Tacksamhet

Björkarna stod som lågor i skogen när vi susade ner för Bjäres kullar. I horisonten låg en dimma över havet. Solen och havet fick stenarna att glöda. På väg från Hovs hallar stannade vi vid skylten “Handelsträdgård”. Det var som att stiga in i Medelhavet. Ett hundraårigt olivträd i kruka, ett växthus där vinrankor bildade tak över ormbunkar och mossa.

När jag kom hem såg jag på FB att Bertil somnat in.

Fyra dagar tidigare, den 14 oktober, skrev han så här på sin FB: “Hur ska jag nu börja. Det här har varit en lång resa, min första cancerdiagnos kom i feb 2013. Då förstod jag inte allvaret i det . Tyvärr kommer cancern vinna. Idag har jag tumörer i stort sett överallt. Dagarna tillbringar jag i sängen, eftersom benen inte längre bär mig . Har hela tiden trott att det skulle bli bättre, men förstår nu att det inte blir så. Frågan är bara hur länge. Tiden går så fort, hade så mkt som jag trodde jag skulle hinna med. Sjukdomen tar all ork ifrån mig. Som ni förstår är jag både ledsen och rädd.”

Fastän det är många år sedan vi sågs känner jag hur ögonen tåras.

Medan Bertils kamp var livsavgörande kämpade jag för att rädda ett företag. Idag är det lätt att se hur meningslös min kamp var.

Det finns människor som förblir odödliga. För mig är Bertil en sådan person.

Jag var så osäker den där sommaren när jag började på Sparbanken Syd. Carina, som jag skulle vikariera för, hade fått barn flera månader för tidigt. Nu låg hennes akter och väntade – och hon fick handleda mig per telefon istället för på plats.

Min chef, Leif, fick ta sig till Ystad och hjälpa mig igång. Första lunchen åts under kristallkronorna på Continental tillsammans med Bertil. Stafettmaran var det givna samtalsämnet. Både Bertil och Leif sprang för Marknadsstabens lag. Ystadkontorets lag var den största konkurrenten. Så klart att jag också skulle vara med – även om löpning inte var min grej sommaren 1994.

Åren i Lund hade förvisso gett mig goda vanor men de två åren i Kristianstad hade det blivit alltför många sena kvällar.

Men hur svårt kunde det vá? 10 delsträckor á 4,2 km från Simrishamn till Ystad i mitten av augusti.

Vi träffades i Kenths sommarstuga i Bäckhalladalen och hos Sven i Kyhl för att träna. Och plötsligt var det ju riktigt kul att springa. Dessutom lärde jag känna kollegorna. Mest lärde jag känna Bertil, min rumsgranne på Hamngatan. Den ena dubbeldörren stod alltid öppen till hans kontor. Han var placera-ansvarig för hela Sparbanken Syd och delade frikostigt med sig av sina kunskaper.

Han var vänligheten personifierad, alltid hade han tid att byta några ord. De orden vi bytte handlade oftast om träning – för träningen var en stor del av Bertils liv – ja, när han inte ställde upp för andra – t ex genom att vara god man och övervakare.

Nu finns Bertil inte med oss längre. Men han fortsätter att vara en förebild och jag känner en enorm tacksamhet för att jag fick lära känna honom.

Hans sista inlägg på Facebook, den 14 oktober 2015, kommer förbli en milstolpe i mitt liv, orden kommer jag för alltid bära med mig. “Tiden går så fort, hade så mkt som jag trodde jag skulle hinna med.” Ändå hann Bertil med så mycket och han bemästrade den svåra konsten att vara en god medmänniska.

Senast jag var i kontakt med Bertil var i början av juli i år och jag avslutar med att citera Bertil från den korrespondensen:

“Jag känner mig lurad på ungefär 20 år. Mest ledsen är jag över att inte kunna följa barnbarn och barn. Som du skriver är det framförallt nuet som går att påverka och en viss del av framtiden beroende på val jag gör. Jag ska försöka må så bra jag kan göra och så länge det går, det finns mer på behandlingssidan så det kan fungera ett bra tag till. Jag ska försöka vara positiv och ha kvar humorn så långt det går. När det sedan inte går längre får jag ordna en sista fest.m. Stor kram själv och lev ett gott liv!”