”Jag tänker söka in på författarskolan på Lunds universitet.”
Vi står vid kassan på Lindri, Marie, hennes man och jag. När vi räknar efter är det 18 månader sedan vi sågs. Då passade jag på att ta en natt extra i Vadstena efter föredraget för Advokatsamfundets östra avdelning. Nu är det Marie som är bjuden på fest utanför Ystad. Hon har inte en aning om vad som hänt mig – men det är knappast vad man summerar i kön på Lindri. Jag undviker deras frågor medan jag funderar på hur katten man förklarar att livslusten var slut då i våras.
Vi räknar – till hösten är det femton år sedan vi träffades på FöreningsBankens ettåriga företagsrådgivarprogram. Det var en intensiv utbildning med tredagars internat varje månad, många hemuppgifter och inläsning. Mitt i det intensiva kursprogrammet brukade Marie och jag skriva några sångtexter som våra kurskamrater tvingades sjunga på middagen efter dag två. Tiden har gått – men vi har fortsatt hålla kontakten. Även om det kan gå flera år mellan att vi hörs av är det alltid som om vi träffades igår.
Jag pratar om dotterns studentbal på Svaneholms slott igår, om den kommande studenten, om cykelturerna med min älskade. (Fotot på mig är från Svaneholms slott där dotterns lärare – Patrik Falk – lyckades fånga mig på bild.)
På utsidan går det inte att se depressionen längre. Mimiken är mer levande, solbrännan maskerar. (Eftersom jag tillbringar så mycket tid i trädgården och på cykeln finns färgen där utan att jag pressar.)
Vi äter lunch på Korsvirkesgården Per Hälsa och jag berättar att jag inte har något företag längre, om depressionen och mina tillkortakommanden som förälder.
Marie tittar storögt på mig.
”Ditt liv är som en bok…”
För varje gång jag orkar berätta accepterar jag lite mer, får lite mer distans. Två-tre timmar försvinner snabbt i gott sällskap.
I veckan ska jag ta itu med packning och storstädning. Men just nu bara är jag. Låter de senaste årens alla händelser komma i fatt mig, bli en del av mitt förflutna och göra plats för mitt nya liv.
