Vaknar i Älvdalen (14)

Klockan är 5.39 när jag vaknar till för första gången. Inte en enda gång har jag varit vaken i natt. Det håller på att hända något i mig.

Det var djupa samtal igår. Min text från kliniken väckte tankar. C frågade rakt ut hur jag hade tänkt. Tårarna steg i ögonen utan att jag kunde hindra dem – men jag berättade.

Det var skönt att berätta för några helt okända. Som om depressionen och allt som hänt blivit en del av mig som jag inte alltid måste dölja. Ett accepterande.

Visst har jag skrivit om det här på bloggen men på bloggen ser jag inte läsarens ansiktsuttryck, känner inte känslan som uppstår i rummet. Någonstans i mig misstänker jag att många läser av skadeglädje. ”Ha – vad var det vi sa? Den som gapar efter mycket…”

Men ändå – bloggen är som att tända ljuset när man fantiserar om att det finns monster under sängen. Det är läskigt att göra det för man är rädd vad som ska finnas där. Men när ljuset väl är tänt finns det aldrig något att se.

Sakta har jag accepterat att jag inte längre är advokat. Herregud som jag kämpade för den titeln. Inte ens företagare är jag längre.

Jag minns den där morgonen när jag gick in på fb och linkedin för att ändra titel.

Jag minns min första starta eget kurs. Det var nog redan 2005. Att bli advokat kändes helt ouppnåeligt. Kursledaren föreslog att jag skulle bete mig som att jag redan var advokat – då skulle vägen dit gå lättare.

Detta tar jag upp där när vi sitter runt soffbordet som är dukat med grönsaksdippa, jordgubbar, nötter, melon, ostar, korvar, vin och min nyinköpta mousserande hjortrondryck.

Jag säger att efter de här dagarna hoppas jag kunna tänka på mig själv på ett annat sätt – som bloggare eller skribent – ja, helst författare. Men det sista känns ännu mer ouppnåeligt än vad det kändes 2005 när jag drömde om att bli advokat.

Ingela tittade på mig – länge. ”Men måste du ha en titel utifrån vad du gör? Kan du inte bara vara Annika?”

Frågan hänger kvar obesvarad i luften – även nu när jag vaknar. Men – jag sov en hel natt! Den första sedan det där mailet som fick mig att rasa.