att i höstas förlidna haver Satan en gång legat sjuk uti en säng in i salen där de åto. Pustat, stånkat och låtit mycket illa, varöver hans gäster storligen hava sörjt och gråtit, gått till sängen lyftat honom, bedit honom så kärligen att han skulle stå upp, sägandes käre herre statt upp, men han stånkat och [fol. 14r] haft sig svåra illa. Berättade sig också hava gråtit. Marit Matsdotter (som tillförende nämnd är) haver suttit utmed hans säng och hållit handen under kinden, bitterligen gråtandes. Lok Anna (som eljest kallas Bland Anna) en gammal käring, gått till spisen, begynt där att koka uti pannor som hon där hade, men vad däri var, eller var hon tog det visste hon intet säga, uti dessa pannor rörde hon kräklor, och blåste och spottade ock uti, och sedan smorde honom medan han låg i sängen. När det var beställt, hade hon upp honom till spisen, han gick föråt luta[d], och han stödde sig vid henne, satte honom på en stol varest hon åter haver smort och koppat honom. Därefter har hon åter haft honom i samma säng igen, varest han en stund låg och stånkade, blev omsider så svager att han orkade intet svara dem, därför de ock mycket gräto, sittandes vid bordet, höllo ansikten i händerna. Och emellertid haver Lok Anna lett ut honom uti kammaren, lämnandes han ett annat spöke efter sig i sängen, lika såsom han själv hade legat där döder. Då haver hans måg inkommit med sin hustru och 2 sina döttrar, gråtandes burit ut honom såsom till att begravas, Marit Matsdotter stigit upp från bordet, gråtit, gåendes efter och skulle se vart de ville taga vägen med honom, och rätt som de kommo med honom inom kammardörren, sprang han in tillbaka igen emot Marit, fattade henne i famnen och dansade omkring med henne, då blevo alla gästerna glada igen. Utav detta tillfället begynte Hr Anders Nohrmoræus att hålla en liten examen med henne uti hennes kristendom, undervisandes henne om Gud och hans väsende, att han icke är en sådan Gud, som är förändringar underkastad, sjuknar, bliver helbrägda igen etc. därpå Gertrud nästan gråtande svarade, sig aldrig hava visst utav vad Gud var, eller någon annan än Satan, som henne och alla de andra hade intalat att i helvetet intet värre tillstod än de sågo för ögonen, och att prästerna ljuga i sina predikningar.
Q. Om Gertrud haver sett Knåpar Elin i Blåkulla?
R. Ja.
Q. Om hon såg då Knåpar Elin red på kyrkoherdens kor dit?
R. Ja.
Q. Huru hon visste det var pastoris ko?
R. Att Satan alltid frågar dem vem boskapen tillkommer som de rida dit på, då ock Satan samma gång hade frågat Knåpar Elin vem kon ägde? Hon svarat att det var pastoris. Då skall Satan hava skrattat till och sagt, det var lagom.
Q. Om denna Knåpar Elin brukades för ljusstake?
R. Nej, hon var nästan ung ännu, där till.
[fol. 14v] Gertrud berättade sig hava i vintras sett en käring rida på en häst till Blåkulla, hästen vänt fötterna och buken upp, därpå käringen låg, hästen skall hon hava tagit på Klitten, det hon sade sig hava hört av käringen berättas, då hon framkom och blev av Satans måg tillfrågad var hon hade tagit hästen.
Q. Om hon hade fått någon befallning av Satan att göra någon skada i synnerhet?
R. Att förutan det Satan i gemen alltid styrker och förmanar dem alla till att göra folk illa, så haver han en gång befallt henne att göra Nils Nilssons son på Åsen Mats Nilsson illa, det hon ock sade sig hava efterkommit, berättandes att Satan har kommit till henne, givit henne ett stycke bröd, vilken hon skulle giva åt Mats, hon viftat det kring i vädret, sedan givit åt honom, han ätit det, och därefter klagat sig ont i huvudet; därefter haver hon skämtevis tagit till att brottas med honom, slagit kull honom och han icke annat kunnat känna än han låg uti vatten, dädan han själv icke kunde hjälpa sig förrän hon åter lyfte upp honom. Orsaken var denna att Mats hade rivit henne i håret dagen tillförende medan de gingo vall, så att hon därav hade en kula i huvudet, däröver Gertrud hade klagat sig för Satan om natten då hon for till Blåkulla och han sedan befallt henne göra Mats illa.
Nämndeman Olof Matsson i Loka berättade att gossens fader hade sagt huru illa gossen sade sig såsom ock vad han och Gertrud hade refererat, utav vilket pastor fick orsak att rannsaka över detta.
Q. Om hon hade gjort flera illa?
R. Att hon hade mjölkat pastoris hustru nästförlidna sommars, därför att hon höll med [fol. 15r] sin man (den Satan icke annorledes nämner än Storljugaren). Samma gång haver Gertrud varit hos Krång Elin i Kyrkbyn, där Satan har kommit till henne och befallt henne mjölka Storljugarens hustru, Satan satt Gertruds kniv (den hon än hade hos sig) upp i väggebandet, hon stigit upp på bänken och manat honom att han skulle låta strina, men intet mera rört vid kniven, utan det som begynt att drypa uti en vacker kanna som Satan höll under, det han tog sin kos med sig.
Item bekände hon att hon hade i våras mjölkat pastoris barns præceptorem Ericum Andræ, hon då varit uti Per Matssons i Kyrkbyn gård. Burit sig på samma sätt åt som om pastoris hustru förmält är.
Flera folk sade hon sig intet hava gjort illa med mjölkande. Därnäst bekände hon att hon hade satt åstad sina bäror, till Per Matssons i Kyrkbyn att taga smör och bära till henne. Tillstod sig ock hava mjölkat en b.de Peders ko, uti Peders fähus om en natt, dit Satan hade följt henne, och han behållit mjölken. Hos länsman Lars Olss. sade hon sig hava mjölkat en hans lissle ko, sedan hon kom uti arrest, för denna trolldom, satt sin kniv i väggen och manat Satan (som alltid var med) att låta strina. Satan tagit mjölken sin kos. Därsammastädes haver hon tagit en kaka, utgrävt med sin kniv allt det som inuti var, lämnandes skorpan kvar, brödet gav hon åt Satan.
Hos kyrkoherden haver hon tagit i källaren fisk, då hava dessa varit med henne, näml. Gulichs kulla Olof Nilssons dotter i Loka, Anna b.d, Justina Annas dotter, Anna Eriksdotter b.d, Lissle Mats Nilsson på Åsen och flera på Åsen. Satan själv haver ock varit med.
I den ena boden hava de tagit fläsk och andra matvaror.
I den andra boden hava de tagit en hop kor. Satan allestädes följt med låst upp och igen för dem. Allt det som den togs, behöll Satan för sig själv.
Uti pastoris fäbodar hava de oräkneliga många varit, Gertrud varit med; där hava de tagit flöter, mjölkat boskapen; utav 30 kor, icke flera blevo omjölkade än 2, Marit Matsdotter tagit flöter att koka flötgröt, åt Satans dotter som låg i barnsäng, alla de andra kokat gröt av mjölk och haft den med sig till Blåkulla åt barnsängskvinnan.
[fol. 15v] Sade sig hava varit in uti den nya stugan där hon låg i barnsäng, vilken utav de många grötar som de förde till henne åt så snålt [sic!], att hon blev tjock och stinn som en häst, då hon är stinnast.
Bekänner att de ofta hava varit i pastoris fäbodar på detta sättet.
Hos Per Eriksson i Rot haver Gertruds samt Justina Annas dotters bäror tagit korn.
Hos Gulichs Brita i Åsen haver Gertruds bäror tagit korn hos Ketzle Kerstin ibidem hava de ock tagit korn.
Item en julnatt hos Justina Anna och sin egen farfaders syster tagit korn och fört till Satan till julbröd, bekänner sig ock hava skavt klockorna samma natt. Säger sig hava om julottan därefter varit i kyrkan sedan hon kom hem från Blåkulla, men hörde varken av sång eller predikan, annat än bara ljudet och icke ett ord, förutan då trollkäringar äro nämnda, det haver hon kunnat höra.
Gertrud berättade att när de en gång i fjol om sommar skulle resa ifrån Blåkulla haver tordön begynt dundra, då hava de alla tagit till att rida fort, och Marit Matsdotter uti sitt hastiga skyndande (där de ock skulle låta se sin vig och snällhet uti ridande) fastnade i tornet på Trondheims kyrktorn, och fallit ned på taket, där hon låg och ropade efter Satan till dess han kom och hade kalven hon red på till henne igen och halp henne sin kos.
Än berättade Gertrud att vid sistledne Mikaelistid haver Marit Jonsdotter i [Lill]Härdal kommit till henne i fäbodarna, tagit henne och Justina Annas dotter (som ock icke långt därifrån uti sina föräldrars fäbodar vistades) med sig, sittandes alla 3 på en ko, farandes därmed till [Lill]Härdal. Och då de voro ditkomna, hava de gått in i Gertruds faders stuga, där han tillika med sin broder Anders Nilsson satt och drack, Gertrud satte sig emellan dem, Justina Annas dotter Anna Eriksdotter b.d nedanom b.de Anders, men Marit Jonsdotter gick på golvet,[fol. 16r] skar mat och lade för flickorna och gav dem dricka. Dessa två Gertrud och Justina Annas dotter hava de intet kunnat se, men Marit som var hemma där sågo de, därefter hava de gått i Halvard Svenssons härbärge, där de hava tagit allehanda matvaror, kött, fläsk, ost, smör etc. så att de ett stort lass hade, varit upp hos klockor och skavt dem, in i kyrkan och tagit vin uti deras huvudklutar, farit därmed sin kos till Blåkulla, och då de skulle hem igen haver Satan givit Marit Jonsdotter en god del av sin mat med sig.
Anders Nilsson som tillstädes varande bekänner sig på den samma tiden således med sin broder hava suttit och druckit.
I förlidna sommar hon att Satan haver kommit till henne på Åsen, sagt åt henne kom nu jag skall föra dig kring hela världen. Då hava sig ock dit samlat alla de andra näml. Marit Jonsdotter i [Lill]Härdal, Marit Matsdotter på Åsen, Gulichs Anna Olsdotter, Justina Annas dotter, Anna Eriksdotter samt flera, och då de voro alla färdiga, hava de satt sig på varsin kalv, Satan den gången haft en i beredskap och Gertrud farit sin kos, han föråt gåendes, och de andra efter, till dess de kommo till ett stort vatten, som han det kallade, där hava de stigit till båts, Satan satt sig främst att ro, de andra som äldsta voro där näst, de som små voro såsom Gertrud och flera, haver han satt till att klå kalvarna på halsen att de skulle stå stilla, därmed hava de begynt att ro så att vattnet haver skvamlat om båten, och omsider kommit dit en karl stod och med en skovel öste salt ur sjön upp på landet, där haver Satan tillika med de andra öst salt i en hop säckar, och därmed farit sin kos längre bort, varit också på en ort där hel mörkt var. När de således hade farit i några dagar, som hon berättade hava de omsider kommit till lands, satt sig på sina kalvar igen och så farit hem var till sitt. Allt detta saltet haver Satan tagit med sig, och hade de andra av den resan intet annat än att de hava rest sig trötta. I den resan säger hon sig hava sett några städer, byar, kyrkor, milatorn etc. Haver ock varit inne i åtskilliga kyrkor.
[fol. 16v] Än bekände Gertrud att hon tillika med en otalig stor hop andra haver vid sista jultid varit efter Satans befallning här inne i sockenstugan, varest de med varsin kniv i väggen hava mjölkat kaplanen herr Gustaf.
Berättade att de hava varit så befallda av Satan att de skulle mjölka herr Gustaf, den han kallar Lissleljugaren, därför att han undervisade dem en annan väg till saligheten.
I nästlidna höst haver hon (Gertrud) gått vall utmed älven i Hommans änget, då några av de getter hon gick vall med hava kommit in på en liten holme i älven Lissleön vid namn, och när hon blev dem där varse haver hon mant Satan till att hjälpa sig in på be.de ö, och då haver han kommit och smort henne om fötterna, under fötterna och ovan knäna, sedan givit henne hornet, och rätt som hon skulle stiga åstad, gåendes han föråt ett stycke, men stannat, när han kom litet ut på älven, sade hon sig hava brukat dessa farliga ord: kom nu fanen och för mig till helvetis och aldrig till himmelrikes. Då hon kom på ön haver hon tagit en sin get och en Nils Nilssons på Åsen get, smort dem om fötterna, tagit dem en i vardera handen och gått över med dem, hon givit Satan sitt horn igen och han därmed försvunnit, de andra getterna hava sökt sig fram där som grundast var.
På tillfrågan sade hon att då hon gick över älven stod vattnen ungefär mitt på benet på henne, men ingen botten kände hon.
Natten mot första stora böndagen haver hon tillika med en stor hop andra varit in i Älvdalens kyrka, farit in genom en ruta på södra sidan utmed predikstolen, som var ett litet hål på, När hon med sitt sällskap kom in, säger hon sakristiedörren haver stått öppen, där varit en stor hop av slikt parti inne förut, bland andra en flintskallot man, henne obekant med stor näsa och uti sådan klädebonad som de bruka här i Älvdalen den där haver givit dem vin att dricka och öst vin i deras huvudkläden, där hava de ock skavat mässkläder, altarklädet där vin var spillt, fotklädet som ligger för altaret, Sankt Mårtens beläte som står i koret och de små huvudet som äro på predikstolen, farit ut genom samma söndriga ruta, skavt klockorna och därmed farit till Blåkulla. Allt det de hade skavat lades då de framkommo uti ett Satans horn, men vinet brukade Satan i sin kyrka och communicerade folket med brukades då samma manier som uti allt annat, att han gav dem bakom ryggen.
Gertrud berättade på tillfrågan att förr än de foro in genom [fol. 17r] den söndriga rutan i kyrkan, hava de alla satt sina kalvar som de redo på, ute på kyrkogården, och Satan farit föråt, de andra efter, han stått och sett på medan de andra foro omkring i kyrkan som förbemält är.
Visste ock Gertrud grant beskriva huru inne i sakristian tillstod ehuruväl hon aldrig dessförutan haver varit där inne.
Uti Satans kyrka hade hon ock sett barn döpas, hon som barnet ägde haver suttit där bredvid, lutandes och stödjandes sitt huvud på handen och sagt, fanen hjälp mig, fanen hjälp mig.
Berättade sig uttryckligen hava hört vad formalier Satan brukade då han döpte barnet, näml. att han döpte det i fanens namn, den helige ande skulle vika därifrån och giva Satan rum, den där skulle vara när barnet, gjutandes på barnets huvud och i dess mun något tjockt grönt tyg, som han med aviga handen tog utur en kittel.
Utav det tillfället att Gertrud haver gått på vattnet, är detta trollväsendet mer och mer yppat vordet, och haver Nils Nilssons son på Åsen, Mats Nilsson b.d som Gertruds gång på vattnet såg, detta först uppenbarat, så att pastor haver det strax fått veta, vilken ock icke haver dröjt med rannsakningen däröver, utan genast låtit kalla Gertrud till sig, och länge haft henne i förhör. Men denna gången kunde han intet få någon bekännelse av henne, förrän andra gången näst därefter, dock med Gertruds stora anfäktande vilken av Satan mycket är plågad vorden förr än hon kunde bekänna.
Sedan nu Gertrud för pastore hade bekänt, haver hon därmed intet sluppit, utan många resor emot sin vilja är åstadtagen till Blåkulla, varest då allting haver varit för hennes ögon vederstyggeliga, och förutan det att Satan hade hött henne med en stör, hotat och undsagt henne var hon oftare skulle hålla fort uti sin gjorda bekännelse, eller ock namngiva någon annan som var i hans tjänst, skulle han farit illa med henne så haver han ock förmant och befallt henne att var så hårt äntligen skulle omtränga att hon nödgades till att uppenbara de andra med sig, skulle hon nämna de oskyldiga ibland de skyldiga, så att allt måtte bliva [fol. 17v] ett förvillat verk, och de så komma den oskyldige till att lida med den skyldige, ja ock till ävertyrs bringa flera oskyldiga om halsen än sannskyldiga.
Bekände ock Gertrud att Marit Matsdotter hade i Blåkulla klagat på befallningsmannen Johan Arvidsson för Satan, att han vid hållna fjärdingsting i nästförvekne juni månad hade satt henne i handklovarna och hängt henne upp på väggen, viljandes därmed tvinga henne till bekännelse att kunna denna trollkonsten så väl som de andra.
Nu på 3 veckor vid pass säger sig Gertrud hava varit fri all anfäktning, så att icke heller någon av detta trollpack hava tagit henne med sig till Blåkulla, men tillförende var hon aldrig oförsökt och säger sig ofta i somras hava varit tagen sin kos av Marit Jonsdotter i [Lill]Härdal, refererandes huru såsom be.de Marit en gång om ljusa dagen kom in i stugan där Gertrud med sina farfaders systrar var inne, Gertrud begynt säga av att hon (Marit) kom åter igen, pekandes dit hon stod, gått till och skurit ett stycke utur b.de Marits blå kjortel, och vist det åt sina farfaders systrar, vilken klut de hanterade och skådade, men ingen annan kunde de se. Denna kluten lade de i fönstret och ginge därmed alla ut på ängen; då de åter kommo in igen, var kluten sin kos.
Sedan inkallades allt folket, och slöts denna dagen med en aftonpsalm och bön.
[fol. 18r] Den 5 septembris continuerade rannsakningen sedan såsom en psalm var sjungen och vi hade befallt oss allesamman Gudi med Herrens välsignelse, närvarande samma män och nämnden som tillförende.
Gulichs Anna Olsd[otter] i Loka
Framhades Gulichs Anna Olsdotter i Loka, en piga om sina 16 år, på det 17de så mycket som sedan mitt uti aprilis månad nästlidna, och såsom hon sades vara en blödig och enfaldig piga, ty handlades med henne i saktmodighet, och förmantes det hon skulle väl betänka sig, befalla sina tankar Gudi och bekänna allt det hon visste om detta trolldomsväsendet, vilket hon ock lovade göra. Frågades alltså först, om hon och Gertrud Svensdotter hava samsat sig till att båda hava ett tal?
R. Nekade alldeles.
Q. Om hon är viss därpå att hon haver varit med i detta sällskapet till Blåkulla?
R. Ja, säger sig intet hava drömt detta, utan sannfärdeligen varit med kroppen åstad, både om nätterna och dagarna, dock mest likväl om nätterna.
Q. När hon först begynte att fara denna färden, och vem henne hade till vägs?
R. Hennes farmoder Gyris Marit benämnd.
Q. Om hon minns vad tid eller huru länge sedan det är?
Anno 1662 efter pastoris uträkning.
R. Att hon då kunde vara vid pass sina 8 år, om våren, eller för midsommaren.
Berättade att Gyris Marit om en natt har kommit in, tagit upp henne ur sängen, klätt på henne, burit ut henne och satt henne på kalven, då haver hon först vaknat. Marit satt sig sedan på, bedit henne hålla uti, och därmed bar det till vägs sedan hon (Marit) talte något, det Anna då intet visste vad det var, rumpan (bona venia) föråt och huvudet efter, haver ock då sett en stor skara av slikt pack i vägen.
Q. Om hon icke undrade vart hennes farmoder ville taga vägen med henne?
R. Sade sig icke kunna tänka något, ej heller har hennes farmoder något sagt därom.
Berättar ock att hon då har farit över en kyrka, och över ett stort vatten eller sjö, där hon sade sig sånär hava fallit av, men hennes farmoder höll uti henne. Säger att hon far över ett stort fjäll, och kom till en stor gran moor varest de hava farit neder, där ock stora byggningar hava varit. Satan varit ute mot dem och burit dem in, de följt honom sedan de hade släppt kalven deras i den gräskittan som tillförende omrört är. Satan haver skurit henne i vänster lillfingret och med blodet skrivit hennes namn i sin bok, den hon sade [fol. 18v] hava varit svart inne och utan, namnet som hennes farmoder nämnt för Satan. Gjorde densamma berättelse om deras upptåg i Blåkulla såsom Gertrud, både om ljus, ljusstakar, mat, dricka, dansande etc. allenast lade detta till, att så ofta de nämnde fanen skulle de niga. Om stugan de voro uti berättar hon den vara så stor att man intet kunde se den till ände, säger att en hav. gått på golvet och tjänt. Den första gången hon var där säger hon att hennes farmoder intet var ljusstake, utan satt då vid bordet, men sedan blev hon ljusstake.
Om sin hemresa berättar hon lika såsom Gertrud. Själva resan beskriver hon med en sådan hastighet tillgå, att så snart det bär åstad vet en intet av förrän hon är där hon ärnar sig.
Säger sig hava velat tala om denna sin resa för sin fader och moder, andra dagen, men hon kunde intet, det var för henne lika såsom hon skulle strypas.
Då hon således är åstadtagen haver hon varit på Åsen, där hennes föräldrar också hava ägor, och undertiden vistas.
Något därefter haver Ris Anna ibm, Gyris Marits sonhustru, vilken haver tagit henne emot sin moders vilja med sig till sina fäbodar, Bredvadsbodarna b.de (en halv mil därifrån belägna) efter en flaska mjölk som Annas fader hade begärt av Ris Annas moder och efter de blevo där kvar i fäbodarna över natten, haver Ris Anna tagit henne med sig till Blåkulla samma natt, som var emellan en lördag och söndagen, berättar om resan såsom tillförende, och att hennes dotter Marit Matsdotter hade varit med i sällskapet. Säger att Satan haver stundom gått med en stor eldgaffel uti en kammar[e] att laga harpan, den hon berättade hava låtit mycket fageligen [sic], men nu sedan hon hade bekänt sig och vart emot sin vilja ditförder, haver hon hört i samma kammar[e] en ynklig låt, varit ett djupt hål och allestädes svart och mörkt, varit svart vatten uti den djupa gropen, och allenast en liten plats där Satan stod uppå, stoppandes med gaffeln där neder uti vattnet, men hon ingen sett.
Sedan hon hemkom haver hon varit över hela söndagen i fäbodarna och om måndagsmorgon gick hon dädan, då Ris Anna haver förmant henne att hon icke skulle säga av varest hon hade varit, ej heller bäller [sic] du hade Ris Anna sagt till henne. Säger sig fuller gärna hava velat talt om detta då hon hemkom, men hon kunde intet. Icke långt därefter, som var efter pastoris berättelse natten efter Olofsmässodagen, då hon var i pastoris fäbodar med sin morfader Gulichs Anders Larsson i Loka [fol. 19r] den där skulle resa till sina fäbodar norr om pastoris belägna till att bärga av ängar (vilken pastor tillika med dotterdottern Anna hade tagit in med sig över natten) hav[er] Marit Matsdotter på Åsen kommit till henne om natten medan hon låg hos sin morfader, väckt på henne och sagt hon skulle stå upp och följa, hade ut henne på täkten och klädde på henne, satte henne på en sadlad ko och sig framför, näst rumpan, foro sedan åstad, efter vanligheten och alla dessa tre gångerna haver hon intet fått gå ifrån dörren i Blåkulla, men Satan likväl givit henne mat och dricka, drickat haver alla dessa 3 gånger icke smakat väl. Gör ock samma berättelse som Gertrud om deras dansande, schimpande med kokspilar, såstänger och annat, säger sig ock hava hårdragits där med de andra barnen.
Medan hon än var i samma sin morfaders fäbodar, haver en gråklädder karl, som sade sig vara en präst, om en natt kommit till henne och tagit henne med sig, då haver hon tillika med honom ridit på sin morfaders fähund. När de kommo fram haver den gråklädde mannen bundit hunden i gräskittan, tagit sadeln av och burit in honom i stugan, då ock han haver lett henne ifrån dörren framom stabben, givit henne mat, men en käring (den hon mente skola vara hemma här i Älvdalen) givit henne dricka, det hon tyckte vara något bättre än det hon tillförende fick. Berättar att Satan hade satt en liten under den vänstra hennes arm emellan hull och skinn, påseendes såsom folk, vilken skulle ligga i hennes rum, och vara i hennes ställe hemma, då hon vore i Blåkulla. Säger att Satan själv hade var gång tagit ut honom och satt honom in igen. Denna gången hade ovanför.de käring fört henne hem igen på samma hund, som henne gav dricka.
Något länge därefter haver Bälter Matses hustru på Åsen, hennes farsyster Marit Nilsdotter be.d, om en natt kommit farandes ifrån sina fäbodar, gått in till denna Anna väckt upp henne och haft henne ut med sig, de följts åt bort till ett vägskäl icke långt från gården, springandes och hoppandes med kläderna upp över huvudet, bannandes och svoro, och Anna burit sig så åt som den andra efter hon så befallde henne att göra, manandes Satan föra dem åstad, på samma sätt sprungit hem igen, där då Satan hade stått hos kalven som Bälter Matses hustru hade dit med sig, havandes några säckar fulla av de saker som hennes bäror hade dragit ihop åt honom. Satan farit föråt med säckarna och de efter. Den resan haver allt gått såsom tillförende.
[fol. 19v] Om vintern därefter haver Ris Anna kommit om en natt till henne och tagit upp henne, haft henne in på sin gård där korsväg var på gården, varest de hava begynt springa omkring mot solen med upptagna kläder och medan de sprungo lärde Ris Anna henne säga att hon skulle giva sig fanen i våld både till liv och själ, sedan hava de sprungit upp åt fähuset, där Satan stod för dem med en kalv, på vilken Ris Anna först satte sig, vändandes sig efter deras vanliga sätt och Anna bakom närmare åt huvudet på kalven, Satan farit föråt upp över flögstugan [sic, tror jag] med en drög [sic, såvitt jag kan se] därpå låg några säckar fulla av de saker Ris Annas bäror hade ihopdragit, och de andra efter, dock haver Satan farit högre upp över stugan än Ris Anna. Om denna resan haver Anna intet annat att berätta än tillförende är förmält förutan det att förr än de foro åstad, satte Satan än ett litet småfolk under armen på henne där de andra satt, som han tog och lade i hennes rum förrän Ris Anna tog henne upp.
Berättar ock Anna att om så hände det något i hennes frånvaro skulle beställas, vad sysslor det då vara kunde, så beställdes sådant av det småfolk som i hennes rum läggas medan hon är borta, vilka småfolk bliva uti allt lika den person i vilkens ställe de bliva lagda. Säger ock att de talte med folk lika den person de representera.
En vecka eller 2 därefter haver Anna om en natt vaknat och tänkte sig åter åstad igen, efter hon då hade varit länge dädan, såsom hon tyckte, då haver Satan kommit in till henne, vilken hon bad hjälpa sig till vägs; strax haver han gått ut i fähuset och haft in en kalv, smort honom med vänstra aviga handen, spikat fast sadeln på honom, hon satt sig på, han farit föråt upp genom skorstenen och hon efter, sedan hon hade brukat vanliga formalier att mana honom föra sig till vägs. Berättade sig alltid hava sett hela vägen stora hopen, somliga fara dit, somliga dädan, och de som foro dädan hava mest farit högre upp i vädret än de andra, med händerna i sidan. Säger ock om någon vill smörja med högra handen, skall det intet taga lag. Då hon nu framkom, släppte hon kalven i gräskkittan och gick in med Satan, han hade henne till bords, där hon en stund satt, åt och drack, dock icke så gott som de andra fingo, men varade icke länge förrän Satan befallde henne stiga upp igen, det hon ock gjorde, stod på golvet till dess de andra hade ändat måltiden och stodo upp att dansa, då hava de intet slagits såsom tillförende.
Näst därefter haver Satan om en natt kommit till henne och väckt henne, bedit henne stå upp, det hon ock gjorde, klädde på sig och följdes åt upp i fähuset, han löst en kalv, med vilken de foro ut genom fönstret Satan [fol. 20r] föråt och hon efter med kalven den hon höll i rumpan, när de kommo till stugan foro de in genom ett navarshål på väggen som igenstoppat var med mossa, hon med kalven allt följt efter. Satan fått henne ett smörjehorn, utur vilket hon smorde kalven, hon lagt sadeln på och spikat fast honom, men förr än de foro åstad for Satan ut genom samma navarshål, Anna efter, och gingo bort till ett härbärge, där Satan tog ut en stock av väggen näst ovanför där hornet låg inne uti låren, havandes Satan ett trä, en säck och två skovlar med sig, båda hållit upp säcken, båda öst utur och när säcken var full haver Satan satt in stocken i väggen igen, sedan hava de åter farit in genom navarshål. Anna satt sig på kalven, åkallat Satan, och så foro de till vägs, upp genom skorstenen Satan föråt, Anna efter, och när de kommo utom skorstenen hade han där en drög [sic!], på vilken han lade säcken, farandes därmed fort.
Berättar också Anna sig båda dessa gånger hava märkt huru löddrig kalven haver varit, men de andra där i gården kunde intet annat se än att han var något däven och lika såsom av mycken värme i fähuset.
Därnäst haver Anna själv om en natt vaknat, stigit upp, klätt på sig, kallat på Satan, vilken haver framkommit, bedit henne taga slipkräckian att rida på gick alltså hon ut efter henne, bar henne in och Satan gav henne smörjehornet (det hon ock sedan behöll) hulpes bägge på var sin sida åt att smörja, och när det var beställt, förvarade hon hornet vid sin säng, satts sig på slipkräckian, bad Satan föra sig åstad och så bar det till vägs.
Q. Om hon icke var rädd att någon skulle taga bort hornet för henne medan hon var borta?
R. Att ingen kunde se det. När hon kom hem, gömde hon det uti en skäppa, den hon satte i fähuset upp på kluven (id est åsen). Sedan hon nu kom dit, hade varit till bords och efter måltid dansat, haver Satan tagit henne med sig uti kammaren.
Och på det man icke skulle hindra henne uti sin relation med nogare efterfrågan vad i kammaren beställdes, därav hon har kunnat bliva altererad, besparades därmed till allra sista, och lät man henne vidare uti annat continuera.
[fol. 20v] Sedan hon kom hem igen ifrån Blåkulla haver Satan lärt henne göra bäror, han tagit fram en bytta, låtit däri något mjölk, Anna öst därtill något vatten, han burit byttan i en korsväg strax vid gården, där de bägge hava begynt att röra i byttan med var sin målad kräkla, båda två bannas och svurit, han spottat däri men hon intet, så hava där omsider sprungit 4 st. bäror ut så stora som hundar större och mindre, sedan hava de gått hem igen, hon därnäst och bäror därefter. När de kommo in hava de genast sökt efter mat och varit upp i mjölkkärlen. Satan befallt henne visa dem bort till pastorem (den han kallade storljugaren) efter korn, det hon ock gjort hade de farit åstad, tagit där något rågbland, och sedan efter någon stund kommit igen med säckarna fulla, det hon haver emottagit, ropat efter Satan att han skulle komma och avhämta det som han ock gjorde.
Berättade att de sedan gömde sig under sängen, när de blevo hungriga hava de gått åstad till fäbodarna.
Under resan haver hon vist dem till länsmans fäbodar, där de skulle vara till dess Satan skulle komma till henne, vilket icke skedde på 8 dagar, där hava de mjölkat 4 kor, och när de kommo tillbaka hava de (reverenter dictum) spytt ur sig mjölken uti en skäppa, och då Satan kom om natten haver han allt detta tagit emot uti en påse och farit sin väg med.
Näst därefter haver hon ridit på en kalv till Blåkulla, allt brukat samma sätt som tillförende, haver om denna resan intet annat att säga än att hon då blev av Satan befalld till att taga pastoris kalv därnäst att rida på.
Samma kalv haver hon därnäst brukat, då han om en natt kom in och väckte upp henne, havandes kalven in med sig, allt sadlat och tillagat, befallt henne skynda sig, folket voro allt färdigt ute.
Sedan haver hon haft Gunnar Mats Larses kalv på Åsen att rida på, då haver hon farit ut genom dörren och så upp i vädret sin kos, och när hon kom tillbaka, stigit av vid fähuset.
Därnäst haver Satan åter kommit och väckt henne, hastandes på henne, det voro allt i beredskap, och sällskapet voro alltredan sin kos; den gången haver hon farit ut med kalven genom navarshålet på väggen. Och då hon kom tillbaka från Blåkulla igen, stannat utanför dörren, hon stigit av, men han ridit sin kos med kalven öster i byn.
Denna gången säger hon sig hava sett att många hava varit inne [fol. 21r] i kammaren hos Satan två och två i sänder, när de 2 gingo in att dansa, hava åter 2 andra gått in i kammaren igen.
Ibland dessa haver hon inga flera känt igen än Marit Matsdotter. Brita Andersdotter i Karlsarvet (en piga av hennes ålder) haver hon ock sett i kammaren, men icke denna gången. Denna pigans moder säger Anna också hava ridit till Blåkulla på Kettis Kerstins kalv.
Anna berättar sig också hava sett en halt kulla Anna Olsdotter på Klitten i be.de kammar. Skall vara vid Annas ålder. Säger sig ock som oftast hava sett Gertrud Svensdotter därinne i kammaren, dock icke mer än en gång som hon var länge inne.
Brita Andersdotter på Näset skall hon ock hava sett i Blåkulla, berättar att Satan har givit be.de Brita en svart bok både innan och utan, så stor som Biblia in octavo.
Resan därnäst haver Satan skaffat henne en kviga att rida på och då farit ut genom navarshålet, bekänner sig då andra resan hava varit i kammaren med Satan.
En annan gång haver hon farit till vägs på deras egen kalv, utan sadel efter kalven var liten och kunde intet bära upp någon sadel, utan brukat i det stället ett hyende [sic].
Än en resa brukat samma kalv, också med hyende.
Tredje resan också haft b.de kalv, utan sadel, dock med hyende. Därefter haver Satan kommit till henne väckt upp henne och haft med sig Kettis Hans Jönssons hund på Åsen, hjälptes åt att smörja och sadla, och så farit åstad. Hunden är satt inne i stugan vid gåten [sic, tror jag] då han kom dit, är given dricka eller ock slikt djävulskap. Satan haver sagt henne att Kitt Anders Larssons ko skulle kalva, samma kalv skulle hon därnäst rida på.
Dagen efter sedan hon kom hem, haver samma ko kalvat och natten därefter haver Anna gått i b.de Kitt Anderses fähus med sitt horn tagit b.de kalv, smort honom, mant Satan till sig, men han intet kommit utan hon sett ett hyende sig tillstädes, vilket hon haver lagt på kalven, åter mant Satan att föra sig, då bar det till vägs ut genom ett navarshål på fähusdörren, uti vilket satt en plugg inslagen, men då hon for därigenom gick pluggen ut. När hon kom till Blåkulla hav. Satan [fol. 21v] kommit ut, lett åt henne, haft henne in, och hon haft kalven med sig, vilken blev bunden vid mellangåten. Satan åter lett åt henne, tyckandes väl vara att hon hade en så liten kalv att rida på, vilken Satan haver givit dricka. Detta är hänt i fjol.
Därefter kom Satan till henne i fäbodarna, väckte upp henne, hade henne ut på gården, där en stor björn stod, han gått i fähuset efter Annas horn, smort björnen så att intet vart kvar i hornet, lade sadeln på, spikandes honom fast, och bad Anna sätta sig på, men emedan Anna var räddare för björnen än för fanen och fördenskull icke villa rida honom, tog Satan uti henne över skon, slängde henne åstad och kastade henne upp på björnen, befallandes henne hålla uti, men Anna sade kort nej, hon ville icke rida björnen, varöver Satan sticknade, sprang åt henne och slog henne i ryggen med handen, sägandes, vill du intet hålla uti? Han haver ock varit mycket vred på henne för det hon icke ville mana honom om hjälp till vägs, dock haver han omsider farit åstad och hon efter. När de kommo fram haver hon släppt björnen in i gräskittan, där de andras kalvar och kor etc. gingo, men tog icke betslet av honom, och då hon kom in fick hon intet gå längre fram i stugan än till stabben, ej heller vankade[s] då den gången för henne någon mat eller dricka, då hon nu skulle dädan igen och Satan, (sedan han hade levererat henne sitt horn igen, fullt av smörja, det han förde dit med sig) skulle taga upp björnen åt henne, ville björnen icke gärna till denna skjutsfärden mer, utan reste sig ända, begynte slå emot med ramarna, så att Satan måste giva sig undan, vilket apespel haver varat en stund, undertiden björnen lupit undan för Satan, och stundom Satan för björnen, till dess Satan omsider haver tagit till att svärja och bannas, då han på sistone fick fast björnen, ledde ut honom, fattade uti Anna, kastade henne på, och måste själv bruka Satans åkallan om hjälp till resan, efter Anna icke ville, därmed foro de sin väg.
När hon kom hem och Satan hade tagit sadeln och betslet av björnen, bar det till skogs för björnen, så att torvarna flögo omkring honom.
Q. Frågades Anna om hon någonsin hade sett en björn?
R. Ja, hon hade ofta sett björnar då hon gick vall.
Något därefter haver Anna då varande i fäbodarna, stått upp och tagit den kalven, som hon tillförende red med hyende på, ledde honom in i stugan, smorde honom, mante Satan fram med sadeln, vilken genast kom och sadlade åt henne, bad honom föra sig åstad, därmed bar det upp genom skorstenen. Berättar sig då hava varit och skavt klockor, men visste intet varest, hon med tänderna och han med kniven, hon hållit handen under, och sedan lagt [fol. 22r] det i Satans horn. Därsammastädes hava ock många andra varit, och samma syssla haft för händer, ibland andra Ris Anna och hennes dotter Marit Matsdotter etc. Sedan hava de farit in i kyrkan, genom en söndrig ruta, lämnandes deras kalvar ute, gått in i sakristian, varest en flenskallot [sic] man med stor näsa hade gått neder i källaren och tappat vin i en liten kopp, slagit en åt vardera uti deras huvudkläden, dem Satan tillförende hade översmort, skavt altarduken där vin var spillt på, for sedan samma väg ut, satte sig på deras kalvar, och foro deras väg.
En annan gång haver hon farit åstad på en annan kalv deras egen, då hon ock haver väckt sig själv, denna resan haver hon först varit inne här i kyrkan, skavt de små beläten på predikstolen, Sankte Mårtens beläte i koret, och där som vin var spillt på altaret, bekände sig hava farit in genom en söndrig ruta på fönstret utmed predikstolen, och där ut igen.
Hennes berättelse om resan till sjöss kom ock överens med Gertruds, förutan den orten där bara mörker var, det visste sig Anna icke påminna.
Berättar ock Anna med många andra varit i pastoris härbärge och där tagit korn, såsom hon säger till 9 tunnor. Satan öppnat dörren för dem och låst igen.
Anna haver ock samma berättelse om Marit Matsdotter som Gertrud näml. att hon hade ridit till Blåkulla på hennes moder. Item att Bälter Matses hustru hade ridit till Blåkulla på hennes fader Olof Nilsson. Vet ock att säga om den trollskap som de hava där hällt uti dem, varefter de hava varit mycket illa sjuka.
På tillfrågan om ho någon gång haver haft barn med sig till Blåkulla säger hon sig hava haft sina tvenne syskon, Karin om sina 7 år och Olof om sina 3 år, och att Satan hade skurit dem i fingren såsom de andra etc. Samma gång haver Marit Matsdotter varit med.
[fol. 22v] Bekänner att Satan hade befallt henne att taga dessa sina syskon med sig.
Säger att i våras när sjön gick av hade hon dem första gången åstad, och sedan några resor farit dit med dem, men efter den tiden hon bekände sig, haver hon intet haft dem dit med sig.
Om Satans sjukdom, läkedom, koppande, död och hans gästers sörjande däröver, item huru Marit Matsdotter följde efter då han bars ut, och huru Satan kom inspringandes utur kammaren och dansade med Marit, därom gjorde hon samma berättelse som Gertrud.
Item om barnsängen, om grötarna som dit bars och huru Satan åt i sängen att han blev stinn, som en häst.
Säger sig hava varit med här i sockenstugan, då de många trollpack mjölkade kaplanen Herr Gustaf och kommer däruti överens med Gertruds berättelse.
Anna bekänner ock att Satan ofta har förmant henne och de andra med dessa orden: hem och läs och sjung om Kristo, och hav ingen håg där hos, lär dig läsa i bok, så komma de intet under väder [sic, tror jag] med sig att du tjänar mig.
Sedan som hon hade bekänt sig hos kyrkoherden, säger hon att Satan gruvligen hade bannat henne, och sagt det hon skulle nu intet lära läsa i bok.
I somras sedan hon vart ryktbar haver Lok Anna kommit till henne och med gevald tagit henne med sig, satt sig båda på en kokspila, och ridit därpå till pastoris fäbodar, varest hon Lok Anna var inne och tog pastoris oxe, ledde ut honom, smorde honom och efter andra vanliga ceremonier foro båda åstad till Blåkulla. När de kommo dit, haver Satan gått ut och givit oxen dricka.
Denna oxe ser mycket ynkligen ut, kan nu som nogast gå, där han faller omkull kan han intet rätta upp sig, och är på honom intet mera igen än huvudet (som icke långt ifrån är så stort som kroppen) hud och ben.
Sista gången som Anna var dit är för 3 veckor sedan, då Lok Anna om en natt kom in i stallet där hon låg, tog henne och förde henne upp på härbärgstaket där hon hade en oxe påsadlad, satte sig och henne på, foro därmed till vägs, När de kommo till Blåkulla haver Lok Anna begynt förtälja huru hon tog Anna i håret, släpade henne utur stallet, där hon låg i hörummet, förde henne över krubban och ut genom dörren där hästarna [fol. 23r] gå genom, och sedan upp på härbärgstaket, togo båda (Satan och Lok Anna) till att banna henne för det hon hade bekänt och uppenbarat sig, och givit sig ifrån Satan, sade att hon skulle först komma på brasan därför, och om hon flera uppenbarade, hotandes henne därmed att det skulle föras lögn emot henne och Gertrud beskyllas hava gjort det de intet voro skyldiga till, och när de icke skulle vilja sådant bekänna, skulle de därför bliva bannade och fara illa.
Berättar ock Anna att Satan hade ofta förmant henne och de andra det de skulle bekänna både på skyldiga och oskyldiga om någon rannsakning skulle över deras väsende komma, på det att det skulle intet bita på dem. Och att Marit Matsdotter skall i vintras hava förbjudit henne att uppenbara detta trolldomsväsende. Tillstått sig hava varit med i somras då Gertrud och den stora skaran voro här i kyrkan.
Anna refererar sig hava sett en hustru som hade haft tvenne barn med sig i resan till Blåkulla, vilket det ena som hon hade i förklädet, föll neder i marken och hon åter tog det upp igen. Barnet haver varit dött, men om det vart dött av fallet eller var tillförende dött, vet hon intet.
Ibland andra bekänner sig Anna hava i Blåkulla sett sin faders hästekarl (förståendes den som hennes fader plägar köpa hästar av) vilken sades vara länsmannen i [Lill]Härdal Halvard Svensson, den hon berättar sig några resor hava blivit varse att ingå uti kammaren med Satans dotter.
Säger ock Anna att så länge hon uti denna Satans tjänst varit har hon intet hört något ord i kyrkan antingen av sång eller predikan, förutan då rike mannen och Lasarus nämndes, utan sådant hade varit i hennes öron såsom ett dumt ljud. Och allt det hon las, tillägnade hon Satan, sägandes sig utav ingen annan Gud hava vetat, utbrast bitterligen till att gråta både över sin galenskap, såsom ock i glädje att hon hade kommit till den sanne Gudens kunskap igen, bedjandes pastorem än ytterligare lära sig. Om hennes rätta omvändelse sade sig pastor intet kunna tvivla emedan hon den med sin idkesamma gråt och andra sådana tecken nogsamt skall hava contesterat, vilket ock hennes ögon betygade.
Berättade ock Anna vad predikningar Satan hade haft för dem näml. att han aldrig är eller bliver styggare än de sågo honom ej heller hos honom annorledes tillstå än de själva kunde se och att det allt lögn är det prästerna säga och lära.
Sedan tog pastor henne med sig avsides och privatim förhörde henne om hon icke hade varit i säng med Satan? Då haver hon bekänt att Satan hade alla de tre gånger haft sitt boleri med henne uti sin sängkammar, på vilka hon nu under förhöret och vid påstående hennes relation bekände sig hava varit därinne med honom, men alldeles förnekat det hon har känt sig därav varit havande.
Lok Anna eller Bland Anna
Medan detta nu påstod med Anna att hon således gjorde sin bekännelse om detta trollväsendet, kom länsman in och berättade det Lok Anna (en utav de beryktade som satt i arrest i Kyrkbyn hos sin måg) var häftigt betagen, begärde att pastor ville gå till henne, och kunde man pröva att vid pass den tiden som denna Anna Olsdotter henne under förhöret nämnde, hade denna anfäktning b.da Lok Anna åkommit. Gick så pastor dit, gjorde sin flit till att komma henne till god bekännelse, förehållandes henne vad vittnesbörd hon hade emot sig av dem som allareda hade bekänt sig, förutan sitt eget samvete, men hon låts intet veta av slikt djävulskap och förnekade det alldeles; vilket allt pastor visste berätta då han efter en stund kom tillbaka, och huru såsom hon anfäktades, skiftade hyn, då var blå, då blek, huru det vänstra brösten storligen hov sig på henne, och några resor synts lika såsom [fol. 23v] hon alldeles skulle slockna; Och ehuruväl hon således plågades kunde hon likväl intet komma till någon bekännelse.
Hades därför vakt om henne, de där alltid skulle hålla henne före hennes lövjeri, som hon brukat hade, vilket så mycket större misstanke gav om henne att hon (såsom det emot henne vittnades[)] vore skyldig till Blåkullafärden etc. ingaledes låtandes henne allena uti fantasier, utan åtminstone en alltid hålla henne vaken och vid tal.
Sist slöts detta dagsarbete med en afton-psalm och bön, sedan dörren öppnades och allt folket därtill vart inkallat.
Den 6 septembris, som var en söndag, om aftonen ginge pastor, herr Anders[,] befallningsman, några av nämnden och vi dit till Bland eller Lok Anna till att försöka om man icke kunde komma henne på sanningens väg igen, dock på det att det med så mycket större lämpa och fog skulle med henne umgås, avtalades först att pastor och herr Anders skulle gå förut och sedan då man trodde att de genom Guds hjälp skulle hava bragt henne till någon god bekännelse, skulle vi sedan inkomma och såsom starkare vittnen hennes tal påhöra.
När nu pastor och herr Anders hade vid pass en god timma talt med henne och intet kunde uträtta hos henne, gingo de ut, och mötte oss på gården, som då ville gå in, följdes ock omsider åt in, och begynte med stor flit arbeta på hennes omvändelse dels med godo och dels med onda ord, den ena släppte den andra tog vid, uppå vilken vi således i 2 runda klocktimmar högeligen arbetade, så att hon när hade uttröttat var och en som där var (ibland vilka ock hennes dotter h. Kerstin Anders Olss.n Spikens icke ringa sig därom vinnlade.) Men hon nekade alltfort, och sade sig ingen annan Gud veta av än Jesu Kristo, den hon hade i sitt hjärta etc. Omsider kom en fruktan på henne och sade sig befara det Satan skulle taga hennes själ bort, det hon några resor itererade, kramandes hårt herr Anders Nohrmoræi [fol. 24r] hand, som då var ihop med henne. Måste alltså på sistone bekänna att hon hade varit med i detta sällskapet till Blåkulla.
Men då man ytterligare begynte examinera henne, hängde det ena intet ihop med det andra, då jakade hon och då nekade hon åter. Kunde alltså den gången intet mer tala med henne, utan befalldes hava god akt om henne över natten, såsom ock att hon stadigt skulle hållas till en sann bekännelse.
[fol. 25r] Den 7 septembris continuerade rannsakningen i närvaro av förb.de män och nämnd, sedan man en liten åkallan till Gud hade haft med en psalm och Herrens välsignelse.
Anna Eriksdotter på Åsen alias Justina Anna
Sedan såsom Anna Ersdotter på Åsen, Justina Annas dotter en flicka på sitt nionde år, var förmant att bekänna sanningen, förehölls henne samma frågor som Gertrud och Anna Olsdotter i Loka, om hon hade rådgjort med de andra så att de skulle hava alla en bekännelse, och om hon rätteligen visste sig hava varit åstad till Blåkulla eller hade hon till äventyrs drömt detta, till det förra nekade hon alldeles, svarandes till det andra att hon fullkomligen haver varit åstad.
Bekänner sig första gången hava varit till vägs tagen av Marit Jonsdotter i [Lill]Härdal vid pass för 3 år sedan (såsom hon säger) då ock Gertrud haver varit med, och hava de först haft henne bort i en korsväg, varest de hava haft samma åthävor som tillförende är omrört, med springande, hoppande, haft kläderna över huvudet, svurit och mant Satan, vilken haver framkommit och givit henne något lika såsom kryddfrö i en klut, bröd och smör, det hon har uppätit, och sedan haver det burit till vägs till Blåkulla, ridandes med b.de [Lill]Härdals Marit på en svart oxe och Gertrud på en kalv. När de kommo fram, hava de släppt oxen och kalven i gräskittan och då de voro inkomna haver Satan skurit henne i vänstra lilla fingret med hennes blod skrivit i en svart bok, sedan haver hon fått mat och dricka på golvet, det hon sade icke väl hava smakat. Om ljus och ljusstakar, deras dansande och schimpande efter måltiden bekänner hon allt lika såsom de andra. Säger att Satans hustru heter Margareta och att hon kallar Satan Lasse, stundom far, och att deras barn heta Sara, Anna, Johannes och Lasse. Om barnsängen och de många grötar ditfördes hade hon ock samma bekännelse och att hon låg i sängen, snålade all gröten i sig, däröver han tycktes bliva sticken att han intet fick med; Säger ock att de stjäla mat undan varannan etc. Berättar ock även detsamma om Satans sjukdom, läkedom, död och vederfående igen, såsom de andra. Bekänner sig hava varit här i kyrkan med de andra. Säger sig hava varit uti kyrkan i Blåkulla, där de hava bannas och svurit haft allehanda aperi, sett Satan communicera folket, haver ock sett Satan döpa barn, det han döpte med var grönt, men vad han sade hörde hon intet. NB Item att de kalla Satan antifar och fanen.
Hur många gånger hon hade farit till Blåkulla, vet hon intet, utan säger att det haver varit [fol. 25v] ofta, besynnerligen i somras medan hon var i fäbodarna, då haver hon var natt på 8 dagars tid varit till vägs, oaktat det hennes broder Erik hade henne varnat, vilket är skett sedan hon hade bekänt sig, sade sig intet hava sluppit Satan.
Bekänner hon i höstas haver fått horn av Satan, därutur hon själv skulle smörja det hon skulle rida på. Tillstår att Gertrud haver häruti varit hennes läromästarinna, vilken med henne haver brukat samma Satans gyckleri som då hon (Gertrud) lärde.
Berättar sig hava sett i Blåkulla dessa efterskrivna näml. Gyris Marit, Ris Anna, hennes dotter Marit Matsdotter, Bälter Mats och hans hustru på Åsen, Mats Mickelsson ibid. vilken haver predikat i Blåkulla, allt tvärt emot det som kyrkoherden predikar, sagt att han (pastor) icke annat var än en ljugare, haver stått uti en vrå, kastat ut händerna och mycket affekterat sig. Per Hanses Kerstin på Åsen, som är Mats Matssons ibid hustru med alla 4 sina barn haver hon ock sett där och att hon efter midsommar nästlidna förde med sig dit sitt nyfödda barn Erik b.t sedan det var kristnat och lät Satan döpa det om igen, åt vilket hennes broder Lars Persson (en dräng om sina 20 år) stod fadder. Än säger hon sig hava sett Anna Larsson på Åsen och hennes son Lasse, Annas syster Ma[r]g[ar]eta Larsson (som de dessa tvenne systrar här nämna) änka ibm, Knåpar Elin ibid, Gyris Kerstin ibid. Säger ingen vara i den byn med mindre någon av var gård icke for till Blåkulla, item Mickels Anna i Loka.
Anna bekänner sig ock hava varit i kammaren, legat i säng med Satan, och tillstår det han med henne har haft coitum en gång, hon varit nakot, men han haft skjortan och byxorna på sig, in ipso actu strukit neder byxorna om sig.
Hans Hansson på Åsen
Hans Jönssons son på Åsen Hans Hansson, en liten gosse om sina 10 år blev examinerad, vilken bekände sig i förlidna vintras första resan hava varit till Blåkulla, av Marit Matsdotter åstad havder, säger sig hava då varit stadder i Loka, legat hos sin syster Marit; När Marit Matsdotter kom om natten, lyfte hon upp honom, klädde på honom, då han ock vaknade, hade ut honom på gården, där en sadlad ko stod, satte honom på och sig framför, vändandes sig (cum reverentia) åt rumpan på kon, som i dessa deras resor alltid far föråt manade Satan fram att föra sig åstad, och så bar det till vägs.
Att Satan hade skurit honom i vänster lilla fingret vid mellanleden [fol. 26r] drypt blodet i en svart bok med röda bokstäver uti, varmed hans namn är inskrivet, sedan Marit det hade angivit, bekänner ock Hans.
Berättar att denna Marit haver haft honom fyra resor dit. Andra resan ridit på en hund, tredje gången på en ko, och desslikes fjärde resan.
Femte gången haver Ris Anna, Marits moder haft honom dit, ridandes på en kalv, då haver han allareda bekänt sig för sin fader, av det tillfället att de andra (som nu äro examinerade) hade bekänt det de hade sett honom där. Därför ock allting haver varit styggt för honom, Satan själv syntes honom där med ett stort horn bak i nacken som krökte sig neder (salva venia) i gumpen på honom, det andra upp i huvudet, så högt som en skorsten, hotandes vilja slå honom, haver ock satt eld överallt uti en stuga, Nekar sig hava varit i Satans sängkammar. Säger sig hava sett i Blåkulla Gyris Marit, hennes sonhustru Ris Anna, dennas dotter Marit Matsdotter, Gertrud, och bägge förhörda Anna. Gör samma relation om smörjande, sadlande, huru såsom de ropa att Satan att de släppa sina kalvar, kor etc. i gräskittan, då de komma fram, och allt annat som där passerar.
Berättar Marit Matsdotter hava i vintras hotat att vilja slå honom så framt han sade utav att hon har haft honom till Blåkulla.
Ris Anna Marits moder har sagt åt honom att om han intet ville uppenbara henne, så skulle han väl slippa aldrig föras dit mera, men uppenbarade han henne, så skulle hon åter hava honom åstad igen.
Hans berättar att första natten Marit kom till honom och skulle föra honom med in i stugan, vilken tog kvasten och lade i hans rum, och när han var nedlagd, blev han folk, och slik som Hans.
Hans säger sig ingen gång hava farit upp genom skorstenen.
[fol. 24v] Stor Anna på Klitten
Sedan jag hemkom i prästgården och satt till måltid, kom bud till kyrkoherden ifrån Stor Anna på Klitten (om vilken ett uppenbart rykte länge haver gått att hon i många år hade brukat lövjeri och fördenskull vore misstänkt om de andra djävulskapen). Det hon var häftigt betagen och låg rätt för döden, begärandes b.de budskap, att kyrkoherden ville komma dit.
Pastor betänkte sig i detta ärendet således, att emedan såsom om henne detta rykte en sådan tid bortåt varit hade, och hon föraktat hans lärdomar och förmaningar, förvägrade han sig att fara dit, utan begärde att hon måtte skaffas hit.
Befalldes så länsman Lars Olsson genast fara åstad och föra hit henne, det han ock strax gjorde. Innan måltiden var ändad kom länsmannen tillbaka igen, sägandes sig hava mött ett annat bud i vägen, som visste berätta att Stor Anna var död bleven icke långt efter sedan det förra budet for åstad hit till prästgården.
Om dess sjukdom, tiden när hon sjuknade, huru hon sig åtburit hade, lät man och granneligen efterfråga och vad bekännelse hon gjort hade, och berättades att hon om natten emellan sistledne lördag och söndag (som var emellan den 5 och 6 hujus) sjuknade och är henne allt mer och mer tämligen ansatt vordet. Något tillförende förrän hon avled, är henne förehållet det rykte som om henne utspritt var, trolldomsväsendet angående huru såsom hon är kommen i misstanke därför, och hon kände nu dödens stämmingebud [sic, tror jag], alltså är hon förmant vorden att hon skulle runt ut säga vad hennes samvete därom visste, antingen hon var därtill skyldig eller oskyldig, icke annorledes än hon kunde inför Gud gladeligen svara, där hon nu skulle bliva hädanryckt eller ock för världslig rätt sin sak förfäkta, var hon kunde komma till sig igen. Därtill skall hon således hava svarat, att vad lövjeri angick, kunde hon icke säga sig fri före att hava sådant brukat, givandes sig därtill skyldig, men att hon med de flera skall hava farit till Blåkulla haver hon alldeles förnekat. Vid denna bekännelse är hon ock avliden.
[fol. 26r] Lok Anna eller Bland Anna
Efter måltid gingo vi bort till Lok Anna vid pass sina 70 år, som än sjuk låg och efter en andäktig suck till Gud med en vers, förmantes hon av prästerna att bekänna sanningen uti det som henne tillsport bleve, och intet dölja eller lägga det på sitt samvet[e] som kände henne uti själva dödsstunden (om icke förr) kvälja; hon vore icke heller viss uppå dödsstunden besynnerligen uti denna sin lägenhet, måtte därför runt ut säga sanningen.
Hon svarade gråtande, och sade sig ingenting vilja fördölja.
Bekände att då vi i aftons här voro och arbetade till att få henne på salighetens väg, haver hon sett Satan i stugan ståendes uti länsmannens hamn och flinat åt henne, hon icke rättare vetat än det var länsman, förrän hon såg sig om, och blev länsman varse hos sängen. Sade ock att vart hon icke hade blygts för folket, hade hon då av räddhåga för Satan nappat herr Anders Nohrmoræum om halsen som då höll på att tala med henne. Berättar sig ock hava sett då han for ut genom dörren.
Q. Huru länge hon detta trolldomsväsendet brukat hade?
[fol. 26v] R. Det kunde vara vid pass 12 år sedan en lapp kom till henne i Loka (där hon och hennes man hava ägor), vilken henne detta lärde, och sade sig hennes man grant minnas, det han gav samma lapp en getafot.
Q. Om hon förr hade lärt lövjeri?
R. Ja, långt tillförende utav Bäcke Karin i Loka, medan de gingo vall i fäbodarna, vilken henne hade lockat därtill sägandes att det är gott till att kunna något när som omtränger. Och förmentes efter noga förslag vara vid pass 50 år sedan hon hade lärt läsning och signa. Förberörde Bäcke Karin är för några år sedan död bleven.
Bekänner att några hava litat till henne både insocknes och utsocknes ifrån Våmhus i Mora. Pastor frågade henne om icke Venjans och Leksandborna hava henne ansatt uti detta? Svarade sig icke så grant kunna minnas, dock bekände hon att många ifrån andra socknar hava gjort sin tillsökning hos henne, och att hon hade läst i salt, haft därtill vitlök, bävergäll etc. Uti alla dessa läsningar brukat (eller rättare sagt missbrukat) den helga trefaldighets namn.
Q. Utav vad tillfälle lappen kom till att lära henne?
R. Att han om en lördag något efter middagen kom till gården i Loka, där hon och hennes man då voro, säger sig hava givit honom vad hon hade råd och lägenhet till, därmed ock lappen gått sin väg.
Om natten haver han kommit igen in i stugan, väckt upp henne och bidit henne följa sig och läsa Fader Vår tillbaka, hon sade sig hava vägrat detta, men lappen enständigt stått på att hon skulle följa sig uti en vacker stuga, därmed hon ock lät övertala sig. Klädde på sig särken och gick med lappen till spiseln, där han begynte mana Satan fram och föra sig till fanars [sic], bad henne så säga med att han skulle föra henne i den vackra stugan, därmed bar det till vägs upp igenom skorstenen han föråt och hon efter, kommandes neder på gården, sedan följdes de åt bort i en korsväg, där de begynte springa och löpa omkring med kläderna upp över huvudet, svärjandes och manandes fram Satan, och då han kom, haver han givit henne ett horn, en röd penning och ett stycke bröd. Penningen sade hon sig icke veta om han än vore tillstäds. Dädan gingo de sedan tillbaka till gården igen, där en sadlad ren stod, såsom ock Satan med glimmande kläder, lappen förmante henne icke nämna Kristum, satte sig på, vändandes sig såsom de andra, hon blev av Satan pålyftad, lappen mant Satan föra dem till vägs. Renen sprungit omkring en gång och därmed bar det upp i vädret, lappen förmante henne, att hon icke skulle nämna Gud.
I vägen haver hon sett stora skaror farandes till Blåkulla, nekar sig någon gång hava sett byar, gårdar eller kyrkor i resan. Då de kommo fram, släpptes renen i gräskittan, varest allehanda kreatur till stort tal gingo, både kor, kalvar, getter, hundar etc. Satan bjudit dem in, han gått föråt, lappen efter, hon därnäst. Satan frågat om hon ville tjäna honom och giva honom både kropp och själ, hon samtyckt, Satan skurit henne i lilla fingren på vänstra handen och med den bloden skrivit hennes namn uti sin stora bok, sedan han hade henne frågat vad hon het. Därmed är lappen och hon [fol. 27r] satta till bords, där de hava ätit och druckit. Maten tycktes henne vara god, men drickan smakade illa.
Deras läsande sker med aviga sammanknippade händer således att de gå till bords i fanens namn och åto i samma namn, däråt glädjas Satan och springer omkring. Om ljus och ljusstakar bekände hon såsom tillförende av flickorna bekänt är. Säger Gyris Marit hava varit ljusstake, den hon således 3 gånger hade sett.
När dansat och schimpat var togo de avsked av Satan (vilken förmante dem att de intet skulle bekänna sig) for så hem igen såsom de andra. När de kommo hem, for lappen sin väg och hon gick in och lade sig.
I hennes rum hade en kabb legat, den lappen lade dit så länge hon var borta.
Andra söndagsnatten, näst därefter kom åter lappen igen, då hava de farit ut genom fönstret, Satan först, lappen därnäst, och Anna därefter, när de kommo ut stod renen på gården, lappen mant Satan fram med sadel, vilken strax kom, bägge begynt smörja utur en skäppa, sadlat och fastspikat sadeln, satt sig på såsom tillförende. Resan dit och dädan var allt som tillförende.
Säger sig hava sett i Blåkulla vackra kvinnfolk som voro där hemma, stora och små.
Om de småfolket, som flickorna tillförende hava omtalt, bekänner hon att Satan sätter dem i kroppen på dem som honom tjäna, och att hon hade haft en sådan under sin arm, vilken i aftons hårdeligen plågade henne, och ibland annat sökte till att söva henne, förrän hon omsider blev av med honom.
[fol. 27v] Icke långt därefter haver Stor Anna på Klitten tagit henne med sig (om vilken tillförende är förmält) det således är tillgånget, att hon (Lok Anna) haver efter Satans befallning gått om kvällen åstad till Klitten, givandes före för sin man, att hon skulle gå till sin syster. I vägen haver Satan följt med och talt vid henne, sägandes sig skola giva henne råd. Och när hon kom fram till Klitten var Stor Anna uti en annan gård, dit Lok Anna genast gick, och strax förstod Stor Anna vad ärende den andra hade, hava alltså rett sig till vägs, tagit en ko av fähuset, och sedan det smort, sadlat och Satan påkallat var, bar det åstad.
Efter den gången har hon begynt fara allena, alltsåsom tillförende tillstår sig hava i somras ridit på pastoris en rödfläckot oxe, den hon i fäbodarna tog, efter Satans befallning.
Säger sig också hava gjort bäror, och då hava varit tillstädes Per Hanssons Kerstin på Åsen och hennes broder Lars Persson.
Och att de då gjorde 12 st. dem de sände åstad.
Frågades henne om hon icke sände några till Gulichs Mats?
Svarade nej, de hade bäror själva där.
Bekände att hava sänt dem i kyrkoherdegården, efter ost och smör, flötar och annat.
Tillstår ock att hava själv kärnat av de flötar de förde hen, ätit det smöret och givit sin man därav äta. Sade sig ock hava sänt dem till Stockholm efter salt och annat.
Bekänner sig hava smort och koppat Satan då han var sjuk och läst på honom.
Item att Marit Matsdotter hade samma gång följt honom i kammaren.
Q. Om hon ock var med här i kyrkan då de andra där voro i somras?
R. Ja, och att hon samma gång var i sakristian och tog vin som Mats Mickelsson och hans syster Anna utur källaren upptappade. Vinet hava de haft i deras huvudkläden, dem Satan hade tillförende smort.
Efterskrivna bekände hon sig hava sett i Blåkulla Per Hanses Kerstin i Åsen och hennes broder Lars Persson, Bäcke Mickels hustru i Blyberg och hennes dotter h. Brita som är Maite Nilses hustru ibm, Djus Olofs hustru Anna i Garberg, Gyris Marit, [fol. 28r] Ris Anna, hennes dotter Marit Matsdotter Skorde Karin ibid., Bälter Mats och hans hustru ibid., säger att hustrun är färdigare i konsten än mannen Bälter Mats, Mats Mickelsson ibid. Knåpar Elin i Brunnsberg. Gulichs Mats säger hon sig där hava sett 4 gånger.
Olof Nilssons hustru i Loka en gång.
Olof Jönsson i Klitten och hans hustru Marit.
Håll Anna i Klitten och hennes dotter Anna ogift, samt en gosse utur samma gård, den hon intet vet namn på.
Hustru Brita Jacob Anderses i Karlsarvet.
Frågades henne om hon där någon hade sett som heter Gertrud Svensdotter, därtill svarade hon med löje sägandes, jag vole nu le åt eder, visst har hon varit med.
Lok Anna bekänner sig sista gången hava varit till Blåkulla antingen i förlidna torsdagsnatt eller torsdags bedgersteds [vad finns det för ord för dessförinnan?] det hon icke rätt väl minns, då Satan skall hava förmant henne att hon intet skulle akta tinget som då tillstundade, ej heller göra någon bekännelse. Och att han alltid förmanar dem, det de intet skola säga av vad de hava för händer. När ock trollkäringarna hemma kommo till tals med varannan bedja och förmana de den ena den andar att de deras handel icke skola uppenbara, eller röja någon av dem, läts fuller nu vara glad och tacka Gud att hon hade kommit till en god bekännelse, och bad Gud att han stadigt ville hålla henne därvid.
Sedan slöts denna dagen med bön och åkallan till Gud, utav en aftonpsalm och bön.
[fol. 28v] Den 8 septembris continuerade rannsakningen i sockenstugan, närvarandes samma nämnd och män som tillförende, sedan bönestunden var hållen.
Lars Persson på Åsen
Lars Persson på Åsen (Per Hanssons son ibid.) en dräng om sina 20 år eller något däröver efter allvarlig förmaning till att bekänna sanningen, frågades om han ock haver varit med till Blåkulla, vad tid han begynte och vem honom första gången med sig tog? Svarade att han då gick i kjorteln första resan Knåpar Elin honom med sig tog, kommit till honom om en natt tagit honom med sig av sängen sedan hon honom påklätt hade, haft honom ut på gården, där en kalv stod, smort och sadlat honom och for åstad. Då han skulle efter befallning berätta vad ord hon brukade, förrän hon for till vägs, kunde han intet komma fram därmed, utan såsom andra sade för honom, så sade han efter, fast det var aldrig så galet och olikt. Hades därför ut och sattes handklovar på honom, sedan hades han åter in igen efter han sade sig vilja bekänna sanningen, och då han inkom sade han sig hava sett Satan stå bredvid sig, förr än han hades ut, glystandes [sic, tror jag] åt honom, och att det pep i öronen på honom, han hörde intet vad som talades till honom. När han nu åter skulle begynna att säga av, bleknade han alldeles ut, ville fuller säga, men kom icke ett ord fram, utan stod och klunkade med halsen lika såsom någon hade hållit honom i strupen. Då han kom vid sig igen, sade han att det ven för öronen på honom, han kunde icke väl höra. Omsider kom han då till att berätta huru hon (Knåpar Elin) ropade till Satan, att han skulle komma och föra sig till Blåkulla.
Bekänner att hon i 3 år således med honom farit hade. Denne Lars vinkade både av och till och var mycket ostadig i sin bekännelse, allt vad en annan ville säga för honom så sannade han med, ehuru olikt det var, fast man hade sagt korpen vara vit. Tillstår att Satan hade skurit honom i vänster lilla fingret, och med blodet skrivit hans namn i sin svarta bok.
Bekänner att sedan de 3 åren var ute haver Elin haft honom bort i en korsväg, klätt av honom byxor och tröja (såsom han säger), begynt springa och hoppa, med upptagna kläder, manat Satan till sig, vilken haver kommit, och skall hava haft en björn med sig, den de skulle rida på, Satan givit honom en penning och ett band, sedan hava de farit åstad. En stund därefter, sade han sig åter den gången hava ridit på en svart ko, strax därefter igen, berättade han åter att de redo på en björn, så att hans tal hängde intet tillhopa.
Berättar ock att han natten mot sistledne söndagen var dittagen av [fol. 29r] Marit Matsdotter, han ridit på en vit get, och hon på en rödbrokot kalv, bägge länsman tillhöriga. Han då den gången icke varit inne i Blåkulla, såg icke heller annat än bara röda elden, och då han skulle gå in genom porten, slog elden mot honom.
I söndags 8 dagar sedan om natten sade han sig hava varit dit ridandes på en kalv, Bertils Olof tillhörig, åstadtagen av be.da Marit Matsdotter som då red på en länsmans vita kalv, då haver Satan sagt att här skulle intet ting bliva av.
Samma gång haver han tillika med en hop andra farit in genom fönstret på kyrkan, varit inne i sakristian, tagit vin, och utur en kista som därinne stod låst tagit 1 mkr kopp.mt, den han haver givit åt Satan, och Satan givit honom en halv öre därav tillbaka, den länsman hade honom ifråntagit, då han sattes i kistan, och nu framvistes, av vilken ett stycke var borta i brädden.
Förnekar alldeles att Mats Mickelsson då var i sakristian.
Dessa efterskrivna säger han sig sedan sett i Blåkulla: Ris Anna och dottern Marit Matsdotter (Gyris Marit säger han sig aldrig hava sett där) Bälter Matses hustru Marit, Skord Karin, sin syster Kerstin, hennes barn Per och Anna, de andra barn nekade han till, Mats Mickelsson, Mickels Anna, Bland Anna och Gulichs Mats, dem han ock länge haver sett där.
Denne Lasses bekännelse visste man intet huru hon skulle vara troendes, och hade man ingen vån att hantera honom längre, efter han gjorde sig så fåkunnig att man uppenbarligen kunde skönja hans skälmaktiga tokhet. Och emedan han sade sig se fanen i stugan, gavs honom tingsklubban i handen att köra ut honom med, den han emottog, gick åt dörren, stod och väste och slog i vädret, sägandes sig hava slagit honom på hälen att han halte. Måste därför låta föra ut honom och hovs i kistan så länge han skulle betänka sig.
Erik Eriksson på Åsen
Sedan företogs Erik Eriksson på Åsen, Justina Annas son, och Anna Eriksdotters broder, som tillförende examinerad är, en pilt om sina 15 år den där berättade huru såsom han i förlidna år midsommarstid, då han gick vall i fäbodarna, Slängebodarna, hade blivit varse en man med svarta kläder, till åskådande såsom en präst, vilken hade bjudit honom mat, sägandes sin mat vara bättre än hans, gossen sittandes på en låga såg neder i marken, begynte gråta, stod upp och gick undan, då försvann denne mannen, och gossen föll neder uti en dvala. När han vaknade tyckte han sig hava ont, gick hem och då han hemkom var boskapen hemma för honom. Ingen frågade efter varför han hade blivit efter boskapen i skogen, emedan han tillförende så var van stundom göra, ej heller talade han om vad honom hänt var. Således är han ock andra gången av samma man en dag eller 2 därefter frestad. Några dagar därefter haver åter [fol. 29v] denne mannen på samma sätt kommit ihop med honom och sedan han föll omkull är han vorden förder sin kos till en stor stuga, där mycket folk satt till bords, och samma mannen gick fram vid bordet sade sig där hava sett Mats Mickelsson och Bälter Mats i ögon vid bordet, de andra var han icke rätt visser på vilka de voro. På golvet såg han Gertrud Svensdotter, sin syster Anna Ersdotter, Peder Hanssons Kerstins barn, Per och Anna, Trepp Marits dotter, Anna Matsdotter, samt många andra barn dem han intet kände. Uti en kammar hade han kommit (på vad sätt visste han intet), varest han såg en stor grop full med eld, där nakot folk gingo på en stege, och då de kommo överst på stegen föllo de tillbaka neder igen. Utav deras händer dröp blod, men eld var över all kroppen, pepo och läto ynkligen, huru han kom ut dädan visste han icke heller. Ej heller huru han kom tillbaka till det rummet han togs ifrån. Men då han vaknade var åter boskapen hemgången, gick ock han hem med. Sade sig icke heller då hava kunnat tala om detta när han kom hem.
Efter några dagar är han på lika sätt ditförder igen, men då haver han där intet annat sett, än eld överallt, och folk uti elden med upphållna händer pipandes och gnällandes. Sammaledes var ock då boskapen hemgången ifrån honom då han vaknade. Om några dagar därefter haver han om nattetid då han låg uti stegerhuset i ovanbe.da fäbodar, Slängebodarna, sett tvenne komma in till sig, en uti en vit skinande skjorta, ombunden om livet, samt en stygger ståendes avsides bakefter, den vite haver stånkat och pustat, den fule sagt utav huru många han hade uti sitt rike, den vite mannen sade att han fuller också hade några i sitt rike, men klagade däröver att de små barnen således voro förförda och bedragna på en orätt väg, nämnt Gertrud att hon har dragit Eriks syster Anna Eriksdotter med sig till Blåkulla.
Berömt sitt rike att där vore 100 år såsom en dag, men uti den fule mans rike vore en dag såsom 100 år. Den fules byggning vore icke beständig ej heller sådan som hon är honom (Erik) första gången synter, utan han kunde den med sitt minsta finger (det han ock skall hava framvist) omkullstörta.
Åt allt detta haver den fule lett, och räckt tungan långt utur halsen på sig. Den vite mannen haver befallt Erik säga sin moder och de andra förhörda barnens föräldrar att de med bön och ris skulle söka till att få sina barn till Gud och hans kunskap igen. De gamla voro så långt framkomna att de kände röken av helvetet och stod ytterst på bredden, var de i tid icke omvände sig, störtes de huvudstupa neder, och kommer aldrig dädan.
[fol. 30r] Vid pass 14 dagar därefter är denne vite mannen åter synter honom om natten, då han skall hava sagt att Gertrud fördenskull är tillstatt att taga hans syster och de andra barnen med sig till Blåkulla, på det de skulle så mycket starkare vara till att vittna emot de gamla som till Blåkulla fara. Och Gud hade därför tillstatt de små lindebarnen havas dit, på det de gudfruktiga med så mycket större nit måtte fråga efter sådant, och troligen befalla sina barn Gudi. Och var överheten icke med allvar rannsakade därefter och låter straffet följa härpå, så skulle en stor hunger och svält komma i landet. Och att en liten tid än vore igen att bättra sig, sedan skulle Satan nederslås och aldrig mera uppstå.
Q. Om han efter befallning uppenbarade detta sin moder?
R. De gjorde det fuller, men icke strax.
Q. Varför han det strax icke gjorde efter han hade den befallningen?
R. Han hade fuller ofta tänkt det att göra, men han blev så kvävder och sjuk såsom en knut i halsen, att han intet kunde görat, förrän vid sistledne Hindersmässotid, då han begynt att säga av för sin moder hela denna handeln.
Q. Om han kunde se då de foro åstad till Blåkulla med hans syster?
R. Ja, han såg Gertrud och mycket folk kommo in, var hans syster uppe och icke hade somnat, så kunde han ropa åt sin moder, vilken tog flickan till sig och därmed blev hon den gången frälst, men låg hon och sov så taga de henne med, dock kunde Erik det icke se, utan hans syster bekände det för honom om morgonen näst efter då han sporde henne om hon hade varit åstad.
Såg ock undertiden huru Gertrud kom in tillika med Satan och en hop andra, havandes små barn med sig, varest de alla redde sig till vägs Satan haft en gång en get och en gång sopkvasten med sig, som Gertrud tog och lade i hans systers rum farit därmed till vägs upp igenom skorstenen, ridandes på kalvar, kokspilor etc. Allt detta är skett i en stor hast. Säger sig omöjligen hava kunnat tala medan detta påstod, ej heller sedan de voro sin kos. Bekänner sig hava sett Gulichs Anna samt Gertrud tillreda Grund Lasses barn Jon och Karin, item Trepp Marits ett litet lindebarn Kerstin b.d samma gång, och detta 2 gånger.
I förlidna våras hava de samlat alla de barnen tillhopa hos [fol. 30v] Trepp Marit som de trodde skulle vara av detta Satans parti anfäktade och skulle vaka med dem om en natt då sade Erik sig hava sett Satan inkommandes genom dörren gått fram och satt sig i Trepp Marits dotters förb.da Annas rum om sina 4 år som insomnad var, och rätt som han satte sig ned, vart han lik flickan, men flickan in momento farit ut genom dörren, därutav Erik förvandlades i ansiktet och så vart betagen, att han inte kunde tala något förrän när dagen blev, då uppenbarade han vad han sett hade, modern tilltalt sin dotter därom och hon bekänt sig hava varit till vägs.
Erik säger ock att b.da flicka Anna skall i somras hava sagt det Marit Matsdotter haver några resor henne haft med sig till Blåkulla.
Berättar desslikest att han hade sett om aft[n]arna huru trollkäringarna foro till vägs norråt, och allra mest i vintras.
Knåpar Elin Knutsdotter, änka i Brunnsberg
Framhades Knåpar Elin Knutsdotter, änka i Brunnsberg sina 70 år vid pass, vilken efter tilltal hårt nekade sig veta utan någon trolldom, eller någonsin hava varit i Blåkulla, ehuruväl kyrkoherden övertygade henne att hon i somras andra resan hon av honom togs i förhör, frivilligt bekände uti Lars Perssons på Åsen närvaro (den hon hade lärt) sig hava varit dit.
Denna Elin förmantes på alla de sätten, att hon skulle bekänna sanningen, men hon nekade alldeles till denna trollskapen.
Gertrud Svensdotter, Anna Olsdotter i Loka, och Anna Eriksdotter på Åsen, kallades in, de där var efter annan stego fram till henne och övertygade henne att de hade sett henne i Blåkulla stadigt och framgent förandes på henne allt det de visste henne vara saker till, och att hon själv väl visste sig hava varit där, men hon var lika förhärdad. Förnekade ock alldeles hava detta i somras bekänt för kyrkoherden, befallningsman och länsman, uti dessa ovanb.da barns närvaro.
Gertrud Svensdotter vittnade på henne att hon en gång förde smör med sig till Blåkulla och gav Satan, bärandes det fram till honom där han satt vid bordsändan.
Anna Olsdotter övertygade henne att hon gav Satan smöret med vänstra handen.
Gertrud bar på henne att hon hade ridit dit på kalvar, slipkräkor, slipås, såstänger etc. vilket hon sade sig hava sett och säkert det kunna vittna.
Alla 3 dessa flickor voro åt henne, och med alla omständigheter vittnade henne över att hon även såväl som de var i detta mål skyldig, [fol. 31r] utav vilket hon äntligen omsider jakade därtill att hon hade varit i Blåkulla, men då henne befalldes, att säga för huru lång tid sedan hon först detta begynte och vem henne hade lärt, sade hon åter det hon alls intet hade att bekänna, hon visste intet av sådant.
Lars Persson som för middagen till förhör var för sin ostadighet skull sattes i kistan, blev ock inhämtad, vilken sammaledes beviste henne att hon hade först haft honom åstad till Blåkulla och lärt honom denna trolldom, men Elin nekade alltfort.
Än vittnade Gertrud på henne att då måltiden var ändad och dansen skulle angå i Blåkulla satte hon (Elin) sig på sätet, vände ryggen åt bordet, skådandes uppå de andra som dansade, efter hon för sin ålder skull icke förmådde dansa.
Emedan man på intet sätt kunde få sanningen fram utav Knåpar Elin, ty befalldes hon i profossernas händer.
Gyris Marit Eriksdotter på Åsen
Sedan togs Gyris Marit för händer, en gammal käring över sina 80 år, som hon själv bekände, den där länge på allehanda sätt förhördes, förmantes, hotades och lockades både av prästerskapet så väl som av rätten, men hon nekade allt framgent slåendes av med löje undertiden.
Gertrud Svensdotter, som tillika med Anna Olsdotter och de andra förhörda barnen hades hemligen uti en vrå i sockenstugan, befalldes gå fram till henne, vilken först frågade henne om hon kände sig? Därtill nekade Marit. Sedan begynte Gertrud allt mer och mer att minna henne på rum, ställe, åthävor och annat som i Blåkulla passerat var, bad henne i Jesu namn bekänna, hos visste väl att hon var skyldig. Förehöll henne huru hon stod stumpa på bordet för en ljusstake, då såg Marit neder och ropade hu.
Än framkallades Anna Olsdotter (den Marits sondotter och hon hade lärt) den där ock vittnade på henne att hon hade varit i Blåkulla, erinrade henne huru hon hade fört henne dit, sade henne rum och ställe, där hon tog henne, hurusom hon klädde på henne, hade henne ut, huru hon brukades för ljusstake i Blåkulla och stod på bordet huvudet neder och fötterna upp. Då ropade åter käringen hu.
Dessa och de andra barnen ställdes runt omkring henne, vilka var efter annan voro åt henne och bad henne i Jesu namn icke så neka, hon visste fuller själv det hon hade varit där, om hon ville vetat, och det som ynkligast var och man utan tårar ej kunde åhöra, erinrade henne Anna Olsdotter i Loka huru illa hon hade gjort emot henne, att hon så hade förfört henne och kommit på denna galna vägen, sade sig nu vara kommen till den store Guds nåden att hon hade bekänt sin missgärning, förmodandes hava en nådig Gud och misskundsam överhet, bad henne så tro- [fol. 31v] ligen, att hon icke längre skulle neka, utan i Jesu namn bekänna. Men evad dessa barnen (som länge voro i färd med henne) och flera arbetade med henne, kunde det intet verka hos henne. Den ena tröttade sig på henne efter den andra och alltid lågo barnen på henne, minnandes henne på då det ena då det andra, bådo henne i Jesu namn bekänna sig, du vest själv (sade Anna Olsdotter) om du vill vetat huru illa du haver gjort emot mig, då du tog mig allraförst med dig och förde mig den onda vägen, bekänn i Jesu namn så slipper du. Omsider efter långt och allvarsamt arbetande som herr Anders Nohrmoræus hade med henne, tillstod hon sig hava varit åstad, bekände sig hava varit gift, då hon detta först lärde av gamla Bälter Karin (som länge sedan död är) minns intet huru många barn hon då hade. Rummet där hon lärde var i Bredsvedsbo fäbodar, där de gingo vall och att hon senast var åstad i somras. Säger sig första resan hava ridit på sin egen kalv, den hon smort hade, men förrän hon kunde få det goda av sig, att bekänna vad hon hade på kalven, gick en god tid sin kos, och tandem kom fram därmed att hon hade sadel på. Sedan gick en rund klocktimme bort förrän hon sade vad sadeln var fästad med, och måste då jungfrun sättas på andra handen.
Marit bekände sig hava haft 2 st. bäror, själv gjort dem, med stort besvär kunde kommas att bekänna sättet huruledes de varit grå, stora som valpar, och haft dem under sängen. Tillstår sig hava mjölkat Erik Olssons på Åsen vita ko, sade fuller först att hon åt själv upp mjölken, men måste sedan bekänna att hon gav den åt Satan.
Säger sig hava sett i Blåkulla Mats Mickelsson på Åsen sitta i högsätet, och Per Hanssons Kerstin ibid.
Sedan gavs hon lös av järnet efter det var lidit på aftonen och förmantes att känna, bekänna och ångra sin brott, vända sig till Gud igen från vilken hon hade gjort avfall, och stadigt hålla sig till honom.
Knåpar Elin
Inkallades åter Knåpar Elin (som emellertid ute hanterades av profosserna) vilken nu tillstod sig hava farit med lövjeri och trolldom, varit i Blåkulla, och lärt detta i Brunnsberg av sin svärmoder Skinnar Brita ibid. (som vid pass för 20 år sedan är död vorden) något för hennes död.
Hennes bekännelse huru det är tillgånget, näml. att de voro uti [fol. 32r] en korsväg (på gården i Brunnsberg) sprungo omkring med kläderna upp över huvudet, mante Satan, efter smörjande, sadlande och Satans åkallande foro åstad, huru hon i Blåkulla blev skuren i fingret etc. kommer alldeles överens med de andras.
Sist befallde man sig Gud med en psalm och aftonbön, sedan dörren öppnades och folket inkallades.
Den 9 septembris continuerade rannsakningen närvarande samma män och nämnd som tillförende.
Efter hållen bönestund, skred man åter till arbetes igen.
Gyris Marit
Företogs återigen Gyris Marit och föreställdes efterskrivna frågor.
Q.1 Om hon vet förvisso sig hava varit uti Blåkulla, så att hon icke har drömt eller i någon sömn sett detta.
R. Svarade ja, och nekade detta hava varit någon dröm.
Q.2 Ho henne hade dit första gången?
R. H[ustru] Bälter Karin
Q.3 Av vem hon haver lärt denna trolldom?
R. Av samma Bälter Karin först, men Barbro Kerstin därmed continuerat. Nämndeman Olof Matsson i Loka berättade det väl vara 40 år sedan denna Bälter Karin blev död och förmenas vara 60 år sedan Marit denna trollskap lärt hade.
Q.4 När hon senast var åstad? Därom haver hon åtskilliga berättelser dock stod hon mest därvid att det var i somras, och då var det på en kalv.
Q.5 Om hon hade gjort någon skada, eller avhänt någrom någrahanda?
R. Till det förra nekade hon, men icke till det andra, tillstår nu såsom i aftons att hon där haft 2 bäror. Varför hon förmedelst dessa bäror avhände sin nästa hans egendom, sade hon det vara skett efter Satans befallning, hon skulle taga där hon visste förråd vara och föra det till Blåkulla åt honom.
Berättade om de själva skola hava något utav det som bärorna hava hem, taga de det av förr än de fara åt Blåkulla.
Q.6 Vem hon har lärt med sig?
R. Säger sig hava lärt 3 st. sin dotter Bälter Mats hustru, än en annan sin dotter Håll Anders Larses hustru i Brunnsberg, Gyris Anna b.d, som förlidna år är död bliven, och Mats Matssons son på Åsen Lasse.
Q. Om icke detta är Per Hanses Kerstins broder? Aff sine dubio [sic, tror jag]
Att hon hade varit ljusstake i Blåkulla kunde man intet få henne till att bekänna förr än barnen blevo inkallade, då måste hon omsider tillstå det.
Sade sig hava sett i Blåkulla Justinas barn, Bälter Mats, Gunnar Matses dotter Brita och Knåpar Erik Jonsson.
Knåpar Elin
[fol. 32v] Sedan hades Knåpar Elin tredje resan till förhör, vilken nu stod vid samma bekännelse som hon i aftons gjorde.
Dessutan bekände hon sig hava varit senast åstad nästförlidna torsdagsnatten.
Säger sig ibland andra hava sett i Blåkulla Mats Mickelsson, Skorde Karin, Grannes Marit i Brunnsberg, Mickels Pers dotter i Loka Anna b.d och Grund Lasses hustru i Kyrkbyn, dock ibland skyldiga, nämnde hon ock dem som man inga misstankar kunde ens hava om, vilka hon stundom jakade, stundom nekade sig hava sett. Gulichs Mats nekar hon sig hava sett. Om Feet Anders Britas Marit sade hon då ja och då nej, sade sig undertiden hava sett henne i fjol, undertiden för 3 år sedan, så att man intet visste vad man skulle tro henne om. Och då man begynte examinera henne, om hon kunde göra något ont, eller om hon hade haft bäror, så hade hon sådant åtskilligt och vinkaktigt tal, att man märkligen kunde höra det hon for med bara lögnen. Fördenskull man åter nödgades att övergiva henne och antvarda henne uti landsgevaldigerns händer.
Ris Anna Mats Nilssons hustru på Åsen
Inkallades Ris Anna med vilken man sin högsta flit gjorde på allehanda sätt att komma henne till sanningens bekännelse, men med henne syntes allt arbete vara förlorat, emedan hon icke allenast så alldeles förnekade sig veta utav någon trollskap, utan ock beropade sig på sin heliga oskyldighet.
Barnen Anna Olsdotter, Anna Eriksdotter, Gertrud Svensdotter och Lars Persson hades in, de där övertygade henne huru såsom de hava sett henne i Blåkulla, så ofta som de hava varit dit.
Gertrud med ynklig klagan tygade henne över huru såsom hon hade farit åstad med henne, huru hon vart under hennes omvårdnad antvardad utav Marit Jönsdotter i [Lill]Härdal och huru hon (Ris Anna) åter befallde henne ifrån sig uti sin dotters Marit Matsdotters vårdnad etc.
Anna Olsdotter beviste henne huru ock hon hade tagit henne åstad och huruledes hon ofta hade sett henne i Blåkulla.
Lars Persson tygade desslikest på henne det hon hade varit där, och att han hade sett henne där.
Berättades henne också vad hennes svärmoder Gyris Marit hade bekänt om henne, näml. att hon också hade sett henne där, [fol. 33r] men med henne var det fåfängt det som med henne företogs, både av prästerskapet och av tingsrätten, hon sade sig intet hava att bekänna, kunde icke säga på sig det som osant var, sägandes sig icke annat veta [av?] än sin Kristo Jesu.
Barnen invände emot henne att då hon nämner Jesu så tänker hon på sin husbonde fanen, då han ock är tillstädes och står hos henne, dock halp med henne alls intet, hon svarade dem att de skulle vända igen att skräka (id est ljuga) på henne.
Såsom det var förgäves allt det arbete som på henne lades, alltså kunde man intet denna gången vidare hantera henne, utan hades åter ut igen.
Marit Matsd[otter] Mats Nilssons dotter på Åsen
Därnäst infordrades hennes dotter Marit Matsdotter ungefär sina 18 eller 19 [år?], vilken högeligen förehölls vad dårskap som hon härtills haver haft för händer till äventyrs av oförstånd och ungdoms fel och i synnerhet uti sina barndomsår därtill förförder, hon skulle nu bättre besinna sig och åter låta föra sig på rätta vägen igen, bekänna sitt grova förseende och ångra det av hjärta[t], vända sig till sin skapare igen och taga nådens tid i akt etc. Men Marit nekade alltfort, sägandes sig intet kunna ljuga på sig själv, och hade det intet vad både pastor, så väl som herr Anders samt var och en i synnerhet sig med henne företog, hon sade sig ändå intet hava att bekänna. Dock utbrast hon omsider bitterligen till att gråta, men då hon åter skulle begynna att bekänna något, så var det dock intet, hon nekade lika stadigt sedan som förr.
När nu intet annat kunde hjälpa, kallades barnen in, Anna Eriksdotter sade henne i ögonen att hon hade sett henne där, Gertrud Svensdotter övertygade henne huru hon hade farit med henne åstad, frågade henne om hon icke påminde sig då hon i somras tog henne av håret ut genom Bertils Olofs stall på Åsen och förde henne upp på härbärgstaket där slipstenskreckian stod sadlad, och när hon hade satt henne uppå, for hon åter in igen, tog Bertils Olof och red till Blåkulla på honom; efter vilken färd han mycket hade klagat sig.
Marit nekade alltfort.
Anna Olsdotter i Loka (hennes syskonbarn) övertygade henne också att hon hade sett henne i Blåkulla, bad henne bekänna, men Marit nekade stadigt.
Lars Persson vittnade ock på henne att hon icke var fri denna djävulskap och förmante henne, att hon icke skulle neka därtill, Marit nekade lika framgent.
Gertrud drev på henne huru såsom hon i somras, sedan hon var till förhör hos pastorem och befallningsman, hade klagat på befallningsman för fanen i Blåkulla att han hade satt henne i handklovar, hängt henne upp på väggen, hotat och trugat henne. Därtill nekade Marit sammaledes.
[fol. 33v] Dessa barnen då de sågo huru förhärdad hon var, och varken goda eller onda ord kunde beveka henne till sanningen brusto omsider alla till att gråta och bådo henne för Guds skull och i Jesu namn bekänna sig, hon visste fuller att hon var skyldig, hade åtskilliga förmaningar till henne så att ock hon därutav bevektes till gråta, erinrade henne huru hjärtligen vackert hon nu var lärd, undervist och förmant att hon skulle övergiva Satan och vända sig till Gud igen, kommandes därmed hela rätten att fälla tårar men kunde dock intet mera uträtta, ehuru högt man sig uti 2 samfällda timmar därom bemödde. Måste alltså sätta jungfru på båda händerna, men var ändå förgäves, hon hade intet att bekänna med mindre hon skulle ljuga på sig själv.
Efter middagen for man fort med rannsakningen och tog åter Marit Matsdotter in, lärdes och förmantes först av den ena så den andra, alla gjorde sin högsta flit med henne, men allt förgäves, hon tog sin Gud och sitt samvet[e] till vittne sade att Gud skulle vittna med henne på domedag om sin oskyldighet.
Barnen voro allt omkring henne, bad henne bekänna sanningen, kastade henne före, huru hon dansade i Blåkulla, huru hon var i kammaren hos Satan, låg i sängen hos honom, tillståendes Gertrud själv sig hava varit därinne och legat hos honom och sedan hon gick dädan gick hon (Marit) in och vid det hon (Gertrud) skulle stänga igen dörren efter sig, såg hon henne i sängen hos Satan. Men Marit nekade allt lika stadigt.
Såsom Gertrud för middagen berättade att Marit skall en gång hava tagit henne utur Bertils Olofs stall etc. ty hades hon allena in och frågades vi hon icke talte om detta, när hon första och andra tingsdagen hades i förhör? Svarade att hon då icke kunde så komma ihåg det, beropandes sig på sin farfaders syster Kerstin Jonsdotter i Åsen för vilken hon sade sig genast hava detta sagt.
Då vistes hon ut och kallades in be.da Kerstin, den där efter tillfrågan, tillstod att Gertrud detta strax hade för henne bekänt med dessa formalier: jag får ingen frid för den där kullan (Marit Matsdotter) hon har åter haft mig åstad igen etc.
Knåpar Elin
Knåpar Elin ställdes fjärde gången till förhör, och bekände hon sig hava haft 2 st. bäror, ärvt dem av sin svärmoder, men nekade sig kunna göra dem.
Tillstod att de hava burit till henne allehanda matvaror.
Bekände ock att hon har kunnat mjölka vem hon ville.
Q. Om hon hade sett Marit Matsdotter i Blåkulla?
R. Därtill jakade hon stundom och stundom nekade hon. Men bekände på sistone, att hon är bliven förmant av Marit, det hon icke skulle uppenbara henne.
[fol. 34r] Ju längre man med henne talade ju värre var det, och visste man intet vad rättelse man skulle taga av hennes tal.
Ris Anna
Än inkallades Ris Anna och förmantes både med ondo och godo, både med lockande, undsägningar och torturer till att säga sanningen och bekänna sig, men hon sade sig intet hava att bekänna, det hjalp intet vad med henne tenterades, hon sade sig hava ett gott samvet[e] och kunde därpå leva och dö.
Barnen som sig bekänt hade fordrades in och tygade på henne det ena efter det andra, huru hon hade tagit Anna Olsdotter åstad, farit till Blåkulla med henne och omständligen upprepade huru allt tillgånget var. Gertrud sammaledes, huru hon hade farit till vägs med henne och sade av hela färden med alla sina omständigheter. Desslikest och Lasse Persson övertygade henne att han ock hade sett henne där, men hon nekade allt enständigt.
Länsman och en nämndeman Olof Matsson på Loka sändes till hennes svärmoder Gyris Marit att förnimma med besked om hon ock ville än tillstå det Ris Anna hade varit till Blåkulla kommo igen och berättade hennes svar, näml. att Ris Anna visserligen har varit där, så ofta att hon intet visste där något tal på. Och emedan hon ännu hårt nekade sig, ty sändes efter bemälda Gyris Marit, vilken inkommandes stod vid samma bekännelse i sin sonhustrus närvaro, men hon (Ris Anna) nekade allt stadigt och framgent.
Knåpar Elin blev ock inkallad den där ock uti Ris Annas närvaro tillstod sig hava sett henne i Blåkulla, och bad henne intet neka, dock hjalp det intet, Ris Anna nekade continuerligen.
Nämndemannen Olof Matsson i Loka, som hade varit borta hos Lok Anna och vidare erfarit hennes bekännelse om denna Ris Anna, kom tillbaka och berättade att hon tillstod det Ris Anna fullkomligen har varit med till Blåkulla, och hade därom ingen tvivelsmål.
Sedan såsom tingslov gavs efter hållen bönestund, gick Hr Anders Nohrmoræus bort till Bland Anna eller Lok Anna, och med Guds [fol. 34v] ord förmante henne att hon intet skulle bära falskt vittnesbörd emot sin nästa, frågandes henne därpå, om hon uti visso sanning kunde säga att Ris Anna haver varit i Blåkulla och hon sett henne där? Då herr Anders kom tillbaka berättade han detta hava varit hennes svar, att hon väl kunde betänka det vore en stor synd till att vittna orätt emot sin nästa, och sade sig det aldrig vilja göra, haver så bekänt att hon hade sett Ris Anna i Blåkulla alltsedan hon begynte fara dit, och att hon (Ris Anna) haver varit där tillförende, icke ens tvekandes därom, utan var rätt viss och säker därom. Visste merbe.de herr Anders Nohrmoræus att berätta det hon var rätt allvarsam och stadig och syntes med större gudlighet bekänna det hon förr bekänt hade, än så tillförende. Ris Annas dotter Marit Matsdotter hade hon fuller ock nämnt, men icke med så säker visshet.
Den 10 septembris continuerade rannsakningen uti förb.da prästerskaps och nämndens närvaro, efter hållen bön, undantagandes Mats Persson i Våmhus, som för särdeles orsak dimitterades hem, och sattes i hans ställe Stefans Anders Jonsson i Dysberg, den där nu avlade sin nämndemansed.
Ris Anna
Ris Anna som tillika med de andra var inne medan bönen hölls, hades kvar inne sedan de andra vistes ut, och ännu med allvar både med godo och ondo förmantes till sanningens bekännelse, förehållandes henne vad Lok Anna om henne vittnat hade, men hon var lika förhärdad.
Sedan hon vistes ut berättades huru såsom vakten, som i morgons tillkom att hava vakt om Ris Anna, litet förrän vi kommo uti tingsstugan, hade sett där en gammal stäva kom fram skramlandes på golvet under en säng vid dörren (framför vilken säng några kläder på golvet voro lagda, där Ris Anna plägade ligga, men då satt på ett säte litet därifrån) vid pass 5 kvarter fram och åter genast tillbaka under sängen igen, så långt att sparlakanet (som på 2 tvär finger när räckte golvet) skylde för stävan såsom förr, vilket Nils Olsson i Loka och Spjut Mats Jonsson i Evertsberg sett hade, Mats sett huru stävan kom fram, upprätt stående och Nils (när han hörde att det skravlade) vänt sig om och då fått se att hon for på samma sätt tillbaka under sängen igen, de där nu blevo inkallade och själva detta berättade. Strax har Anna begärt de ville hjälpa henne i sin säng igen, det de ock gjorde.
Berättades också att i natt vid midnattstid skall elden uti samma stuga i kaplansgården hava tänt uti en tågask, där ett handkläde, något lin och annat rask låg uti, så att ock elden därav fastade i väggen, och ingen visste huru hon dit kom.
[fol. 35r] Jugan Andersson i Kåtilla som då vakt var inkallades och examinerades om någon hade lyst med ljus eller stickor därinne, och på det sättet elden kunnat spillas att fastna i handklädet som i asken låg, men han sade att ingen hade haft någon eld fram ur spisen, ej heller mer än ett trä legat på elden, emedan det var en gräslig storm. Berättade ock att Ris Anna (som på sin säng låg) först hade talt om att hon kände linrök, utav vilket tillfälle hon begynte söka kring stugan och blev varse elden i asken och väggen.
Knåpar Elin
Än förehades Knåpar Elin femte resan, vilken för sin ostadighet skull ytterligare förhördes och stod hon nu vid sin förra bekännelse, näml. att hon har varit åstad till Blåkulla det hon hade haft Lars Persson på Åsen (Per Hanssons son) med sig, men eljest sättet huruledes, med andra omständigheter, det kom man henne icke till att bekänna. Och efter hon sade sig icke hava haft Lasse med sig oftare än 3 gånger, ty kallades han in och ställdes med henne till muns, först berättade han fuller att hon icke hade oftare farit med honom än 3 gånger, men då honom erinrades att han den 8 hujus bekände annorledes, näml. att hon hade haft honom i 3 år med sig, tillstod han så vara och att han det förvisso säga visste. Lars vistes därmed ut.
Om kammaren i Blåkulla var hon så tvivelaktig och hade icke något visst om honom att säga, men att hon skall hava legat därinne, därtill nekade hon alldeles.
Lars Persson
Infordrades åter Lars Persson och frågades om han tryggligen kunde veta sig hava farit till Blåkulla?
R. Svarade ja.
Q. Om han hade lärt någon annan med sig eller tagit någon med sig till Blåkulla?
R. Nej.
Q. Om han hade varit i Satans kammare och där legat?
R. Här var fuller Lasse i begynnelsen något tvehågse[n], men omsider sade han sig hava varit där, legat i sängen nakot med Satans dotter, vars namn han också nämnde, (eftersom ock alla djävlarna i Blåkulla hava varsitt och imitera folks döpenamn) fatetur in congressum senel.
Bekänner nu att senast han var till förhör den 8 hujus, var han då så fatt att han snart sagt intet visste till sig. Tyckte sig nu vara något bättre sedan han rundligen kunde bekänna sig. Orsaken säger han hava varit Knåpar Elins vrånga uppsikt, som honom hade förbjudit att bekänna sig, och då därför såg så bistert på honom.
Per Matsson på Åsen
[fol. 35v] Mats Matssons son på Åsen Per Matsson en liten gosse om sina 11 år vid pass hades till förhör, vilken bekände att hans moder, Per Hanssons Kerstin hade fört honom med sig till Blåkulla, huru ofta eller när hon först begynte kunde han intet säga. Och att både hon såväl som Satan hade förbjudit honom tala om detta. Berättar ock att hans moder har haft alla hans syskon Anna, Mats, Kerstin och det fjärde barnet Erik med sig dit, säger att modern har där i Blåkulla haft Erik stundom i kassan, stundom i famnen.
Om själva resan kommer han uti allt överens med de andra barnens berättelse.
Berättar också såsom de andra att han vart av Satan skuren i vänster lilla fingret, med blodet är hans namn skrivet i en svart bok, det hans moder hade framsagt.
Bekänner att hans moder hade varit åstad med honom till Blåkulla, näst förrän denna rannsakningen begyntes (och som man kunde gissa, natten näst tillförende) och att Satan då hade sagt ut av det denna rannsakning skulle hållas, förmanandes dem att säga nej och icke bekänna.
Q. Om han icke hade sett Satan taga det lissle barnet av hans moder?
R. Svarade, ja.
Q. Vad han tyckte att Satan gjorde med barnet?
R. Visste intet.
Q. Om han icke döpt det såsom de i kyrkan pläga döpa barn.
R. Sade sig det intet sett hava.
Q. Vem han hade sett i Blåkulla som han kände?
R. Gyris Marit, Ris Anna, Marit Matsdotter, Bälter Matses hustru, men om Bälter Mats själv kunde han intet visst säga, Mats Mickelsson säger han sig hava sett var gång som han varit där, några få gånger undantagandes. Mickels Anna, Bland Anna, Gertrud Svensdotter, Anna Olsdotter och Justin Anna Eriksdotter samt Gunnar Olof Jonsson på Klitten, som är Mats Mickelssons måg.
Berättar sig hava sett då Satan låg sjuk, men omständligen därav att säga vet han intet.
Säger sig hava varit tre gånger med dem här i kyrkan och tagit vin, en käring tappat åt dem. Hans moder tagit penningar av kistan i sakristian. Varit med och skavat klockorna med tänderna, hans moder gömt det i sitt huvudkläde.
Bekänner att hans moder haft 3 st. bäror, grå, så stora som små hundar. Då hon viste dem åstad, haver [fol. 36r] hon ropat åt dem, Sutti [sic], i detsamma haver det burit till vägs för dem, men när de kommo igen, fick han intet se vad de hade att föra med sig. Hans moder var rädd att han skulle uppenbara det.
Kammaren berättar han sig fuller hava sett där, och att han en gång blev varse Satan med ett kvinnfolk hava gått dit in, men vem det var visste han intet.
Q. Om hans moder hade varit med honom på någon korsväg.
R. Därtill svarade han nej.
Anna Matsdotter i Åsen
Förb.de Pers syster Anna Matsdotter, en flicka om 9 år ungefär, kallades in, den där efter tillfrågan tillstod sig hava varit med sin moder åstad till Blåkulla 3 gånger, första gången på en kalv, andra gången på en slipho, och 3dje resan följde hon Lok Anna ridandes på en slipskräckia.
Q. När hon var senast åstad?
R. Mindes icke rätt grant, men väl var det för en vecka sedan, då Lok Anna förde henne. Att hon skars i vänster lilla fingret, hennes namn skrevs, och annat slikt bekände hon såsom de andra.
Q. Om hennes moder hade haft bäror?
R. Vet intet, men hade hört en gång att hennes broder Lissle Mats hade sagt för sin fader sig hava sett 3 st. så stora som valpar, draga honom hem, vad sant var sade hon sig intet veta.
Q. Vem hon hade sett i Blåkulla?
R. Gyris Marit, Ris Anna, Marit Matsdotter och Skorde Karin, förutan Gertrud, Anna Olsdotter och Anna Eriksdotter.
Kerstin Persdotter, Mats Matssons hustru på Åsen alias Per Hans.s Kerstin
Därnäst kallades ovanb.da barns Peders och Annas moder Kerstin Persdotter in, Mats Matssons hustru på Åsen, sina 30 år vid pass och vad övergår, den där länge förmantes av prästerskapet till att bekänna sanningen, om hon hade varit i Blåkulla, men hon nekade stadigt och sade att hon kunde icke ljuga på sig, hon ville hellre lida döden.
Hennes son Per kallades fram, och i hennes egen närvaro begynte referera huru hon hade tagit med sig till Blåkulla icke allenast honom, utan ock de andra hans syskon, berättade allt såsom han tillförende sagt hade, men hon nekade alltfort.
Sedan kallades fram Pers syster ovanb.da Anna och spordes huru ofta hennes moder har tagit henne med sig.
R. Svarade 2 gånger.
Q. Vad hon har ridit på.
R. Första gången en kalv och andra gången på en slipho.
[fol. 36v] Q. Vem sedan tog henne med sig?
R. Bland Anna.
Q. Ho henne hade dit befallt?
R. Hennes moder.
Q. Var de då voro?
R. Inne i deras egen stuga.
Kerstin var allt vid samma tal, hon hade intet brukat någon trollskap ej heller varit i Blåkulla, hennes barn ljuga på henne. Sedan vistes barnen ut, och infordrades h. Kerstins broder Lars Persson, den där på tillfrågan sade ofta sig hava sett denna sin syster i Blåkulla, havandes med sig alla sina barn.
Kerstin svarade att förr än hon kunde falla ifrån Gud, förr skulle de få taga livet av henne.
Förehölls henne att den Guden hon sade sig icke kunna falla ifrån, icke var annat än Satan, dy såsom han är tvärt emot Gud och det Gudi tillhörer, så lärer han och alla sina tillhängare att fara med sådant bedrägeri, annat tala och annat mena, säga ja och mena nej, nämna vitt och mena svart, tala om Gud och mena fanen et vice versa etc., därtill hon nekade och sade sig icke veta av något som hon hade illa gjort.
Bland Annas vittnesbörd fördes ock på henne, dock var det fåfängt, hon var lika god.
Anna Olsdotter i Loka kallades in, den där ock vittnade mot henne, att hon ofta hade sett henne i Blåkulla, men Kerstin nekade.
Gertrud Svensdotter kallades fram, vilken tygade på henne att hon hade sett henne där både sitta till bords, så ock dansa, men i kammaren har hon icke sett henne, icke heller annorstädes dock höll allt Kerstin fort med sitt stadiga nekande.
Anna Eriksdotter kom ock in och övertygade henne att hon hade sett henne i Blåkulla sitta till bords, men Kerstin nekade stadigt.
Bälter Matses hustru Marit Nilsdotter
Efter middagen företogs Bälter Matses hustru Marit Gyris Marits dotter vid pass sina 40 år, den där efter trogna, allvarsamma och långa förmaningar tillhölls bekänna sanningen, emedan så många hade vittnat och bekänt henne också hava varit i Blåkulla, men hon nekade alldeles. Lars Persson på Åsen kallades in, vilken vittnade på henne att han hade sett henne i Blåkulla, sitta till bords och äta, samt dansa och slåss med hakespilor efter måltiden.
Justina Annas dotter, Anna Eriksdotter kom in och vittnade att hon ofta hade sett henne i Blåkulla, havandes med sig 2 sina barn Anna och Marit.
Men Marit nekade alldeles. Olof Matsson i Loka nämndeman berättade Lok Anna hava i aftons bekänt sig hava sett denna hustru Marit i Blåkulla.
[fol. 37r] Gulichs Anna Olsdotter blev inkallad vilken fullkomligen vittnade på henne allt det hon den 5 sept. inför rätten bekände, huru såsom hon hade kommit till henne en natt, haft upp henne, tagit henne med sig bort i vägskälet, brukat vanliga åthävor, mant Satan, han framkommit, följt dem hem och de sedan farit åstad på en kalv upp igenom skorstenen etc.
Huru hon då de kommo fram haver satt sig till bords, sedan dansat tillika med de andra etc. Berättar ock sig hava där sett hennes barn Anna och Marit.
Gertrud Svensdotter infordrades, den där ock tygade på henne att ock hon hade sett henne i Blåkulla, sittandes till bords och sedan dansat. Säger sig ock hava sett hennes 3 barn där, Anna och Marit samt sonen Anders.
Emot allt detta nekade Marit enständigt evad man sig med henne företog.
Mats Mickelsson
Sedan förehades Mats Mickelsson på Åsen en gammal man in mot sina 60 år, med vilken prästerskapet mycket hade att göra, men han hade mycket av sin gudfruktighet att säga huruledes han hade fruktat Gud ifrån ungdomen, huru han hela sitt leverne hade spekulerat efter 10 Guds bud med mycken annan fariseisk förmätenhet han fram hade och förnekade alldeles att veta av slik djävulskap.
Justina Annas dotter, Anna Eriksdotter fordrades in, vilken begynte att referera huru hon hade sett Mats Mickelsson i Blåkulla, sittandes i högsätet näst Satan, huru han har dansat där, huru hon hade sett honom i Satans kyrka, ståendes bort i en mörk vrå och predikat, hävt armar och händer av och an vad han har sagt kunde hon icke så avsäga, men att han har bannats och svurit. Satan har hon sett (på tillfrågan) ståendes vid altaret (som var ett smalt bräde) uti en vit skjorta, vänt sig stundom till folket, stundom ifrån, affekterat sig med händerna. Men Mats läts detta med stor förundran åhöra, undrandes däröver att Satan skulle få så stor makt över människan.
Gertrud Svensdotter inkom och bekände sig hava förvisso sett Mats i Blåkulla, sittandes näst Satan i högsätet, såsom ock i hans kyrka stå i predikstolen och predika, svurit och bannas. Item sedan hon sig bekände haver hon sett honom i Älvdalens kyrka uti sakristian.
Mats Matssons son Per Matsson fordrades fram, och tygade på Mats Mickelsson att han av honom är i Blåkulla sedder, sittandes näst Satan, ätit och druckit.
[fol. 37v] H. Vörd. Hr Anders Nohrmoræus samt nämndeman Olof Matsson i Loka (som till mera visso i aftons voro hos Lok Anna att förnimma om hennes stadighet uti sin bekännelse vad hon visste om denne Mats Mickelsson att berätta, refererade) att hon utan all tvivelsmål visste det han haver varit till Blåkulla och så säkert att hon nästan haver undrat på herr Anderses frågan om hon hade sett Mats där och sade att han av ålder hade farit dit, uttydandes sig att hon mente honom hava varit där alltsedan hon begynte fara dit, ja ock för henne.
Knåpar Elin inkallades och efter trogen förmaning sade sig hava sett Mats Mickelsson i Blåkulla, sittandes vid bordsändan hos Satan.
Sist berättades honom huru Gyris Marit hade vittnat emot honom det hon har sett honom i Blåkulla.
Men Mats framhärdade allt med sin förundran över allt detta, sägandes att Gud måtte hava något synnerligt i sinnet med dessa barns bekännelse och höll detta icke annat vara än syner och falska uppenbarelser, beropandes sig på sin oskyldighet.
Sedan såsom bönestunden var hållen och vi skulle gå ut av tingsstugan, ställde pastor och herr Anders en flitig förmaning till de beskyllda att de skulle rätteligen bestämma vad dem tillförende sagt var: då bad Marit Matsdotter pastorem att hon skulle få gå till honom och tala med honom, det pastor henne efterlät, antingen han ville afton eller morgon, tidligen det göra.
Den 11 septemb[ris] continuerade rannsakningen vedervarande samma män och nämnd som förr undantagandes befallningsmannen, som igår efter middagen reste sin kos på sina fjärdingsting, förr än bönen hölls refererade pastor samt herr Anders Nohrmoræus huru såsom Marit Matsdotter hade idag varit i prästgården och vad förmaningar de till henne ställt hava, undertiden med Lagsens och stundom med Evangelii predikan, dock haver hon allt framgent stått på sin oskyldighet, hon kunde icke bekänna det hon visste sig icke saker till, rådfrågandes dem omsider om det skulle vara henne rådligt att hon skulle taga saken på sig och säga sig vara skyldig till det som på henne vittnades? Vartill de skulle hava svarat nej, och sagt om hon icke kunde känna det i sitt hjärta och samvet[e] (som över henne voro så gott som 1000 vittnen) så skulle hon intet taga det på sig som hennes samvet[e] kände henne alldeles fri för, ty var det förbjudet att bära falskt vittnesbörd emot sin nästa, så var det ock mycket mer emot sig själv förbjudet.
Men vore hon ock skyldig till detta, hennes samvet[e] kunde henne sådant övertyga, och hon så förhärdligen detta nekade och för människor överhöljde, så vore det en dubbel synd, och hennes själ stode då så mycket större fara.
När de nu således med henne talt hade, tackade hon dem, sade sig då vara så lätt bliven i sitt hjärta och av hennes bröst såsom en sten avvältad. Sedan öppnades dörren och folket kallades in till bönen.
Skord Karin
[fol. 38r] Därnäst förekallades Per Anderssons hustru på Åsen Skord Karin benämnd något över 40 år på vilken brukades både goda och onda ord, förmaningar och undsägelser, men hon nekade alltfort.
Anna Olsdotter i Loka fordrades in vilken efter trogen förmaning att hon intet skulle säga osanningen, tillstod sig en gång förrän hon uppenbarade sig hava sett henne i Blåkulla, ståendes på golvet, och skulle då fara sin kos, men sedan hon hade bekänt sig haver hon sett henne sitta vid bordet. Karin nekade lika såsom tillförende.
Lasse Persson i Åsen kom in och bekände sig hava sett henne en gång uti Blåkulla förrän han uppenbarade sig, ståendes på golvet, men sedan några resor.
Gertrud Svensdotter inkommandes tillstod (sedan hon med stor flit var förmant att bliva vid sanningen) att hon hade en gång sett Skorde Karin i Blåkulla natten tillförende förrän hon i somras var hos kyrkoherden och bekände sig, och sedermera några gånger. Berättade också att då hon gick vall med Karins boskap, haver hon hos henne sett 3 st. bäror.
Likväl nekade denna Karin allt stadigt.
Nämndemännen Anders Larsson i Lissleby och Olof Matsson i Loka skickades till Lok Anna, att förnimma hennes yttermera bekännelse, om hon ock hade sett denna Skord Karin där. De kommo tillbaka och berättade hennes bekännelse hava varit att hon har ock sett Skord Karin där.
Anna Matsdotter, Mats Matssons dotter på Åsen vittnade också att hava sett Skord Karin förvisso i Blåkulla, och hade därom ingen tvivelsmål.
Berits Olofs hustru Håll Anna b.d på Klitten
Sedan föreställdes Håll Anna, Berits Olofs hustru på Klitten den där ock är misstänkt för lövjeri, såsom ock nämnd av Lok Anna att vara av henne sedder i Blåkulla, vilken efter förmaning tillstod sig väl hava brukat lövjeri, läst över kvesan [fol. 38v] och annat slikt, bekände att hava med denna läsningen botat efterskrivna näml. sig själv, då hon hade ont i foten, Erik Persson på Klitten, som hade kvesan i foten, Skoger Karin kulla, den där sammaledes hade haft kvesan i foten, Per Perssons hustru på Klitten och en maktstulen häst för en norgeskarl, flera nekade hon alldeles hava botat. Men att hon hade farit till Blåkulla det sade hon kort nej till.
Anna Olsdotter i Loka som tillförende hade bekänt sig sett denna Håll Anna, blev inkallad, och efter förmaning att hon intet skulle säga annat än det som hon var rätt säker och full viss uppå, bekände sig hava sett denna Håll Anna i Blåkulla, hon tvekade intet därpå. Berättade ock att hon har sett henne gå in i kammaren till Satan, sedan hon en gång kom där ut. Nämndemännen Per Hansson i Risa och Olof Matsson i Loka sändes till Lok Anna med denna Håll Anna att förnimma vad hon om henne ville berätta, vilken fullkomligen hade sagt henne det i ögonen att hon också har varit i Blåkulla, hon skulle däröver icke så träget neka tryggeligen anamma Herrens heliga nattvard och dö en salig människa, förmanandes henne att hon i Jesu namn skulle bekänna sig och icke neka härtill. Håll Anna läts fuller taga detta något illa vid sig så att hon ock syntes gråta häröver, nekandes stadigt till detta, och sade sig intet annat kunna känna som hennes hjärta tryckte än lövjeriet, och att hon en gång hade tagit sig det orådet före det hon var i tankar till att gå ifrån sin man, för den olycka skull, dem i äktenskapet uppkommen var, att hon hade fött tvenne barn som dumber och den ena av dem både döv och dumbe. Dock haver hon rättat sig i vägen och gått tillbaka igen.
Anna Olsdotter på Klitten Berits Olofs dotter
Hennes dotter Anna Olsdotter kallades sedan in vilken av Anna Olsdotter i Loka är angiven att vara stadder [sic], men hon efter åtskilliga upptåg till att erfara sanningen hos henne alldeles nekade sig veta av sådant, Anna Olsdotter i Loka blev ock infordrad till att förhöras emot henne, sade sig fuller hava sett en sådant halt kulla i Blåkulla, och visste icke annat än att det var denna. Anna nekade gråtandes emot detta.
Anders Mickelsson i Kittan
Därnäst framhades Anders Mickelsson i Kittan som den 2 augusti sistlidne hade efter pastoris berättelse kommit till prästgården självkrävder tillika med sin svärfader Anders Larsson i Kittan och utan någon föreställd frågan (den fjärde undantagen) efterföljande berättelse gjort
att hans moder hade haft honom med sig till Blåkulla, då han var liten, av vilken han hade lärt trolldom.
Att han en gång hade ridit dit på sin hustru icke längesedan medan hon låg i barnsäng.
Att han hade fört sitt späda barn med sig.
[fol. 39r] Att han och det andra trollpack (på tillfrågan) uti förra år icke hava dragit så mycket ifrån pastore som i år.
Att han hade 7 st. småfolk (som dessa trollpack dem kalla) under sin vänsterarm, och 7 i bröstet, därför han ock icke kunde bekänna sig.
Att Satan hade hotat vilja bryta halsen av honom var han skulle bekänna.
Åtta dagar efter har denne Anders återkommit till pastorem igen, tagandes sin ord tillbaka, och sade att han tillförende hade ljugit på sig.
Anders Mickelsson kan till allt detta icke neka, men säger ännu att han hade sagt osant på sig, föregivandes sig icke hava sluppit sin svärfader förrän han skulle gå till kyrkoherden och detta om sig bekänna.
Pastor övertygade honom att det icke kunde vara sant, ty förutan det att då han tillika med sin svärfader gick åstad till prästgården, hade 6 mil väg ifrån fäbodarna att gå, och således var honom tiden icke så kort att han ju i vägen har kunnat betänka det han ville säga, drev ock pastor det på honom att hans svärfader icke talte ett ord åt honom medan han allt det som ovan förmält är bekände.
Länsmannen berättade om denne Anders att 8 dagar förrän han bekände denna händelsen i prästgården haver han en hel natt över legat och refererat om detta trollväsendet, och att han samma natt några resor bar sig åt lika såsom han skulle strypas.
Karin Matsdotter i Västermyckeläng
Mats Jonssons i Västermyckeläng dotter Karin b.den liten flicka vid pass sina 8 år inkallades, den där ock bekände sig hava varit till Blåkulla tre resor, av Feet Anders Britas Marit ditförder. Visste allt omständeligen att berätta både om själva tiltredningen, så väl som om resan, huru allt tillstod i Blåkulla och vad ljusstakar där brukades.
Denna flickan berättades hava i somras bekänt på sin moder, det hon hade fört flickan med sig till Blåkulla, och sagt henne sådant i ögonen då pastor hade denna för sig. Men nu vänder hon detta på ovanb.da Feet Anders Britas Marit. Orsaken därtill säger hon att Satan har befallt henne att så säga, näml. på sin moder, gör nu alldeles sin moder fri.
Om denna flickans ostadiga bekännelse visste man intet vad tankar man sig göra skulle, helst emedan ingen annan hade tillförende nämnt hennes moder eller Feet Anderses Britas Marit, ej heller äro de ibland de misstänkta.
[fol. 39v] Karin Matsdotter i Västermyckeläng
Nisse Mats Matssons dotter i Västermyckeläng Karin b.d på sitt 8de år vart inkallad, den där berättade sig av ovanb.da Feet Anders Britas Marit tre gånger hava varit till Blåkulla havder, gjorde om hela färden en beskedlig berättelse, allt lika såsom de andra äldre flickorna gjort hava.
Om denna flicka visste Stefans Anders Jonsson i Dysberg säga att först det om henne uppenbarades, haver han en gång lockas med henne att hon skulle bekänna huru allt tillgånget var, men flickan sagt sig icke kunna. Anders svarat, jag vet väl huru det tillkommer att du icke kan komma till att tala om detta, där sitter ett band om din hals, jag skall slita det av och kasta bort det så får du fuller säga av allsamman, låts därmed lika såsom han skulle så göra, ehuruväl han intet såg något band om hennes hals, sedan begynte hon utan några föreställda frågor att referera det ena efter det andra, vilket allt med de andras bekännelse överens kom. Var gång hon har kommit utav denna Blåkullaresan, haver hon känt sig mycket stel och styv, och så gärna velat sova. Ovanb.da Staffans Anders berättar ock att han näst tillförende har läst Fader Vår för henne (det hon tillförende rent och färdigt har kunnat, men då icke kunde ett ord därav) och när hon skulle läsa den sjätte bönen haver han måst repetera den några resor förrän hon kom till att läsa den efter.
Den 12 septembris continuerade rannsakningen uti förb.da mäns och nämnds närvaro efter överstånden bönestund.
[fol. 40r] Feet Anders Britas Marit jänta
Emedan såsom de tvenne flickor som sist i aftons förehades bekände att Feet Anders Britas Marit i Västermyckeläng hade tagit dem åstad till Blåkulla ty inkallades be.da Marit och förehölls henne dessa barnens bekännelse, och förmantes på allehanda sätt till att göra häruti en sann bekännelse.
Marit nekade hårdligen emot detta och tog sig Gud till vittne över sin oskyldighet, bad att Gud skulle komma och uppenbara sanningen, och frågade om det vore lovligt att ljuga på sin själ. Och huru man med henne arbetade, så stod hon allt stadigt på sin oskyldighet.
Mats Jonssons dotter i Västermyckeläng Karin Matsdotter blev infordrad, vilken alltfort tygade på Marit att hon hade fört henne med sig till Blåkulla; Men Marit höll sig allt vid sin oskyldighet, den hon förmodade att Gud likväl varde ihågkommandes och icke ens förvandlade sin hy, såsom de andra gjort hava. Och emedan denna flicka Karin tillförende och medan hon var barnflicka hos Grund Lasse uti Östermyckeläng i somras har bekänt på sin moder, men sedan hon kom hem därifrån, begynte vända detta på denna Marit, om vilken (så väl som flickans moder) aldrig är sport att de med slik trollskap hava umgått. Dessförutan ock nu beslogs med tvetal därutinnan att hon stundom sade att Satan befallde henne ljuga på sin moder, och undertiden beskyllde Erik Eriksson på Åsen (om vilken tillförende är mentionerat) såsom skulle han vara orsaken därtill att hon icke fick säga sanningen, därför han ock nu är inkallader vorden och henne övertygat sig icke vara vållande därtill eller henne förbjudit att nämna Marit, utan att han hade sagt det hon skulle bekänna sanningen antingen det då drabbade skyld eller oskyld, känd eller okänd och icke osant på någon; ty kunde icke heller rätten giva hennes relationer något säkert vitsord, särdeles ock därför att hennes fysionomia om henne icke något gott vittnar.
Den andra flickan Nisse Matses dotter Karin infordrades, och spordes henne om det var denna Marit som hade henne åstad tagit? R. att det var en slik, röd i ansiktet, berättade henne hava haft en blå kjortel på sig (den Marit intet äger eller ägt haver) att hon hade farit ut genom fönstret med henne, i det hon då sade sig hava vaknat, på gården haft en sadlad kalv stått, därpå hon hade satt henne och sig med, därmed farit till vägs upp i vädret.
Q. Om hon talade med henne något?
R. Nej.
Q. Huru hon kunde sitta på att hon icke föll av?
R. Hon höll uti Marit.
Q. Om Marit bad henne hålla uti?
R. Nej.
Q. Om Marit ingen gång talade något med henne? R. Nej. Sade sig hava sett Satan en hel natt ståendes bak för [fol. 40v] säng huvudgärden där hon låg hos sina föräldrar.
Q. Om hon visst kunde känna igen denna Marit att det var hon som tog åstad henne?
R. Att det var en sådan, röd i ögon.
Gunnar Olof Jonsson på Klitten
Föreställdes Gunnar Olof Jonsson på Klitten också angiven att hava varit till Blåkulla, vilken på åtskilliga sätt så av prästerskapet som av rätten hades därom uti noga förhör, men han var allt framgent stadig uti sitt nekande. Mats Matssons son på Åsen Per kallades in, vilken tillförende hade nämnt denne Olof, spordes om han kände honom?
R. Gossen svarade ja.
Q. Om han ock hade blivit denne Olof varse i Blåkulla.
R. Svarade ja, dock icke förr än han sig uppenbarade, utan sedan 2 gånger.
Q. Om han hade sett hans hustru där?
R. Sade sig icke känna henne.
Detta gav något eftertänkande att gossen sade sig icke hava sett Olof i Blåkulla förr än han hade bekänt detta om sig, utan sedan, och föll detta rätten således före lika såsom Satan skulle hava ställt de oskyldiga för gossens ögon ibland de skyldiga på det att dessa icke så lättligen skulle bliva uppenbarade.
Nämndemännen Jöns Andersson i Utmeland och Stefan Anders Jonsson i Dysberg sändes med denne Olof till Bland Anna, att avhöra ytterligare hennes bekännelse om Olof.
Männen kommer tillbaka och berättade att Bland Anna var så svag bliven att de intet kunde hava något rättelse av henne, det de henne frågade, svarade hon viskandes sig intet minnas, och kunde knappt höra vad hon sade.
Bland eller Lok Anna
Pastor samt Hr Anders Nohrmoræus, som härav tillförende icke visste, gingo genast dit, finnandes henne först tämligen svag, men sedan h. Anders hade absolverat henne efter ett gudligt skriftermål, och hon hade fått Herrens heliga nattvard, kom hon sig något bättre till igen.
För[e] absolutionen är henne allvarligen förehållet att hon icke nu där skulle vara omtänkt till att bekänna sanningen om sig själv än om andra, och efter trogen förmaning haver hon yttermera tillstått sig hava farit med en sådan trollskap, varit i Blåkulla, gjort folk illa med sina bäror och alldeles stod vid sin sista bekännelse hon strax gjorde, undan- [fol. 41r] tagandes några som hon då nämnde, och nu revocerade, dem hon icke så fullkomligen var viss på att hava sett där. Näml. Bäcke Mickels hustru i Blyberg, Skorde Karin, Bälter Mats, Knåpar Elin, Gunnar Olof Jonsson på Klitten, Håll Anna, hennes dotter Anna, en gosse ibm, Jacobs Anderses hustru Brita i Karlsarvet, samt Mickels Mats, om vilken de också hava frågat henne. Men Gyris Marit och Mats Mickelsson tvivlade hon intet om, utan cum exclamatione svarat att de hava varit gamla där i gården (uti Blåkulla rempè).
Marit Matsdotter säger hon sig icke annat rättsligen veta än hon hade sett henne där.
Haver ock fullkomligen tillstått att Satan hade henne så väl som alla de andra bjudit att bekänna både på oskyldiga och skyldiga.
Uppå frågan om icke det ock kunde i Blåkulla hända, att Satan föreställer dem de personer som intet äro där, haver hon sagt sitt förstånd icke kunna tillräcka att döma därom, dock haver hon icke hållit det olikt.
Anna Jonsdotter i Kittan
Anna Jonsdotter i Kittan på sitt 11 år än framhades, den där bekände sig hava varit åstadförder till Blåkulla i somras av Justina Margeta Erik Larssons hustru vid sjön, flickan intet vaknat förrän hon kom ett stycke på vägen, ridandes på en kalv som hennes föräldrar ägde, berättade att Satan är henne synter där i Blåkulla stygg och led med ormar i håret och horn allestädes, och att han hade skurit henne i fingret, men vart han gjorde av blodet vet hon intet. I stugan har varit svart, mycket folk, säger sig av dem hon där sett hade igenkänna b. Justina Margeta, Karin Anders Brita på Näset och Mickels Kerstin, änka på Åsen. Berättade att när hon var där borta, skall b.a Justina Margeta hava förbjudit henne att tala om var hon hade varit och vad hon hade sett. Och att Satan hade givit mat åt Gertrud Svensdotter, som hon åter gav åt denna Anna, men Gertrud (som strax infordrades) sade sig intet känna denna flickan ej heller hava sett henne i Blåkulla eller annorstädes. Medan hon var borta med Justina Margeta haver Justina [fol. 41v] Margeta lagt en kvist i hennes rum, den hon såg henne taga dädan då hon kom hem med henne igen. Haver fuller velat tala om detta, men tyckt såsom ett band haver varit om halsen på henne, och ville strypa henne då hon tänkte till att uppenbara detta. Något därefter haver en hop barn varit tillsamman, de där av tillfälle ur sådant tal, som om barnen de där fördes åstad till Blåkulla var utspritt, haver begynt fråga varannan, om de hade varit åstad. Ibland andra haver Kitt Anders Larssons flicka frågat denna Anna om hon hade varit med, då haver hon begynt säga av alltsammans. Vid pass 8 dagar därefter haver denna Anna om en afton uti fäbodarna uti mångas närvaro begynt skrika och kasta sig, så att den ena efter den andra hade hållit henne, vilket haver efter hennes egen moders och b.de Kitt Anders Larssons nu gjorda berättelse varat så länge att de en hop psalmer hava utsjungit och läst några böner, varefter hon hade legat en stund lika såsom i en dvala. Då hon kom sig före igen haver hon sagt att ovannämnda Justina Margeta, Känn Anders Brita och Mickels Kerstin slogo henne med ris för det hon hade sagt av var hon hade varit.
Anna Olsdotter på Klitten (som ock var där tillstädes samma gång) kom in och vittnade, att då hon tillika med en annan flicka skulle gå ut i ett annat hus och lägga sig, sedan detta med Anna Jonsdotter var överståndet, haver hon sett tvenne obekanta kvinnfolk, gåendes ifrån stuguhuset som hon utkom ifrån och bort över gården, med glimmande ris under var sin arm. Flickan som följde hade dem intet sett. Om dessa ovanb.da hustrur äro här tills inga misstankar varit detta trolldomsväsendet angående.
Lars Matsson Mats Matssons son i Åsen
Mats Matssons son på Åsen Lasse bd om sitt 16 år ungefär förehades, den länsman berättade de andra barnen hava i somras bekänt sig hava sett i Blåkulla, men denne gosse nekade stadigt.
Justina Annas flicka Anna Eriksdotter på Åsen kallades in, vilken bekände sig hava i somras 2 resor sett honom där, dock sedan hon hade bekänt sig där hava varit. Berättade ock att hon hade hört sägas av Satan det de höllo [fol. 42r] på att laga till bröllop åt denne Lasse och Satans dotterdotter (den hon ock namn gav) vilken hon sade vara större än Lasse.
Anna Olsdotter i Loka berättade sig några resor hava sett honom där, dock icke förrän sedan hon hade varit till förhör hos befallningsman i somras, och en gång sedan hon sig hade bekänt. Om bröllopet visste hon intet.
Gertrud Svensdotter inkommandes berättade sig hava sett Lasse där några resor, dock sedan det med henne blev uppenbarat. Har ock hört Satan säga att Lasse skulle bliva mågen där, och hava hans dotterdotter till hustru. Efter frågan sade hon henne vara något längre än han, och nämnde hennes namn.
Denne Lasse nekade allt framgent.
Anders Matsson Bälter Matses son på Åsen
Bälter Matses son på Åsen Anders Matsson, vid pass sina 14 år gammal förhördes om sin moders färd till Blåkulla. I begynnelsen nekade han fuller alldeles att hava någon vetskap härom, men efter en lång tid sedan han med fog hanterades begynte han mer och mer avsäga, och var hans berättelse både om färden till Blåkulla, om springandet uti korsvägen, huru de bannades där, huru i Blåkulla tillstod, om kittan där kalvarna släpptes uti, etc. lika ens med de andra barnens. Bekände fullkomligen att hans moder hade fört honom åstad. Huru många gånger vet han intet. Tillstod att Satan hade förbjudit honom att tala om detta. Säger sig efterskrivna hava sett i Blåkulla, Gertrud, Anna Olsdotter i Loka, Justina Annas dotter Anna Eriksdotter, Gyris Marit, Ris Anna, Marit Matsdotter, men sin fader nekade han alldeles till. Säger att Satan hade skurit honom i fingret och skrivit hans namn med blodet. Ibm att hans moder och han hade ridit på kalvar, kor, såstänger, kvastar och annat slikt.
Marit Matsdotter, Bälter Matses dotter
Sedan framkallades ovanb.de Anders syster Marit ungefär sina 8 år, den där bekände sig hava 2 gånger varit ditförder av Gertrud Svensdotter, och sedan en gång av sin moder, berättar samma slikt om resan och huru i Blåkulla såg ut, förutan det att hon sade då Gertrud gav henne mat där, haver [fol. 42v] hon (Marit) kastat den under bordet, varöver Satan sticknade, och förty ville föra henne till helvetes, men Gud skall hava fört henne dädan igen.
Flickan säger sig intet annat hava visst än det skulle bära till kyrka. Berättar sig att vara skuren i fingret av Satan som med samma blod hennes namn i en svart bok skrev, det Gertrud skall hava uppnämnt. De andra två gångerna säger hon hava varit styggt i Blåkulla, då hon dit kom.
Berättar sig där hava sett Knåpar Elin, sina bröder Anders och Mats.
Gertrud hades in och förehölls henne, vad Marit om henne bekänt hade, men hon nekade alldeles att hava fört henne någon gång dit eller givit henne mat där.
Detta gav rätten ett stort eftertänkande om sådant icke haver varit ett Satans gyckleri och en falsk syn för barnet till att förvilla sanningen, besynnerligen med Gertrud som nu alldeles nekar sig hava sett denna Marit där. Men att hennes moder skall hava fört henne med sig, hålles intet otroligt, alldenstund emot henne större vittnen finns.
Mats Matsson Bälter Matses son
Därnäst kallades hennes broder Mats in vid pass sina [lucka!] år, med vilken lagligen om detta väsende handlades, efter han syntes vara en saktmodig pilt, och spordes om hans moder hade varit till Blåkulla eller om hon någon gång hade haft honom med sig dit. Men hade sade sig icke kunnat veta detta förvisso att säga, och kunde man intet annat svar få utav honom.
Bälter Matses hustru Marit Nilsdotter
Deras moder hustru Marit Nilsdotter kallades in, och med största flit och allvar förehölls först vad bekännelse hennes moder Gyris Marit hade gjort på henne, sedan Bland Anna idag haver bekräftat sin förra bekännelse med Herrens högvördiga nattvards anammande om henne, vad ock alla de andra vittnen hava emot henne betygat. Men Marit stod allt vid sina förra ord och alldeles förnekade sig veta av detta Satans väsende.
Framkallades alltså hennes son Anders, vilken nu upprepade allt det han för en stund sedan privatim berättade, bad sin moder att hon ville bekänna, vilket stor ynka var att påhöra.
Men modern lät sig intet beveka därav, utan nekade framgent.
Än framropades dottern Marit, vilken desslikast tygade på henne, och sammaledes gråtandes bad henne bekänna, dock hjalp det intet.
[fol. 43r] Anders Mickelsson i Kittan
Efter Anders Mickelsson i Kittan igår berättade att hans svärfader Anders Larsson ibm truvade honom i somras att säga på sig det han hos kyrkoherden bekände, alltså hades Anders Larsson fram och frågades honom huru han bar sig åt med honom efter hans måg sådant säger uppå honom? Anders Larsson sade sig intet emot hava sagt åt honom än att han skulle bekänna det han visste, vad sanningen vore. Tillfället härtill är detta att Olof Nilssons dotter i Loka Anna Olsdotter hade där sagt det hon har sett b.de And[ers] Mickelsson i Blåkulla fördenskull både hon, hennes fader och hans svärfader And[ers] Larsson legat honom över att han skulle bekänna det han visste, en god stund på natten hållit honom detta före, då haver han omsider begynt att säga av allt tillända huru med honom varit haver och med ett sådant vällt [sic] tal och ren svenska över vanligheten, att de dels hava undrat därpå, dels ock intet förstått vad han sade, utan Anna Olsdotter tolkat för dem. Berättade ock detsamma som igår av länsmannen sades att han några gånger så bar sig åt lika såsom någon skulle vilja strypa honom.
Anders Mickelsson hade häremot föga att säga som något besked var med, sade att han då icke väl visste vad han talade.
Nämndemannen Olof Matsson i Loka vittnade, att denne Anders Mickelsson är en tölpaktig och enfaldig solius, vilken andra hans gelikar alltid och var de äro tillhopa eller följas åt hava för sig såsom en apa.
Om denne Anders har dessförutan intet sports att han med slik trollskap skall hava umgåtts.
Sedan öppnades dörren och folket blev inkallat till bönen, därmed ock denna dagen slöts.
[fol. 43v] Den 13 septembris voro vi efter middagen församlade i sockenstugan till att delibrera om utslag och dom, vedervarande samma män och nämnd, såsom tillförende, då ock efter noga överläggande följande slut uti denna svåra sak gjordes.
Sententia.
Gertrud Svensdotter, Gulichs Anna Olsdotter, Anna Eriksdotter, Lars Persson
Ehuruväl rätten om dessa efterskrivna, näml.n Gertrud Svensdotter, Gulichs Anna Olsdotter, Anna Eriksdotter och Lars Persson hade ett stort betänkande, i anseende därav att de uti sina barndomsår, då de uti deras enfaldighet icke kunde skilja det onda från det goda, så beklagligen till denna trollskap äro förförda och bedragna vordna, likväl emedan de såvida äro komna 1. att de själva hava begynt denna djävulskap praktisera, 2. förfört andra med sig, 3. gjort därigenom deras nästa stor skada, förutan det att de 4. hava avsagt sig Gud den helga trefaldighet, och i det stället givit sig djävulen i våld både till kropp och själ, med vilken de ock 5. hava haft deras lekamliga boleri, ty kunde rätten icke befria dem ifrån det straff som Gud själv Exod. 22:18 över slika statuerar. Med mindre efterföljande skäl deras straff icke kan lindra, näml. 1. att de (såsom ovan förmält är) i barndomen därtill äro bedragna, då de intet förstånd på sådant hade, ej heller annat visste (såsom rannsakningen utvisar) än att det skulle bära till kyrkan när det bar till Blåkulla. 2. Att de nu merendels så frivilligt och rotundè hava allt tillstått, bekänt och refererat vad de i detta mål veta. 3. Att deras kyrko- och själaherde Hr Lars Elvius (som berömligen låter sig om deras rätta omvändelse vårda) giver om dem ett gott hopp om deras sanna botfärdighet, till vilket ock icke ringa tecken är att de (vilket en kristen människa utan tårar icke haver kunnat se och åhöra) med gråtande ögon hava stått och förmant, rått och med uppräckta händer bidit de andra villfarande, det de skulle för Guds och Jesu Kristi [fol. 44r] skull bekänna sin brott, ångra den och falla Gud och överheten till fota med en innerlig och allvarsam bön, såsom de ock själva hava beklagat deras galenskap och dem som så illa hava emot dem gjort att de på en så orättan väg dem förlett hava. 4. Att såsom Gud haver unt dem den nåden, det de till sanningens bekännelse och en rätt omvändelse äro komna, alltså kunde ock de genom Guds nåd vara de andras väktare som ännu icke uppenbara äro och till äventyrs kunde men icke torde för dem bruka denna trolldom så framt de (oförgripligen) förskonts livet och med lindrigt straff belades.
5. Skulle de ock efter högsta rätten straffas föras härifrån uti häktelse och där bliva någon tid sittandes, torde de till äventyrs dragas till sin förra villo igen, där de må hava sina föräldrar, förvanter och själasörjare som dagligen, medan de hemma äro kunna hava på dem en noga uppsikt, och så mycket bättre draga omsorg för deras salighet, helst emedan de ock själva göra om sig en god försäkring till bättring och en sann Jesu Kristi kunskap.
6. På det sättet skulle dock oförgripligen Satans rike icke litet men och avbräck lida om dessa förförda barnen vid livet förskonte stadigt och framgent i allan sin livstid continuerade uti en ren Guds dyrkan.
För dessa skäl skull är nämnden så väl som prästerskapet bevekta vordna att fälla för ovanbemälda barn en underdånig förbön.
Bälter Matses son And[ers], Hans Hansson, Mats Matssons barn: Per, Anna
Ovantalda skäl synes (dock allt oförgripligen) så mycket mera kunna lindra dessa efterföljande barns straff näml. Bälter Matses son Anders, Hans Hansson och Mats Matssons på Åsen barn Per samt Anna, som de allsingen progress häruti hava gjort eller ännu lärt själva att föra denna djävulskonsten till praxin, utan såsom de, så väl som de andra 4 tillförende nämnda, våldsamligen och utan deras vetskap [fol. 44v] äro i begynnelsen åstadtagna, alltså är med dem intet vidare kommet än att de sina handledare följt hava. För vilka nämnden tillika med prästerskapet underdånigst bedja, och säga sig icke kunna hava samvet[e] att döma dem ifrån livet för ovanmälda argument.
Mats Jonss[ons] dott[er] Karin, Mats Mats[sons] d[otter] Karin, bägge i Västermyckeläng, Bälter Matses dotter Marit på Åsen
Mats Matssons dotters i Västermyckeläng och Mats Jonssons dotters ibidem, bägge Karin vid namn, samt Bälter Matses dotter Marits bekännelse vad vidkommer, så höll rätten det så före, att det intet annat haver varit än bara en lusus Satanæ uti sömnen, därmed till att förvilla hela verket och göra de oskyldiga lika med de skyldiga, eller ock att de av andra hava kunnat höra dessa relationer som de om denna färden gjort hava, vilket dem till äventyrs åter i sömnen haver förekommit; Och alltså kunde icke bägge förenämnda Karin givas något säkert vitsord uti den beskyllning som de Feet Anders Britas Marit tillade, såsom skulle hon hava fört dem till Blåkulla, besynnerligast emedan Mats Jonssons dotter under rannsakningen och förhöret beslogs med tvetal och Mats Matssons dotter uti allt icke var rättviser på sig. Dessförutan hava ingen av de andra beskyllda nämnt denna Marit, ej heller är om henne någon misstanke. Varför fann rätten rådligt att låta Gud och tiden denna sak bedöma och därmed kändes Marit fri. Befalldes ock barnens föräldrar med flit och allvar lära dem läsa, alltid hålla dem till gudaktighet, ärligt och lovligt arbete, så att de icke låtas uti självsvåld och vårdslösa.
Sammaledes befalldes barnen att var de oftare härefter skulle av någon föras på denna vägen, skulle de genast utan uppskov kungöra sådant antingen pastori eller länsmannen.
Lasse Matsson på Åsen
Lika beskaffenhet höll rätten ock var med Lasse Matsson på Åsen, i synnerhet att de som betygade sig hava sett honom i Blåkulla, och hört talet där [fol. 45r] om honom såsom skulle han bliva mågen därsammastädes, säga sig sådant hava hört, och honom där sett sedan de voro uppröjda och sig bekänt hade, vilket giver ett sådant eftertänkande att Satan hade honom ställt för deras ögon ibland de andra sannskyldiga. Därför kunde rätten icke annat göra än lämna hans sak Gudi som i sinom tid väl låter i ljuset komma var något slikt om honom nu fördolt är.
Anna Jonsdotter i Kittan, Justina Margeta, Känn Anders Brita
Anna Jonsdotter i Kittan berättelse att vara till Blåkulla förder utav Erik Larssons hustru vid sjön Justina Margeta benämnd av vilken, såsom ock av Känn Anders Brita på Näset samt Mickels Kerstin änka på Åsen, hon skall osynligtvis vara med ris slagen sedan hon bekände var hon hade varit, är den allvetande Guden bäst bekant. Denna rätten kommer det intet annorledes före än såsom ett Satans spökeri, vilken (dess Gudi vare klagat) alltför stor makt uti denna fattiga församlingen haver fått till att öva sitt raseri, i synnerhet alldenstund om dessa 3 ovannämnda hustrur allsintet tillförende är försport som sådant trollväsende anrörer. Höll därför rätten tryggast att befalla detta Gudi och tiden.
Anna Olsdotter på Klitten
Anna Olsdotter på Klitten belangande, emedan såsom emot henne icke är mer än ett vittne, som dock icke alldeles säkert är, ty kändes hon fri.
Håll Anna på Klitten
Hennes moder Håll Anna, en fattig kvinna haver fuller ej heller flera som tyga denna trollskap emot sig, än Bland Anna, den där ock uti sin sjukdom både förr så väl som efter Herrans H. Nattvards anammande henne revocerat haver, och dessförutan Anna Olsdotter i Loka, som allenast ett vittne är. Fördenskull höll rätten rådligast uti slika mörka saker att fria en skyldig än fälla en oskyldig, och alltså henne i det målet frikallade. Men att hon haver brukat något signeri, som hon ock själv utan något förnekande frivilligt bekänner, gråtandes utlovar därmed avstå och aldrig hädanefter sådant öva, det hänskjuter uti den högl. kungl. hovrättens högvisa betänkande och nådiga resolution denna rätten underdånigst.
[fol. 45v] Gunnar Olof Jonsson på Klitten
Sammaledes hade icke heller rätten någon grund att binda Gunnar Olof Jonsson på Klitten till denna trollskap, eftersom Lok- och Bland Anna sin bekännelse om honom återkallat haver och därförutan intet annat än ett 11 års barns vittne finns, som full vitsord ej kan givas.
Skord Karin
Så finns ej heller emot Skord Karin sådana laggilla vittnen som rätten kunde säkerligen tro eller hava något stadigt fundament av till att lägga någon dom på (Anna Olsdotter i Loka undantagandes) och förutan det att de (exceptu Bland Anna) alla däruti överenskommo, det de allenast en gång hade sett Skord Karin i Blåkulla näst för än de sig bekände och uppenbarade, och sedan några resor, vilket den allvise Guden rätteligen är bekant om sådant icke kan hava varit Satans bedrägeri och falska föreställande, Så haver ock Bland Anna igenkallat sin bekännelse om henne, och därpå begått Herrans H. Nattvard. Tycktes fördenskull in re tam dubia bättre vara att absolvera reum, än condemnera in fortem och således kändes Skord Karin denna gången så vida fri, att ingen må henne detta vräcka, med mindre dess starkare och ljusare skäl sig emot henne i detta mål yppa kunna.
And[ers] Mickelsson i Kittan
Med Anders Mickelsson i Kittan som den ena söndagen haver för pastore utan någon föregången frågan gjort i denna trolldomskonst en frivillig bekännelse och den andra söndagen näst därefter tagit sin ord igen, sägandes hava bekänt osanningen på sig, fann rätten för gott icke för mycket hava till doms. Gud som sanningen omsider låter lysa, varder den i sinom tid framhavandes.
Gyris Marit, Lok Anna, Knåpar Elin
Gyris Marit, Lok Anna och Knåpar Elin kunna såväl för de starka skäl och vittnen emot dem äro, som (efter ett mödosamt arbetande) deras egen tillkomna bekännelses skull, för den troll- [fol. 46r] domslast de i många samfällda år brukat hava, varmed de hava avsagt sig Gud deras skapare, återlösare och helgare, blivit Satans trälar, förfört flera med sig uppå den onda vägen, och gjort sin nästa mycken skada på hans egendom, ja ock hälsa, icke befrias ifrån det straff som Gud Exodi 22:18 sådana missdådare pålägger.
Mats Mickelsson, Bälter Matses hustru Marit, Per Hanssons Kerstin, Ris Anna
Och oansett Mats Mickelsson, Bälter Matses hustru, Marit Nilsdotter, Per Hanssons Kerstin och Ris Anna enständigt neka sig veta utav någon trolldom; Likväl emedan så många starka vittnen med skäl och alla omständigheter så klarligen dem detta övertyga, och besynnerligen de tvenne äldsta trollkäringar, Gyris Marit samt Lok Anna, som sig omsider hava bekänt, vittna emot Mats Mickelsson emot Bälter Matses hustru hennes egen moder förb.da Gyris Marit och be.da Lok Anna samt 2 st. hennes egna barn med gråtandes ögon, emot Per Hanssons Kerstin samma äldsta trollkäringar hennes egen broder, samt tvenne hennes egna barn, och emot Ris Anna hennes egen svärmoder ovanbenämnda Gyris Marit, förbe.da Lok Anna och Knåpar Elin, samt alla barnen emot dem vardera, förutan deras sällsamma affekter, uppsikt, hys omskiftande samt andra ovanliga händelser som sig hos dem nu under rannsakningen och uti deras häktelse äro förlupna så att rätten av allt detta icke allenast fattar om dem uti detta målet en stark inspicion, utan ock nämnden för ovantalda skäl skull ingaledes kan befria dem därifrån. Varför de ock efter ovanförmälda Guds lag blevo ifrån livet dömda.
Marit Matsdotter
Vad nu Marit Matsdotter be.da Ris Annas dotter anlangar, så gavs om henne en stor och framför alla de andra en märklig consideration; Ty skulle man döma henne efter sina utvärtes affekter, gråt, blygsamhet, i uppsikt, tal och svar, hövlighet, allvarsamhet uti nekande, och stadiga tålighet uti lidande av allt det som henne överkom; Skulle [fol. 46v] man betänka det berömliga vittnesbörd hennes kyrkoherde om henne bar uti sina kristendomsstycken och sin gudstjänst; Skulle man ock ihågkomma de ynkliga åthävor hon så under påstående rannsakning som vid alla hållna bönestunder vist haver, utav vilka vars och ens hjärta så är intaget och bevekt att ögonen det också på var i synnerhet hava måst betyga, vilket jämväl nu under själva deliberationen över domen är hänt, så skulle man utav allt detta ingen annan conclusion kunna göra än som vore för denna trollkonst alldeles fri. Och går man saken något närmare, så tycktes utav detta intet annat vara att subsumera, än att Satan med henne ett gruvligt och nästan ohörligt spel måste driva, ty är hon i saken fri och oskyldig (det Gud och hon själv känner) så kan man härutav så mycket ljusligare skåda Satans illistighet till att stämpla emot en oskyldiger och hans oupphörliga flit till att ofreda, beängsla och med allehanda förtret och oro tillsätta en människa som aldrig har kunnat tänka på sådant mycket mindre givit någon ringaste orsak därtill. Är hon ock saker, och med en sådan utvärtes skenhelighet samt bevekliga åthävor så kan intaga ens hjärta att man utan en synnerlig commotion och commiseration varken kan se eller tänka på henne, så har hon ock med sin lärmästare djävulen så mycket djupare helvete att förvänta.
Men ehuru om allt detta kan vara så kan rätten icke gå ifrån acta och probata, utan alldenstund hon med så många vittnen är förvunnen, de där allt omständligen henne denna trolldomskonst påföra, ty kan icke heller nämnden och samtliga rätten värja henne i ty mål, utan kändes vara till samma straff fallen som de andra brottsliga. Exod. 22:18 Dock allt detta den högl. kungl. hovrätten i största underdånighet hemställt.
Sist inkallades alla dessa ovanb.da med allmogen, och publicerades denna dom.
[fol. 47r finns släktträd, fol. 47v–50v finns de fyra registren över anklagade och vittnen]
fol. 51r Bland- eller Lok Annas läsning[a]r
1. Till lövjeri
Jag tager vatten i min högra hand och tvår av min synd och sår, Gud skill mig ifrå helvetes nöd, jag går i väg eller vägamot, så vore de mig fägna, som jungfru Maria Modern var sin
välsignade sädte son, som kom från Judaland, i tre namn, Gud fader, son och den Helige And.
Item Pater noster etc. Cum sale och slekor, vitlök, etc.
2. Till sängs.
Item till slekorna.
Jag går mig till sänga, följa mig 7 Guds ängla, sju till hand, sju till fot, sju för vart ledamot, sju mig söva, sju mig väcka, sju med mig till paradis sträcka, i tre namn, G. fader, G. son och den Helige And.
3. Till kvesan.
Vår Herre och S. Peder de gingo sig i vägen fram, där mötte de kveso, vart vill du kvesa sagde S. Peder? Jag vill till byes och bryta mannaben: I tre namn, G. Fader, G. Son och den H. And. Och genom en grind och ut på en sjö, där bor varken man eller kvinna, där skall kvesa bo och bygga, i tre namn, G. Fader, G. Son och den Helige And.
fol. 51v
Berits Olofs Annas läsningar
på Klitten, Älvdalen 8 sept. [1]668
I. Kveseorden
Vår Herre och Sankt Peder de å bron gingo, där mötte de kveso; Vart vill du kvesa sagde Vår Herre? Jag vill i mans hem och bryta ben och väcka blod. Nej, sagde Vår Herre, du aal intet dit, jag aal sätta dig under en jordfastan sten, där aal du vara så ingen vet av dig verdinge, I namn G. F. etc.
II. Lijtordi.
För huvudsjukan, om en orm eller mus har sett en.
Vår Herre stod å stene och stodde sig min bene, där kom jungfru Marie gångande: vem valde dig min käre son, sagde hon? Jag är liten sagde Vår Herre. Sätt dig ned på en jordfastan sten, jag all lijv dig, ålla dier lijt så lite erå, och hålla där bit så biti erå, i 3 namn G. F. etc.
III. Maktstulen orden.
För folk och hästar, boskap etc. med elementis bröd, hö och blåsande därpå.
Kristus sporde sprito, sol och S. Mario, åken (vilken) så makt och mod är av dig teid (tagit), idag aal an atte biäru, fyr än mässäbökiär åtbredes i clöster og i kiörko, och dier H. Sacrament upphöjes, och kross i bräst och bläst i mun, och dig aal verde bot i sumu stund I namn G. F. etc.
Morgonbön
Hell, misskunder Gud, av Maria är du födder,
På korset för oss möddrer,
Jag beder dig för din bittra död,
Du frälser oss både ifrån pina och nöd,
Ditt H. Lekamen vare mitt yttersta bröd
Guds ord var mitt yttersta åkläde på min yttersta tid
Det unne mig G. F. G. S. Och G. Den H. And.
Kopparbergs Läns Häradsrättsarkiv IV AI:2, ULA (Österdalarnas dombok 1660-68) fol. 72r–85r
[fol. 71r] Anno 1668 den 10 decembris blev laga ting hållet i Kråkberg med allmogen av Mora, Venjan och Älvdalens socken samt Särna, Idre och Hede bygdelag, närvarande befallningsmannen v.de Johan Arvidsson samt nämnden Jöns Andersson Utmeland, Per Hansson i Åsen, Mats Hansson i Bonäs, Mats Göransson i Noret, Per Jönsson i Våmhus, Jon Eriksson i Selja i sin broders Erik Erikssons i Östnor ställe som död är, Per Hansson i Riset, Olof Matsson i Loka, Olof Larsson på Soll, Olof Pålsson i Venjan, Lars Larsson uti sin faders Anderses ställe, Anders Mårtensson i Morkarlby i Mats Larssons Utmeland ställe.
[—]
[fol. 72r]
Anna Jacobsdotter i Östermyckeläng
Ställdes för rätten en flicka Anna Jacobsdotter i Östermyckeläng, Älvdalens socken vid pass sina 12 år gammal, som pastor i Älvdalen H. Lars Petri mente, den där bekände att hennes moder Bond Elin Göransdotter Jacob Anderssons hustru haver i somras vid pass 2 veckor efter Eriksmässotid tagit henne med sig och gått något stycke väg ifrån gården vid en grind på Hedekarlsheden där korsväg är, begynt med upptagna kläder över huvudet att springa, och mana Satan, befallandes där sin dotter att göra så med, då haver ock varit med dem Pelle Marit Anders Nilssons dotter ibm, vilken ock tillförende ofta skall hava följt denna Annas moder, så som hon (Anna) själv bekänner. Sedan de således några resor emot solen hava flängt omkring, haver Satan kommit till dem uti gestalt såsom en prästman, havandes med sig korv, smör, bröd och ost, det han haver delt ut emellan hennes moder och Pelle Marit, men modern sedan givit denna sin dotter med sig. Då de nu hade ätit upp denna maten, och Satan givit dem varsin svart bok, for hennes moder åstad bort till Grund Lasse i samma by boendes, tog där en vit ko samt hans barn, Nisse och Marit, gossen på sjunde året och flickan på femte, samt Trott Erik Perssons barn därsammastädes, Brita på sitt 11 år och Mats på sitt 7de år. Kon hulpes Bond Elin och Satan åt till att smörja, lade henne vidöppen [?], kastade sadeln därpå och spikade honom fast. Sedan hava Bond Elin och Satan smort en bakuspila, den Anna efter sin moders befallning tog med sig hemmanifrån, på vilken Pelle Marit och Anna satte sig, men Annas moder med alla fyra de andra barnen på förb.de ko, brukandes Satans manande att föra dem åstad, därmed haver det ock burit till vägs. När de kommo fram till Blåkulla hava de släppt kon samt bakspilan i gräskittan, sedan gingo de in, och då haver Satan skurit henne i vänster lillfingret med blodet skrivit hennes namn i en bok, och sedan fick hon mat och dricka. Eljest bekänner hon om allt annat lika med de andra som vid förra rannsakningen i Älvdalen förhörda äro.
Q. Vem hon haver sett där i Blåkulla som hon kände?
R. Först nämnde hon sin moder, så Gunne Matses Kerstin i Västermyckeläng, Knås Elin i Gåsvarv, Gunnar Olof Jonsson på Klitten, samt ovanb.da barn.
[fol. 72v] Q. Om hon haver varit i kammaren hos Satan?
R. Svarade ja, och att Satan en gång haver haft coitum med henne.
Q. Om detta skedde den första gången som hon vart dit förder av sin moder?
R. Nej, visste intet säga huru ofta hon tillförende hade farit dit.
Q. Om hon själv kan fara åstad till Blåkulla allena?
R. Ja, bekände att hon fick hornet av Satan andra resan hon for åstad vid pass 8 dagar efter den första gången.
Q. Om hon då genast kunde fara allena?
R. Nej, icke rätt fullkomligen.
Q. Huru hon bar sig åt då hon lärde fara allena?
R. Att hon var ute om natten och ropade åt Satan, vilken ock genast halp henne smörja en kvast, sadlade åt henne, halp henne på, och sedan hon hade mant honom bar det till vägs.
Q. Om hennes moder var gång haver varit med till Blåkulla, då hon haver varit åstad?
R. Svarade ja, var gång.
Q. Om hon haver tagit några barn med sig dit?
R. Svarade ja, näml. Trott Eriks barn i Östermyckeläng Brita och Mats, bekände att hon hade haft dem i samma vägskäl, som hon av sin moder blev havder, där de hava sprungit och ropat åt Satan och uti allt övrigt burit sig så åt som hon om sig själv bekänt haver.
Q. Om hon kan göra bäror eller hade haft dem.
R. Svarade sig hava haft 3 stycken, bekände att hon och hennes moder hade gjort dem uti en bräsle bytta däruti var vatten, mjölk, gamla grötmagar [gräntvagar?], gamla skosulor, knutar av gamla band etc. och med omrörande däruti bannas och svurit, utav vilket be.da bäror omsider hava sprungit utur botten.
Q. Om hon kan mjölka någon genom kniven?
R. Ja, bekände att hon hade mjölkat Ketsle Mats i somras borta i Gunnar Peders bodar. Och då hon tillspordes huru hon bar sig åt, sade hon att hon tog ett halmstrå, stack det in i munnen och neder i halsen på Mats medan han om natten låg och sov och sög så därigenom. Men sedan såsom henne vart förhållet att sådant icke kunde hänga tillhopa, utan Mats måtte ju äntligen vakna därvid att hon stack halmpipan i halsen på honom, berättade hon sig hava satt en kniv i halsen på honom, och därmed mjölkat honom, dock stod hon icke länge därvid, utan åter sade det hon satte en kniv i väggen, och således mjölkade oftabe.de Mats.
Denna Anna blev ju längre ju ostadigare uti sin bekännelse, så att rätten intet hade på hennes tal något säkert att bygga, måste därför havas ut, och blev hennes syster Karin inkallad.
[fol. 74r] Karin Jacobsdotter i Östermyckeläng
Karin Jacobsdotter i Östermyckeläng hades fram vid pass sina 9 eller 10 år, vilken efter flitig och allvarsam förmaning bekände sig förvisso hava varit till Blåkulla, åstadförder av sin moder Bond Elin in mot sistledne påska. Berättade sig hava varit hos sina fosterföräldrar i Gåsvarv Mats Hansson, då hennes moder kom till henne sedan hon hade lagt sig, vilken hade upp henne, klädde på henne sina helgdagskläder, sägandes att hon skulle följa henne till gästabud, satte henne på kon, som hon hade inne i stugan med sig, sedan såsom allt smort, sadlat och hon sig själv påsatt haver, mante fram Satan, och så haver det burit till vägs upp genom skorstenen, kommit neder uti den korsvägen, som tillförende av Anna omrörd är, där de hava begynt svärja och bannas, springa omkring med upptagna kläder över huvudet och Satan kommit till dem, vilken ock haver farit för dem i vägen till Blåkulla. Under resan hon varit åstadförder av sin moder, blev hon av Satan skuren i fingret etc.
Marit Andersdotter, Pelle Marit benämnd
Marit Andersdotter i Östermyckeläng Pelle Marit vid namn, en piga på sitt 17de år, blev inhämtad, den där bekände sig vara till Blåkulla åstadförder av Bond Elin, 14 dagar efter nästlidna påska, då hon om en natt sedan Marit var insomnad, kom till henne, väckte henne, bad henne stå upp och följa sig till bröllops. Marit frågade henne var det bröllopet var? Bond Elin svarade, norr om fjällen. Än haver Marit frågat huru hon kunde komma dit? Bond Elin svarat jo, jo vi komma fuller fort. I det samma tyckte hon att hon insomnade och Bond Elin kom sin kos, då hon (Marit) åter vaknade, så var hon borta uti ovanförmälda korsväg på Hedekarlheden, hade icke mera kläder på sig än en överdel av en söndrig särk, undrandes huru hon hade kommit dit. Därsammastädes haver hon ock sett förb.da Bond Elin, vilken haver där i vägen skolat sprungit omkring med upptagna kläder över huvudet, ropat bannas, och mant Satan till sig, gått öster i riset och tagit en stör, manandes åter Satan, då han kom fram och lät se sig uti en vit tröja, svarta byxor och en liten mössa på sig, de där bägge hava stått luta öv[er] [fol. 74v] förb.da stör, men visste intet vad de gjorde, sedan haver Bond Elin satt sig på be.da stör, och ropat åt Marit sägandes: Häll hiot igh will giähl däg, id est (kom hit jag vill hava dig i mina knä). Det ock Marit gjorde, satte sig i Bond Elins knä, hon (Elin) mante Satan, och därmed bar det upp i vädret. Rätt som det bar åstad och de voro vid pass en manshöjd ifrån marken, haver Marit ropat Jesus Kristus Guds son, därmed bar det i marken för dem och sade Marit att det gjorde tämligen ont i fötterna i det hon så hastigt kom ståendes neder på marken igen. Men Bond Elin förmante henne att hon skulle vara rätt tyst, begynte åter mana Satan föra dem till vägs, och då gick det fort, men Marit tyckte lika såsom en sömn hade henne påkommit till dess de kommo fram. Var Elin gjorde av stören visste Marit intet, men de följdes bägge in, och Marit sattes vid stubben. Satan gav henne smör och bröd, bad henne äta som de flera gjorde, det hon ock efterkom, berättade att brödet var segt och smakade icke så synnerligen väl.
Sedan de hade ätit hava de stått upp ifrån bordet, dansat, slagits med bakspilor, vedträ och annat slikt. Tyckte sig där hava hört spel, men såg intet. Sade att medan de sutto vid bordet hava folket talt, sorlat, lett etc. Och då de begynte dansa, hav[er] en käring kommit och velat dansa med henne, men hon vägrat sig, därmed hon ock slapp. Berättade att hon hade där sett 3 stycken käringar stå på bordet, huvudet neder och fötterna upp, de där brukades för ljusstakar, men kände dem intet. Huru hon kom dädan hemåt igen vet hon intet, utan då hon vaknade i lysningen om morgonen låg hon i sin säng nakot såsom då hon hade lagt sig.
Andra resan hon var åstad, var 8 dagar därefter om en torsdagskväll, då åter Bond Elin kom till henne sedan hon var insomnad, havandes med sig sin dotter Anna, väckte upp henne och bad henne åter följa sig till vägs i bröllopet, vartill Marit sade sig då hava nekat, sägandes jag var icke väl hållen förra gången jag var där, Elin svarade, det lärer fuller nu vara fägne [fägre?] och bättre därsammastädes; då haver hon stått upp klätt på sig och följt Elin samt dottern, gåendes alla tre bort i vägskälet, där de förr voro, modern och dottern begynt att springa omkring med upptagna kläder [fol. 75r] över huvudet, svurit och mant Satan, men hon stod då stilla och såg på dem: då haver Bond Elin gått till henne, tagit upp kläderna om henne och sade till henne, vi gör icke du som jag gör, därmed tog ock hon på att göra efter som de andra gjorde. Och i det de så sprungo haver Elin i en hast farit åstad efter en kalv, och sedan hon kom hem igen, mante hon Satan fram, vilken ock kom, halp till att smörja, sadla, slå fast sadeln med spikar, och sedan satte de sig alla 3 uppå, Elin mante Satan, att följa dem till Blåkulla och så bar det åstad, fötterna på kalven upp, ryggen neder och rumpan föråt. Då de kommo fram släppte Elin kalven i gräskittan, men sadeln tog hon av; då de kommo in haver Satan satt henne (Marit) vid ett litet bord som stod vid ugnen, och då de hade [? Hava överstruket och ersatt med detta oläsliga] ätit och stigit upp på golvet haver Satan sport henne om hon ville tjäna honom? Hon svarat ja. Han frågat om hon ville giva honom sin själ? Hon jakat. Han frågat vad hon het, och sedan hon sitt namn sagt hade, skar han henne i vänster lillfingret, blodet drypte han på en papperslapp, var han sedan gjorde av densamma visste hon intet. Sedan hava de fört henne ut igen.
Tredje resan var om söndagsnatten därefter, då Bond Elin också hade henne till vägs, och bekände då så ofta som hon haver varit åstad till Blåkulla både förr och sedan hon lärde själv reda sig till, haver alltid Bond Elin varit hennes ledare och följeslag. När hon nu således en tid hade farit, begynte hon omsider lära allena för sig själv rida, och haver då Elin haft henne med sig bort i b.da vägkors, där de hava mant Satan, och då han kom haver han givit henne (Marit) smörjehornet, och efter den tiden kunde hon rida för sig själv.
På tillfrågan bekände ock Marit att Satan haver en gång haft henne i kammaren där i Blåkulla och brukat sin olovlighet med henne.
Q. Om hon haver lärt någon annan med sig, eller om hon haver tagit några barn med sig till Blåkulla?
R. Svarade att hon hade haft unge Gunnar Lasses barn Mats om sina 5 år vid pass och Per sina 3 eller 4 år, men alltid haver Bond Elin varit med. Bekände att Elin smorde dem första gången om fötterna och ovan knäna, och hon (Marit) 2 eller 3 gånger, allt uti Elins närvaro.
[fol. 75v] Q. Om hon med sin trollkonst gjort någrom någon skada?
R. Hon hade tillika med Elin (som alltid haver varit hennes anförare) en gång varit hos Mats Hansson i Gåsvarv och tagit där en fjärding korn, sade att Satan hade öppnat dörren för dem. Bäror nekade hon sig både kunna göra och hava haft.
Den 11 decembris continuerade tinget närvarande H. N. Landshövdingen välborne herr Gustaf Duvall etc. Än förehades denna Marit vidare och frågades om hon hade avhänt någrom något mer än det hon i aftons bekände. R. Svarade sig hava en gång med Elin varit inne uti pastoris i Älvdalen härbärge, och Satan blåst i nyckelhålet och därmed for förrän upp, Elin farit och snokat omkring, men ingenting tog hon eller Marit därifrån, ehuruväl hon såg på allt det där inne var.
I somras hava de farit till be.de pastoris fäbodar på Spjut Lasses i Östermyckeläng ko, där Elin haver tagit flöter uti en bytta något större än en stäva, och istället för de borttagna flöterna slog hon i kärnan igen en hop blå mjölk. Bemälda bytta haver Elin satt på ett stycke bräder, vilket hon tillika med Satan smorde, och så bar det till vägs, Satan föråt, brädet med mjölkbyttan därnäst och Elin samt Marit därefter. Eljest bekänner hon sig hava med Elin varit inne i alla de härbärgen där äro i Gåsvarv, men ingenting hava där flerstädes varit något till bästa än hos Mats, som de kunde taga. Marit bekänner också att så framt hon icke hade uppenbarat sig så har Satan lovat henne hon skulle bliva alldeles fullärd i denna konsten till Tjugondedagsnatten. Berättar ock Marit att i aftons då hon gick hädan ifrån tingsstugan och gick om Bond Elin i vägen haver Elin begynt bannas på henne därför att hon hade för tingsrätten sagt osanningar på henne, ehuruväl Elin då intet var inne, utan examen med Marit skedde privatim och inom lykta dörrar, och haver Elin sagt om du mera bekänner på mig så skall jag bekänna på din moder att hon haver lärt mig.
Q. Vem hon haver sett i Blåkulla?
R. Knås Elin i Gåsvarv Erik Jönssons hustru, och hennes dotter Marit, Bäcke Mickels hustru i Blyberg Kerstin Nilsdotter, hans dotter h. Brita Meite Nilses hustru, samt denna Nilses tvenne döttrar [fol. 76r] Kerstin och Brita. Kerstin haver i höstas gått till Hälsingland att tröska, utan något pass av pastore, emot all vanlighet å denna orten och bekänner Marit sig sedermera hava sett henne två resor i Blåkulla med tvenne hälsingegossar. Dagen tillförende förrän pastor reste hit, är be.da Kerstin hemkommen ifrån Hälsingland. Item haver hon ock sett Mickels Anna Mickel Matses hustru i Loka, samt en hop av byabarnen i Östermyckeläng.
Q. När hon var senast i Blåkulla?
R. Om söndagsnatten, i morgon natt 8 dygn sedan.
Vid Sim. Judæ tid begynte denna Marit att bekänna detta om sig och berättar, att hon några resor haver farit åstad till Blåkulla, sedan dock mestadels med trug av Satan. När hon intet ville fort, haver Satan skjutit henne för sig, så att hon intet har sluppit honom förrän hon måste följa. Men allt sedan haver där i Blåkulla varit bara mörker, haver där ingen sett, men likväl hört sorl av folk, uti en kammar[e] haver hon sett en grop lika såsom full av tjäru som haver stått och kokat, däruti folk vore, men icke sett mera än bara kullen av huvudet och fingerändarna och händerna som de höll upp, pipandes och gråtandes, varav Satan med en stor gaffel stoppade neder dem; berättade att Satan hade velat hava henne där neder och tog efter henne, men hon stack sig genom dörren tillbaka undan. Uti den gräskittan där deras kor, kalvar etc. tillförende ginge, såg hon intet annat än glöd. Satan själv sett gruvligen styggt ut, havandes ormar i håret och runtomkring sig allestädes i kläderna. Berättade också att hon en gång sedan hon hade uppenbarat sig haver varit i kyrkan där i Blåkulla, och sedan Satan hade predikat utav predikstolen (som var högt upp under valvet) haver han gått omkring i kyrkan och examinerat sina åhörare vad de av hans predikan hade lärt, och då han kom till henne spörjandes vad hon hade av hans predikan lärt, och icke svarade honom, tog han henne i håret och luggade henne.
Eljest bekände hon att Mats Mickelsson på Åsen hade en gång predikat där i Blåkulla förrän hon bekände sig, dock icke gjort så lång predikan, som Satan själv.
[fol. 76v] Karin Jacobsdotter
Infordrades Karin Jacobsdotter Bond Elins dotter i Östermyckeläng, vilken på tillfrågan bekände sig hava varit åstadtagen inatt av sin moder till Blåkulla, och sade att hon icke visste förrän hon satt på kon som tillredd var och så bar det upp igenom skorstenen.
Berättar att där i Blåkulla icke var så vackert som det haver tillförende varit, Satan sett styggt ut, och haver sagt åt henne hon skulle intet säga av denna färden, sade sig där hava fått varken mat eller dricka. Och att hon hade sett Nisse Elin i Garberg samt Hed Anna ibm, som voro ljusstakar där, ståendes på huvudet, såsom om Gyris Marit i förra rannsakningen förmält är. Karin tillstod ock att hon hade ridit på samma ko med sin moder upp till Gåsvarv, där Satan var åstad hos Lid Erik efter hans en rödfläckot ko Tyre kallad och tillredde åt Karin dädan de åter foro till Östermyckeläng, varest de voro inne hos Mait Juga där hennes moder tog upp hans barn Anna, Olof och Mats dem de bägge hjälptes åt att tillreda, satte dem på sin ko och åter foro därifrån till Frost Olof ibm, där Elin tog hans barn Anders om 6 år och Marit om 8 år, dem Elin och Karin hjälptes åt att tillreda, sedan satte dem på den kon Karin red på, och därmed foro de åstad till Blåkulla. Bekände ock Karin att hon hade sett där sin syster Anna en gång som snarast, sade att Satan hade sagt åt henne (Karin) att hon åter inatt skulle fara dit igen, och att hon skulle taga Skogs Matses ko till att rida uppå ifrån Östermyckeläng, men om skjutsfärden sedan ifrån och till Östermyckeläng skulle modern Bond Elin själv hava bekymmer.
Karin berättar sig hava sett där i Blåkulla Meite Nilses hustru, tvenne deras döttrar Kerstin och Brita, Meite Nilses svärmoder, Bäcke Mickels hustru Kerstin Nilsdotter, Siur Brita i Gåsvarv, Hede Anders Olssons hustru (den hon på en lång tid förrän inatt intet haver sett) Knås Marit ibm kulla, och hennes moder Knås Elin, Pelle Marit, och sin syster Anna Jacobsdotter sade hon sig som snarast hava där sett, Bäcke Mickels son, Anders Mickelsson i Blyberg, Håll Anna änka ibm.
Vidare bekände Karin att Satan hade i somras uti Blåkulla givit henne en liten svart bok, däruti hon hade lärt något litet läsa, således: Fader vår; jag tror på en djävul etc. Säger sig hava gömt henne i fähuset. Pastor i Älvdalen Hr Lars berättade att i förlidna måndags morgon haver hennes fostermoder [fol. 77r] varit i fähuset med ljus att igensöka b.da bok, men fanns ingenstädes.
Smörjehornet haver hon vid pass Olsmässotiden fått av Satan där i Blåkulla.
Bäror säger hon sig intet kunna göra eller hava haft, men tillstår sig hava haft en röd fågel så stor som en tropp den där haver dragit till henne åtskilliga matvaror mjöl, korn, kött, ärter etc. Samma fågel stundom gjort sig såsom folk, stundom såsom en liten docka, haver ock talt med henne, och förmant henne det hon icke skulle äta upp allt det hon drog hem till henne, utan föra det med sig till Blåkulla, det hon ock sade sig hava gjort, därutav Satan hade givit henne en del, och bekänner att han mestadels giver dem hälften hem med sig utav det de föra till honom. Förb.da fågel sade hon gemenligen hava haft sitt tillhåll på ugnen.
Bekänner sig två gånger hava varit hos Lid Erik Matsson i Gåsvarv och mjölkat hans kor, en ko var gången. Mjölken haver Satan tagit sin kos, vilken henne alltid haver följt. Uti kammaren där i Blåkulla nekar hon alldeles sig hava varit.
Bond Elin
Därnäst förehades hennes moder, Bond Elin, Jacob Anderssons hustru i Östermyckeläng, den där högeligen förmantes till att bekänna sanningen och tillstå det hon visste i sanning vara. Men då därpå frågades om ock hon icke hade varit åstad till Blåkulla, förnekade hon det alldeles, hon visste icke utav sådant, sade sig icke kunna ljuga på sig själv. Evad med henne för händer hades, så stod hon ändå där uppå att hon intet visste av slikt trollskap. Inkallades därför hennes barn Karin och Anna, Karin vittnade på henne, allt det hon tillförende hade bekänt, men det halp intet, Anna, som i aftons mycket tvetalig var, ropades ock fram, vilken först frågades om hon inatt var åstad till Blåkulla, därtill Anna i begynnelsen nekade, men sedan sade hon ja och bekände att Pelle Marit och hon redo båda på en ko, sade att hennes moder hade fullkomligen varit där med.
Pelle Marit framkallades vilken ock tillstod detsamma, näml. att hon inatt haver varit till vägs åt Blåkulla, åstadtagen av denna Bond Elin.
[fol. 77v] Denna Bond Elin nekade allt stadigt och framgent, och uträttade hos henne inga goda ord eller något lockande, lät alltså hans nåde Landshövdingen slå trähandklovar på henne. Medan sådant påstod voro alla förberörda barnen omkring henne, så väl hennes egna som de andra, budo henne i Jesu namn bekänna så sluppe hon lös, hon visste väl själv att hon nekade emot sanningen, och därför måste hon nu detta lida. När nu både barnen och andra länge hade varit ihop med henne, bekände hon omsider sig vara skyldig uti detta, och att hennes läromästarinna haver varit Bland Anna, den där för 11 år sedan haver om en natt kommit in till henne och bedit henne följa sig till bröllop, det hon ock straxt gjort haver, stod upp och klädde sig. Emellertid var Bland Anna bort i prästgården och tog pastoris moders en större oxe, och då hon kom igen följdes de åt till vägskälet vid grinden på Hedekarlheden, ledandes Satan oxen, där de begynte med deras vanliga kringspringande och kläderna upp över huvudet ropandes åt fanen att han skulle taga dem, vilken omsider åter viste sig och tog till att smörja oxen tillika med Bland Anna, sadla etc. och sedan de hade satt sig på och mant Satan till att föra sig, bar det till vägs åt Blåkulla. Att hon fulleligen stadde sig i tjänst hos Satan, gav sig honom till kropp och själ, åt drack, dansade, var i kammaren och där såg vackra ståtliga sängar etc. Däruti kom hon alldeles överens med de andras berättelse.
Vid pass tredje gången hon for åstad till Blåkulla, fick hon hornet av Satan uti ovanbe.da korsväg, och sedan kunde hon fara åstad när hon ville allena.
Tillstår att hon vid nästlidna julhögtid första resan hade åstad sin äldsta dotter Anna, den andra dottern Karin påsktid därefter, sonen Anders vid pass den andra stora böndagen, och det minsta barnet Kerstin (som i fjol vid Jacobsmässetid då föddes) så snart som hon orkade gå uppe sedan hon det fött hade, varest Satan döpte det om uti sin kyrka i sitt namn och sig tillhanda.
Vid andra stora böndagen tog hon till Blåkulla med sig Trot Erik Perssons barn i Östermyckeläng Brita och Mats, och bekände att hon i somras ofta hade dem med sig.
Vid samma tid haver hon ock haft med sig Frost Olofs son Anders (på sitt sjätte år) och Frost Olofs dotterdotter Bäcke [fol. 78r] Matses dotter på sitt 8de år.
Elin bekänner nu att hon ock inatt haver varit åstad till Blåkulla med båda sina döttrar Anna och Karin samt Pelle Marit (den hon tog åstad) ridandes alla 4 på Lasse Larssons vita ko här i byn [=Kråkberg?], upp till Östermyckeläng vid Älvdalens kyrka, där hon tog Frost Olofs och Bäcke Matses barn med sig, och en annan ko hos Lid Erik som de redo på somliga av barnen.
Efterkr[ivna] säger hon sig hava avhänt deras säd, mjölk och andra ätande varor, näml.
för Mats Hansson i Gåsvarv i höstas tagit 1 spann korn, för Krång Olofs Brita kött uti hennes härbärge, hos Jon Nalle soldat något litet mjöl, hos Grund Lasse ett stycke av en kaka, i pastoris fäbodar haver hon varit och där tagit flöter och ost, men kan intet minnas huru det fördes dädan. Item några resor i pastoris gård. Sådant haver hon fört med sig till Blåkulla åt Satan, vilken haver givit henne något därav hem med sig igen. Uti Älvdalens kyrka säger hon sig ofta hava varit, farit in genom fönstret, varit i sakristian, Satan och hon varit neder i källaren, tappat vin, skavt tvålen av vinånor, därmed hon var överstruken, skavt mässkläder, varit i klockstapeln och skavt klockorna, allt detta hava de lagt i smörjehornet, förutan vinet det de hava haft uti påsar, och fört det till Blåkulla.
Elin bekände ock att hon hade haft sitt horn hit med sig ifrån Älvdalen, och sade sig hava gömt det uti stugan där hon låg inatt. Därför fördes hon tillika med länsman dit att hämta det, men det fanns intet mera, ehuru granneligen de därefter sökte.
Sedan var pastor H. Lars Elvius hårt ihop med henne ensides och examinerade henne om hon hade legat i sängkammaren med Satan, vilket hon dock alldeles förnekade, och sade kort nej därtill.
Efterskr[ivna] berättade hon sig hava sett i Blåkulla Bäcke Mickels hustru Kerstin i Blyberg, hennes dotter Maite Nilses hustru Brita, denna Britas döttrar Kerstin och Brita, Nisse Elin allenast en gång inom dörren, Knås Elin, Per Hanses Kerstin på Åsen, Ris Anna och hennes dotter Marit Matsdotter, Mats Mickelsson ibm, Bälter Matses hustru ibm etc.
Elin berättade ock att medan de äro i Blåkulla, få de intet gå så långt fram som de vilja, somliga förmanar Satan ock att de ingen annorstädes skola se än på deras egen näsa, så länge de där äro, på det att de icke skola se och känna vem där är.
[fol. 78v] Mats Larsson i Karlsarvet, Lars Matssons son
Mann Lars Matssons son i Karlsarvet Lars Matsson be.d, en gosse på sitt 14de år framkallades, den där efter förmaning bekände sig hava varit till Blåkulla åstadtagen om lördagen näst efter första stora böndagen i år, av Brita Andersdotter, Anders Jacobssons dotter. Berättades att Brita om lördagen 2 eller 3 timmar efter middagen haver kommit till honom och bjudit honom till bröllop. Mats gladdes däråt att han skulle komma till bröllops, därför han ock lovade följa med.
Om natten haver Brita kommit till honom, och hade honom upp, satte honom på en liten kalv och sig själv med, och rätt som det då skulle bära till vägs upp genom skorstenen haver han vaknat. När han kom dit haver Satan skurit honom i vänster lillfingret, hållandes han handen bak ryggen så länge, med blodet skrev Satan hans namn i en stor svart bok med svarta blad uti, vilket Brita uppnämnde.
Sedan kommer hans berättelse uti allt överens med de andras, utav den förra rannsakningen. Vid pass 3 gånger for han således förrän han fick smörjehornet, men haver aldrig farit allena eller för sig själv, utan alltid på samma kreatur som Brita. Kommer ock uti det överens med de andra som vid denna rannsakningen examinerade äro, att alla kreatur, kor, kalvar etc. som de rida på, vände buken upp, därpå sadeln lägges och fastspikas.
Bekänner ock Mats att emellan första och andra stora böndagen for hon med honom en gång om veckan, emellan andra och tredje böndagarna 2 gånger, och efter 3dje böndagen 3 gånger, men mot Mickelsmässotiden mest var natt. Hans berättelse om Satans kyrka, hans predikan, hans examine efter predikan, och att han luggade honom i håret, då han intet visste minnas, vad han hade lärt av predikningen, är ock allt ett med de andras.
Samma gång han fick hornet haver han ock fått en bok med svarta blad uti, men säger sig icke hava lärt där utur mer än 3 bokstäver att finna näml. a, b och c, den fjärde näml. d haver han länge hållit på att skola lära känna igen, men haver intet kunnat fatta. Om den stora byggningen som folket timrar uppå utmed ett högt berg i Blåkulla, refererade han även det samma som i förra rannsakningen omrört är, och berättade att han såg Mickel Mickelsson i Dysberg, sittandes högt uppå byggningen och skulle lyfta en stock, huggan- [fol. 79r] des med yxan i stocken och skulle därmed lyfta till, då haver yxan i hast lossnat och han därmed fallit baklänges neder av byggningen och stocken efter, stocken fallit på honom då han kom neder i marken, varutav han illa haver jämrat sig, men Satan stått och skrattat däråt. Denne Mickels son Lasse haver han ock sett i Blåkulla. S. Andreæ dag haver Mats bekänt sig för kyrkoherden om denna färden, och samma natt haver Brita haft honom åstad igen, men då haver allting varit styggt, och i stugan mörkt, istället för mat på bordet såg han intet annat än (reverenter dictum) hästdynga, spånor, klossor och annan obekvämlighet, vilket de åto, som sutto vid bordet, alla de han såg varit svarta, med horn i huvudet, såsom ock Satan själv haft horn och långa klor, golvet varit hett där han stod på så att han som nogast kunde stå där. Berättade att Satan skall hava sagt åt honom att han trodde icke honom därom att han skulle uppenbara detta eftersom han var en sådan skamper och snabb gosse. Om onsdagsnatten näst därefter haver åter Brita kommit till honom och ville hava honom med sig, då haver Mats bedit att Jesus Kristus skulle bevara sig ifrån henne, han ville intet följa henne, därmed hon
ock haver försvunnit. Men litet därefter tyckte han att en kom och tog uti honom, då han än begynte läsa, och så slapp han.
Bäror förnekar han sig alldeles hava haft eller kunna göra, men Brita berättar han haver 5 stycken.
Efterskrivna säger han sig hava sett i Blåkulla: Mats Mickelsson sedan han fördes till Falun; Lok Anna, dock icke sedan extraordinarie tinget var i Älvdalen, Känne Karin Nilsdotter i Blyberg, Feet Anders Britas Marits mormoder, en blind gammal käring, (den där också haver varit ljusstake där), Anna Göransdotter i Väsa, kulla, Mickel Mickelsson Dysberg, hans son Lasse, Elin Olsdotter i Karlsarvet, Olof Nilssons dotter, Mats Matssons i Karlsarvet dotter Anna, Britas syskon Marit och Anna Andersdöttrar, And[ers] Hanssons son i Karlsarvet Anders på 5te året, Jon Rasmussons son Olof på 9de året och hans halvsyster Anna på 4de året.
Med Brita berättar han sig hava varit i sin faders härbärge och tagit bröd och en torr gädda. Hos Jon Jacobsson i Karlsarvet hava de tagit något brännvin och litet korn. Uti kyrkan i Älvdalen haver han ock tillika med Brita varit såsom ock inne i sakristian, Brita varit [fol. 79v] inne i källaren och tappat vin. Eljest hava de ock skavt klockorna etc.
Om kammaren i Blåkulla vet han intet att berätta.
Brita Andersdotter i Karlsarvet, Anna Matsdotter ibm
Sedan framställdes Brita Andersdotter i Karlsarvet, Anders Jacobssons ibm dotter, om sina 20 år, såsom förment är på vilken högeligen arbetades att komma till egen bekännelse, såväl med trogna förmaningar som med övertygande av de barnen som hon förfört hade, men hon nekar alldeles sig veta utav detta, sade sig likväl tycka att hon något sådant hade drömt, att hon i en sådan stor stuga haver varit, där allehanda folk vore. Och ehuruväl Lars Matssons son Mats, som av henne förförd är omständligen stod och tygade på henne alltsammans, så kunde hon ändå icke få fram någon bekännelse, utan allt var för henne såsom ett mörkt tal vad henne tillspordes och med henne handlades, och begynte omsider på att gråta och jämra sig.
Mats Matssons dotter i Karlsarvet Anna Matsdotter, ungefär sina 9 eller 10 år, den där bekände, att denna Brita haver förfört henne och haft henne med sig till Blåkulla, vittnade på henne med alla omständigheter huru hon hade burit sig åt med henne, och att hon haver med Satan varit i hans kammare, men alltfort var Brita uti detta främmande sade underligt det, att hon varken kunde neka eller jaka till detta. Dock bad hon esomoftast att Gud skulle upplysa henne. Pelle Marit blev också inhämtad, vilken sammaledes överbeviste henne omständligen det hon hade sett henne i Blåkulla. Mats Larsson förde på henne huru såsom Satan hade förmant henne att om något skulle henne påkomma, så skall hon fara till honom, då skulle det väl bliva gott. Än vittnade Mats på henne, vad lärdom hon hade givit honom och de andra barnen, näml. att där (i Blåkulla) var den sista levande Guden, den skulle de tro på etc. Brita svarade sig varken ja eller nej kunna säga därtill.
Lars Matsson i Karlsarvet gossens fader vittnade att om fredagen för Andersmässodagen, var han hos Olof Nilsson i Karlsarvet och sämskade skinn, då voro dit församlade alla bybarnen, och skulle där vaka tillsammans, undantagandes Jon Rasmussons son Olof. Som bäst de sutto, begynte det braka i taket, på den ena sidan då haver Lasse sagt, ja Gud nåde oss nu barn, här står intet väl till, och då barnen sågo sig omkring, blevo de varse taket vara upplyftat, på den ena sidan, där Brita stod och koxade in, men han (Lasse) såg ingen. En stund därefter hörde han åter att det [fol. 80r] brakade till i röstet, och då barnen sågo dit, blevo de varse Brita där seendes in. Någon stund därefter följde Lars barnen ut, och då de kommo i förstugan sågo de henne där ståendes, men Lars såg henne intet, Lars med barnen gingo ut och gingo så sedan in igen, hörde den natten intet mer till henne eller någon annan. Sedan haver hon om natten tagit ovanbe.de Jon Rasmussons son Olof med sig till Blåkulla, det gossen om morgonen därefter bekände. Dagen efter som var om lördagsaftonen voro hos denne Lars Matsson församlade dessa efterskr[ivna] Ebriel Röen soldat, Selje Hans Hansson, Nils Jonsson och Anders Hansson, dit kom ock Britas syster Anna, vilken de begynte allesamman att förmana till att bekänna om denna resan till Blåkulla, men hos henne kunde de intet uträtta. Något därefter kom ock Brita dit, då övergåvo de Anna och togo ihop med henne, vilken omsider således svarade ja, Gud nåde mig så visst att jag tycker det jag haver farit dit. Lars åter förmante henne att hon skulle komma ihåg sig väl och säga det hon mindes, då haver Brita gått till Lars, viskat åt honom, sägandes här är en inne som jag icke kan bekänna före, bad alltså Lars att han skulle visa ut Feet Anders Brita änka, det ock Lars gjorde. Sedan hon då var utgången sade Brita, kanske jag kan icke bekänna medan jag haver dessa kläder uppå mig, då haver Lars frågat henne om hon ville hava andra kläder på sig, och därmed klädde han av henne var klut av hennes egna kläder, sättandes andra på henne, och sade, kan du nu bekänna? Därtill svarade Brita ja, Gud förbarme sig över mig arma syndare så illa jag haver gjort att jag haver förfört dessa små barnen, seendes på dem, sagt till Larses hustru, kära min gudmoder förlåt mig och giv mig till; då gick Larses hustru till henne och räckte henne handen, sägandes sig vilja förlåta henne, och Brita lovade henne hon skulle aldrig fara denna färden mera. Än haver hon bekänt samma gång att Marit Matsdotter Ris Annas dotter på Åsen haver varit hennes leksyster i Blåkulla. Sedan hon alltsammans hade bekänt, haver hon däröver varit mäkta glad och sagt att hon icke torde gå hem till sin moder, utan begärde kläder till låns av Lasse på det hon genast kunde följa honom åt kyrkan, efter det led till den tiden, det ock Lasse gjorde. [fol. 80v] Medan de nu höllo på att laga sig till om söndagsmorgonen, kom Britas moder dit och var mycket sticken. Då hon kom in, sade hon var äst du Brita? Dottern svarat, jag är här; än frågat, huru fara de med dig här? Dottern svarade, de fara intet illa med mig, du måtte intet, moder, taga så hårt vid dig, de hava talt så vackert vid mig räckandes åt henne ett rågbrödstycke som hon hade i handen och som hon hade fått av Lasse, och ville giva henne, men modern haver svarat, jag passar intet på det. Modern haver äntligen velat hava henne hem med sig, men Lasse sagt att hon skulle icke lyda henne nu, utan följa sig till kyrkan. Då hon omsider gick på dörren haver hon sagt, I må göra huru I vilja, vi vele tro på den Guden, som vi hava och I få tro på Ljoten (id est Satan), därpå svarade Lars att han och de allesamman som voro därinne, ville tro på den Guden, om vilken deras kyrkoherde dem lärer, och undervisar, hon måtte tro på vem hon ville, därmed gick hon sin kos hem igen, och Lars samt hans sällskap med Brita gingo åt kyrkan. Uti vägen haver Britas moder hint på dem och brukat smädeord på dem kallandes Lasses hustru Brusäta; item nappat Lasse i kläderna, men ingenting sagt, och då Brita kom fram till kyrkan lät pastor kalla henne in till sig, när Brita skulle gå ifrån henne, haver hon förmant sin dotter med dessa orden: När du kommer för prästen, så knäpp ihop händerna, nämn Jesum Kristum och kom ihåg det goda vi har lärt dig, så skall du väl värjas. Men när hon inkom hos pastorem och han begynte till att tala med henne, så förnekade hon allt det hon hos Lars Matsson bekänt hade, oansett pastor hade henne i förhör allt ifrån det ringde samman. Häruppå avlade han sin livliga ed å bok uti Brita Mickelsdotters And[ers] Jacobssons i Karlsarvet hustrus närvaro. De andra som tillstädes hava varit då detta är hänt, voro nu intet här, utan hava alla givit honom deras bomärken på en stor sticka, men i vägen då han gick hit haver han förlorat den, och visste intet vart den kom när hustru Brita hinte honom i vägen. Dock vittnade pastor herr Lars Elvius det han hade av deras mun hört deras bekännelse uti detta komma lika överens med Lasses. Brita kunde ännu på intet sätt komma sig till att bekänna något här utav allt detta, utan sade sig här utav alls intet veta.
Brita Mickelsdotter And[ers] Jacobssons i Karlsarvet
Brita Mickelsdotter Anders Jacobssons i Karlsarvet, ovanbe.da Brita Andersdotters moder hades in och både på ett sätt och annat förehades, då med lockande och trugande till att komma henne till egen bekännelse, men allt arbete anlades på henne fåfängt, hon sade sig intet slikt hava att bekänna med mindre hon skulle på sig själv säga sanningen.
Lars Matsson i Karlsarvet inkallades, den där upprepade för henne hela handeln, huru hennes dotter Brita Andersdotter hade bekänt sig hos honom, huru hon (Brita Mickelsdotter) om söndagsmorgonen kom sticken dit till honom och ville hava sin dotter med sig hem, huru hon brukade mun i kyrkvägen, och huru hon förmante sin dotter förrän hon gick in i prästgården, att ihågkomma det goda hon henne lärt hade etc. men det kunde dock intet gälla, en del förvände hon, och en del nekade hon till.
[fol. 81r] Feet Anders Britas Marit i Västermyckeläng
Därnäst förekallades Feet Anders Britas Marit och på det allrahögsta förmantes att bekänna in brott och det hennes samvete henne övertygade, vara skyldig till, men hon svarade i detta mål icke kunna till det ringaste känna sig skyldig, man måtte gå åt henne huru man ville, hon hade allt stadigt och framgent sin oskyldighet att förebära, villa lida allt det henne pålades, men kunde icke taga på sig det hon intet visste sin skyldig till.
Den 12 decembris continuerade tinget
Brita Andersdotter i Karlsarvet
Än hades åter Brita Andersdotter fram och både förmantes, lockades, trugades och på alla de sätt man upptänka kunde förhölls till att bekänna om hon hade farit till Blåkulla och vem henne först lärt hade. Men vad medel man härutinnan brukade, kunde hos henne intet uträttas. Och alldenstund några av nämnden som i aftons och en stund på natten hade varit hos henne, talt med henne och förmant att hon skulle bedja Gud han ville omvända henne, berättade att hon en gång hade utbrustit i dessa orden, Gud bättre mig, så illa jag är bedragen uti min ungdom, item att hon hade tillstått sig hava en gång ridit till Blåkulla på Manna Lars Matssons i Karlsarvet ko Snögås kallad och haft 5 st. barn med sig, varför förehölls henne detta, och befalldes i Herrans namn säga sanningen. Omsider kom hon då därtill att hon tillstod sig 2 gånger hava farit till Blåkulla, och åter efter en stund två resor bekände att hennes moder hade först haft henne åstad men lade dessa orden till, vänter jag (id est menar jag). Än frågades henne om hon någon gång haver ridit på Manne Lasses ko, därtill svarade hon, ja i Jesu namn.
Efter någon stund igen tillstod hon åter att hennes moder hade henne första gången haft åstad och först lärt henne denna trollskap. [fol. 81v] Ytterligare tillspordes hon huru stor hon var då hennes moder första resan hade henne med sig till Blåkulla? Då kunde man intet få någon reda av henne, utan då svarade hon sig intet minnas, då hade hon andra förlag, och var med hennes tal intet bevänt. Och såsom hon begärde att barnen som igår tygade på henne huru hon hade fört dem till vägs, måtte komma in och minna på henne, alltså lät man dem inkalla, vilka erinrade henne det ena efter det andra, Mats Larsson frågade henne ibland annat om hon icke mindes huru hon kom till honom om en lördag eftermiddag havandes en ny skjorta som hon åt sig sömmade på, frågat honom om han icke ville följa sig till bröllop, vad han svarade, huru hon om natten kom igen och förde honom samt de andra barnen med sig till Blåkulla, huru Satan (då de kommo fram) klappade henne med aviga handen på huvudet och tackade henne därför, att hon hade fört barnen dit etc. men till detta och allt annat som både Mats och flickan Anna Matsdotter henne erinrade svarade hon stundom att hon tyckte det skulle fuller så någorledes vara, undertiden sade hon sig intet minnas.
Under detta förhör var det på henne att märka huru svårligen hon anfäktades, hennes läppar blevo så blå som blått kläde, hela hennes kropp darrade och skalv såsom asplöv, och var med henne undertiden lika såsom hon skulle somna; men ehuru länge hon på ett sätt och annat hanterades, så kunde hon till ingen stadig bekännelse kommas, måste därför havas ut igen.
Brita Mickelsdotter
Sedan kallades hennes moder Brita Mickelsdotter in och yttermera med allvar förmantes till sanningens bekännelse, men hos henne var intet att vänta, ehuru mycken tid och arbete på henne vart anlagt, ej heller syntes på henne något gott tecken till oskyldighet i detta mål.
[fol. 82r] Feet Anders Britas Marit
Än inkallades Feet Anders Britas Marit och på lika sätt examinerades, men hon stod på sin oskyldighet och sade sig icke ringaste veta av denna trollskap.
Länsman Lars Olsson berättade att hon icke vore hitförder så framt det icke vore så många som vittnade emot henne och sade att efterskrivna barn beskylla henne för denna trollskap, och att de hava sett henne där i Blåkulla, näml. Pelle Marit, Mats Ersson i Karlsarvet, Bossle Mats Matssons dotter ibm Anna samt flera andra som nu icke äro här tillstädes,
Detta obycierades henne och frågades om hon längre understode sig att säga nej emot så många? Svarade sig tryggligen kunna leva och dö därpå att hon ingenting hade med detta trollväsendet att beställa. Därmed inkallades ovanb.da barn. Pelle Marit vittnade på henne att hon hade sett henne i Blåkulla, dock icke förrän hon lärde känna henne i sockenstugan vid extraordinarie tinget i Älvdalen i höstas, sedan sade hon sig hava sett henne i Blåkulla och kände igen henne.
Gossen Mats Larsson i Karlsarvet minte henne ock på huru såsom hon kom till Blåkulla med en stor hop barn, satte dem till bords och gav dem mat, men sedan gick hon ifrån dem och han såg henne intet sedan den gången.
Anna Jacobsdotter sade sig hava sett henne i Blåkulla, sedan hon lärde känna henne vid extratinget i höstas uti Älvdalen, men förr intet.
Denna Marit nekade alltframgent och sade omöjligen vara till att taga uppå sig det som hon alldeles kände sig oskyldig uti.
Brita Andersdotter i Karlsarvet
Medan allt detta med Brita Mickelsdotter och Feet Anders Britas Marit handlades, voro några av nämnden ute hos Brita Andersdotter, de där fogligen talade med henne, till dess de omsider fingo henne på rätta vägen till att bekänna sin skyldighet uti detta och så småningom förehöllo henne ett och annat uti detta trollväsende, på det att tankarna icke skulle åter kasta om igen, med vilken de således höllos till aftonen, då hon åter blev inhämtad igen, träbojorna henne avtagna, och troligen förmant att hon nu intet mera skulle låta Satan förföra sig, utan med allvar avsäga sig honom, bekänna sin brott, ångra den och bedja Gud härefter regera sig. Sedan man således hade talt med henne, tycktes hon vara glad att hon var till egen bekännelse kommen, sade fuller att hon tillförende har velat göra det, men att hennes minne var förtaget, hon visste icke det ringaste utav detta. Bekände sig ingen annan minnas [fol. 82v] eller veta utav hava haft sig uti sitt följe till Blåkulla än sin egen moder, men första gången hon är åstadhavder, minns hon intet, ty då haver hon måst varit ett spätt barn, eftersom hon intet kan ihågkomma det hennes moder eller någon annan haver haft henne med sig i någon korsväg, att hon haver givit sig Satan i våld till liv och själ, att hon är skuren i fingret, eller något annat sådant, som i begynnelsen havs med dem förhänder. Men detta vet hon nu säkerligen att bekänna, att hon haver farit till Blåkulla, varit där till bords, ätit, druckit, dansat, fört barn dit med sig efter Satans befallning, dem han haver skurit i vänster lillfingret, med deras blod deras namn i en svart bok skrivit, sett Satans dotter ligga i barnsäng, att de hava fört till henne myckla gröter, item att de andra haver fört matvaror till Satan, att Satan haver legat sjuk, att han är smorder, koppader, signader etc. Säger sig intet hava vetat utav denna färden sedan hon är kommen ifrån Blåkulla och därför mycket sörjt sedan såsom talet i somras begynte gå att hon var ock i samma hop som till Blåkulla fore, besynnerligast då hon i våras gick till Herrans nattvard, då sade hon sig under absolutionen så bitterligen hava gråtit för den orsaken skull att sådant tal skulle gå om henne, men kunde intet minnas att hon den vägen farit hade.
Q. Om hon icke visste att hennes moder var trollkäring, alldenstund hon väl hörde att andra beskyllde henne och hade misstankar emot henne?
R. Hon visste intet vad det var, dessförutan var ock hennes minne så alldeles förtaget att hon intet kunde minnas sig där hava varit; Ej heller kunde hon i höstas, då extraordinarie tinget hölls i Älvdalen, ens hava sådana tankar om sig själv, att således var fatt med henne.
Q. Om hon i Blåkulla hade sett någon kammare där som uppredda sängar vore, och om hon någonsin hade legat därinne?
R. Affirmavit.
Frågades hemligen av herr Anders Nohr Moræo om Satan låg med henne i samma säng, och vad de gjorde?
Respond. Subridens, I kunnen fuller tänka vad som beställdes. Bekände att Satan alltid haver vist sig såsom en präst lik pastore i Älvdalen, imiterar hans, hans hustrur och barns namn etc. På det man icke skulle allt för mycket trötta henne, släpptes hon därmed, och befalldes samt förmantes stadligen hålla sig vid den Guden hon nu vederkänts haver, sig honom troligen befalla, och om någon frestelse henne åkommer, densamma med allvar åkalla så skulle det intet skada henne.
Sedan continuerades en stund på aftonen med andra tingssaker.
[fol. 83r] Den 13 decembris continuerade denna rannsakning, efter middagen, närvarande Hans Nåde Landshövdingen, befallningsmannen och nämnden.
Brita Andersdotter i Karlsarvet
Åter framhades Brita Andersdotter och frågades huru hon nu var till mods? Svarade sig hoppas att Gud skulle vara henne nådig, hon ville gärna bekänna allt det hon kunde ihågkomma om denna trollskap. Sade sig ingen vägs hava i natt förlidna varit. Varför hon så trög har varit att bekänna, sade hon endels orsaken vara att minnet var henne förtaget, dels ock, sedan hon tyckte att hon kunde erinra sig något, var hon rädd för sin moder som henne sådant förnekat hade, och förmant henne läsa (såsom hon nu under rannsakningen åtskilliga böner läst haver), men inget hugsa om det, eller hava tankarna därhos.
Bekänner sig intet minnas då hon första gången är havder till vägs denna Blåkullaresan, vet ej heller någon annan, som haver haft henne dit med sig än sin egen moder, det hon stadigt och några resor tillstod.
Säger sig icke heller minnas då hon först fick hornet av Satan, men bekänner likväl sig det hava haft.
Tillstår sig ock hava av Satan bekommit en bok, den hon haver alltid haft att gömmas hemma i sin säng, men tvivlar den numera skola finnas.
Första gången som hon kan minnas tillbaka att vara till Blåkulla havder, så har det varit hemma i Karlsarvet, och haver hennes moder väckt henne om natten, klätt henne, smort kon som hon hade in med sig i stugan, sadlat, satt sig på och tagit henne i knän, farit ut genom fönstret och så vidare till Blåkulla. Hennes berättelse om ätande, drickande, dansande, springande om gräskittan etc. kommer med de andras överens. Dagen efter sade hon sig hava varit så maktlös att hon näppeligen kunde gå och utur måttan hungrig, men kunde intet äta. Förnekar ännu att kunna minnas sig vara av Satan skuren i fingret, eller hennes namn i hans bok inskrivet, dock är hon fuller i den meningen att slika upptåg är med henne såväl som alla andra de där först dit komma brukade.
Sin moder och ingen annan beskyller hon hava sig först härtill förlett, och säger att modern alltid haver bedit henne läsa, dock inga tankar hava därmed, men hennes fader [fol. 83v] städse och flitigt förmant henne troligen och med allvar läsa och bedja Gud. Och såsom hon uti allt icke har följt sin moders råd och befallning efter, säger hon modern hav varit ond på henne, och fördenskull får heta styv av henne.
Att hon haver fört med sig barn till Blåkulla, det tillstår hon ock efter Satans befallning hava gjort, och att hon först haver varit med dem i korsvägen.
Säger sig undertiden hava ridit på kor, då på kalvar, hundar, vargar etc. dock allt med sadel på ryggen och mestadels huvudet föråt. I vägen sett stora hopar både till och från Blåkulla farande.
Bäror tillstår hon sig hava haft 5 stycken.
Uti Blåkulla säger hon sig efterskrivna hava sett, näml. Mickel Bile (i. sin morbroder Mickel Mickelsson i Dysberg), hans broder Mats Mickelsson på Åsen (den hon säger undertiden hava gått i källaren), Anna Tytta (i. sin morsyster Anna Mickelsdotter Mickel Matssons i Loka), Nisse Elin i Garberg, vilken tillika med tvenne andra sig obekanta hava stått på huvudet ovanpå bordet, och brukades för ljusstakar, Valborg Anderses gosse i Kåtilla en gång. Mickels Anna säger hon sig en gång följt uti ett fähus, igenom vilket en bäck haver runnit, däruti hon hade sköljt stävan hon skulle mjölka uti, efter hon vore något oren, men av mjölken fick hon intet ehuruväl hon bad henne därom.
När hon nu allt hade bekänt det hon kunde minnas, frågades henne om hon ock torde säga sin moder det i ögonen att hon hade fört henne med sig till Blåkulla, så framt hon skulle bliva inkallad? Därtill svarade hon, ja friligen.
Brita Mickelsdotter i Karlsarvet
Vart alltså hennes moder Brita Mickelsdotter inhämtad, till vilken dottern Brita Andersdotter sade: tycker då Monna att du haver gjort väl både emot dig och mig, fader har sagt till mig jag skulle troligen läsa, men du haver velat hava mig på en annan väg. Gud haver nu gjort nåd med mig och upplyst mig att jag har kunnat bekänna min synd, och är hjärtligen glad däröver, men tycker så illa vara att du både dig och mig förfört haver. Bed du också Gud rätt troligen, så slipper du all denna våndan. Säg således; Herre Gud [fol. 84r] skapa i mig ett rent hjärta etc. med många andra vackra förmaningar som hon till sin moder utan återvändo på en lång stund gjorde, men modern continuerade alltfort uti sitt stadiga nekande, hållandes detta sin dotters tal för under. Dottern var ock oförtruten till att råda och förmana sin moder att bekänna, sägandes, ser du vilka änglar Gud haver sänt hit till oss, att föra oss på rätta vägen igen, tänk på Gud utav allt hjärta etc. begynte att jämra sig däröver, att hon icke fick följa sin faders goda och trogna råd, som alltid förmante henne troligen att läsa, det hon ock med tårar sade sig hava gjort, men hon (modern) varit sticken och ond på henne, bannat henne för det hon var så styv emot henne. Och så ofta som hon var åter åt sin moder kände hon sig icke något gott och kunde intet vara glad.
Modern visste nu på sistone intet vad hon skulle svara, utan sade med förundran, vilken tillsättning detta är! Vilket järtecken!
Ytterligare for dottern alltfort med ett allvarsamt arbetande på sin moder att komma henne till egen bekännelse, fattandes henne om kindbenen med båda sina händer, bad henne se upp (emedan hon alltid stod och såg neder i golvet) och höra till vad hon sade, hållandes henne jämligen om kinderna på det hon inge[n] annorstädes skulle se än på henne. Och då prästerna omsider begynte tala med henne (modern) vred hon (dottern) sin moders ansikte dit till dem, bad henne se på dem och giva akt på det de ville säga henne, hugnandes sig därav huru skinande och strimande hon såg dem och de flera igår morgons, då hon blev inkallad, och sade sig tycka se bara Jesum med Guds änglar. Men evad som med denna Brita Mickelsdotter försöktes och handlades, så kunde det dock allsintet uträtta, hon hade allt samma förlagor som de andra förhärdade att förevända, näml. hon hade Jesum i hjärtat, hon visste av ingen trollskap, hon kunde icke ljuga på sig och sin själ, etc. nämnandes i vart annat eller vart tredje ord Jesu Kristi namn etc.
Feet Anders Britas Marit
[fol. 84v] Sedan vart Feet Anders Britas Marit infordrad och än ytterligare på åtskilligt sätt examinerad, men med henne kunde intet ännu slikt finnas, som skäligen kunde henne detta tillbinda.
Brita Andersdotter erinrade henne att hon dansade i Blåkulla, det Brita en gång sett hade, det ock Pelle Marit vittnade emot henne, sägandes därtill med; Om jag skräker å dig så däng mig i ögon med klubborna (i: träbojorna) att det skräller, men Feet Marit svarade alls intet.
Evad man med henne för händer hade, så förnekade hon jämligen, och sade sig gärna vilja bekänna om hon uti det ringaste av detta visste sig vara skyldig, men hon kunde icke ljuga på sig själv.
Den 14 decembris medan nämnden höll på att samlas, vart av fjärdingsmannen Lars Larsson i Kråkberg (uti vilkens stuga Brita Andersdotter haver legat) refererat att Brita Andersdotter inatt är av Satan och detta trollpack anfäktad vorden, och haver tyckt i sömnen det hon haver varit i Blåkulla, varest allt styggt, svart och lett såg ut, Satan och hans sällskap hött och bannat henne för det hon hade bekänt sig, och att hon har tyckt sig svara dem det hon alls intet fruktade sig för dem. När hon har vaknat, haver hon genast stått upp, tagit sin bok och stadigt läst däruti allt intill nu vid morgonstunden. Allt detta bekände Brita själv sedan hon blev inkallad.
Sedan vart efter noga deliberation efterskrivna dom i denna sak fällder.
Sententia
Anna [och] Karin Jacobsdöttrar, Pelle Marit, Brita Andersdotter
Denna rätten understår sig fuller intet (vad Anna och Karin Jacobsdöttrar samt Pelle Marit i Östermyckeläng tillika med Brita Andersdotter i Karlsarvet angår) att gå ifrån Guds lag och världslig stadga, utan såsom de hava brutit det förbund som de med Gud den H. Trefaldighet i dopet gjort hava, och däremot förbundit sig med djävulen bedragit andra med sig på denna orätta vägen, och genom denna djävulskap tillfogat deras nästa skada på hans egendom. Alltså äro de fallna under det straff som Gud själv [fol. 85r] Exod. 22 v. 18 över slika sitt förbunds brytare och missdådare avsagt haver. Och beder den högl[ovliga] kungl. hovrätten denna rätten underdånigst för dessa fattiga barnen som så ynkligen, obarmhärtigt och okristligen uti deras barndom, ja i deras späda barndom äro förförda vordna, så att somliga av dem (såsom Brita Andersdotter) icke minnas när de först äro på denna villfarande vägen dragna, icke utav någon villfrämmande eller oskyld, utan (Pelle Marit undantagen) av deras egna föräldrar, dem ett enfaldigt barn håller för obilligt uti någon måtto att vara olydig, och besynnerligen uti sådana av Gudi förbjudna saker, vartill den fördärvade naturen (tyvärr) mera inclinerar; Eftersom de ock så hjärtligen illa tycka vara att de således hava fallit ifrån den rätta Guden, och efter människors omdöme giva gott hopp om ett stadigt framhärdande uti denna deras omvändelse, och allvarsamma Gudsdyrkan än kanhända tillförende är skett. Uti vilket ett märkligt prov av de andra barnen vid förra rannsakningen examinerade och dömda, gjort är, därom Pastor herr Lars P. Elvius säkert bevittnar, säger sig av deras ståndaktighet en stor hugnad hava.
Mats Larsson i Karlsarvet
Mats Larsson i Karlsarvet vad vidkommer, så ehuruväl han för sitt avfall skull ifrån Gud icke mindre än ovannämnda barn vore värd det straff förb.da kap. förmäler; dock likväl uti anseende så av ovantedda skäl som detta att han till ingen vidare perfektion uti denna trollskap är kommen, än han ännu härtills haver varit under sin läromästarinnas Brita Andersdotters manuduction, vilken honom utan hans vetskap och samtycke förlett haver, och allena eller för sig själv ingenting av denna trollskap har kunnat i verket ställa, haver denna rätten intet kunnat döma honom ifrån livet, utan hans med de förberördas sak den högl[ovliga] kungl. hovrätten underdånigst hemskjuter.
Feet Anders Britas Marit
Med Feet Anders Britas Marit höll rätten rådsamt ännu något fördröja, emedan såsom hennes sak är mörk och blind, ej heller alla de barnen tillstädes som emot henne vittna. Sanningen lärer likväl Gud låta komma i ljuset. Anna Matsdotter i Karlsarvet Och alltså kommer Anna Matsdotters i Karlsarvet bekännelse för denna gången uti ingen annan consideration än att den också anstår till vidare och nogare erfarande.
[fol. 85v] Bond Elin i Östermyckeläng, Brita Mickelsdotter i Karlsarvet
Bond Elin i Östermyckeläng samt Brita Mickelsdotter i Karlsarvet, kunna så för de starka skäl och många vittnen skull som emot dem finnes, så väl som Bond Elins egen efter ett träget arbetande tillkomna bekännelse, icke befrias ifrån livsstraffet, utan såsom de med denna djävulskap icke allenast sig själva utan ock sina egna samt en hop andra små oskyldiga barn så bedrövligen förfört hava, vanhedrat Gud och i hans ställe dyrkat både hans, deras och allas vår avsagda fiende djävulen, och skadat därmed deras nästa till hans egendom. Alltså dömdes de efter oftabe.da kap. Exod. 22.18 ifrån livet. Allt detta den högl[ovliga] kungl. hovrättens högvisa censur lämnat och underdånligen hemställt.
[fol. 99v finns släktträd, avritade på papper, och fol. 100r-101v fyra register över anklagade och vittnen; i fjärde registret över ej förhörda står på Hed Anna i Garberg ”den 5 ap. 669 för pastore bekänt” och på Bäcke Mickels hustru Kerstin Nilsd. i Blyberg ”den 6 april för past. bekänt”. OBS att Maite Nilses hustru Brita och hans döttrar Kerstin och Brita står på ÖM!]
Alla ortnamn (som jag känner till) är moderniserade och förenhetligade enl. nutida kartor.
Jag stavar käring med ett r!
opp = upp
e i slutet av substantiv & adjektiv = a
örka = yrka
avug = avig
städet = städjat
böd = bjöd
folgt = följt
Watn = vatten
dröpt = drypt
käril = kärl
dy = ty
stugu = stuga
sängevarma = sängvärme
i medler tid = emellertid
äre = äro
höllt = höll
hällade = hällde
lagde = lade
lögerdag = lördag
sombnig = sömnig
knäen = knäna
därföre = därför
ymsom = ömsom
skavat = skavt
ifrå = ifrån
molka = mjölka
sommars = somras
förledne/nästledne –lidna
framgynt = framgent