Vi lastade cyklarna i bilen – om ifall att. Målet var Christinehof och eko-paken, fotoutställningen och trädgårdar. Eko-paken har funnits på min to-do-list i många år.
Det var en sån där härlig morgon när solen på terrassen fått tiden att rinna iväg. Det fanns inte längre en chans att hinna till Matvandringen om vilda växter. Söndagen fick bli som vanligt – ett varande utan tider och planer.
På Christinehof studerade vi kartan. Svart och röd led skulle ta oss både till Alunbruket, Hallamölla och Verkasjön. Det bästa med cykel är att man tar sig fram tyst och snabbt. Dessutom slipper man bära extrakläder och matsäck. Ja – om man inte väljer att cykla på vandringsleder då. Här blev det några lyft över staket – men i övrigt gick det oväntat bra att cykla.
Det var så där vansinnigt vackert. Långa stunder kröp jag omkring med systemkameran medan min älskade tålmodigt väntade. I Hallamölla fick vi en ingående guidning och imponerades av kvarnhjulens precision. Inträdet på 10 kronor kunde varit betydligt högre.
Det blev inget besök i Eko-parken den här gången heller. Men en rejäl energipåfyllnad på hemmaplan.