Fäbodlivet och Älvdalens historia

Quite near the road you find a sign “Häxbränningsplats”. Now I know the story back the sign. Today I visited this scaring place with two women who know more than I know.

Utanför regnar det.

Klockan 18 i kväll ska jag ha mitt första föredrag om trolldomsprocesserna – någonsin. (Här hittar du materialet.)

Fast egentligen är det jag som borde vara åhöraren. Vad vet jag om Älvdalen?

Innan regnet kom hann jag besöka avrättningsplatsen med Karin Bogg och Lia Hallin. Filmkameran var så klart med. Många av samtalen är filmade och helt magiska. Den här gången hoppas jag verkligen att dottern ska bli nöjd med filmmaterialet. (Men filmerna från idag släpper jag inte förrän vLoggen är klar. De behöver sitt sammanhang.)

I stället får ni en ny oredigerad filmsnutt från Hedbodarna. Den har jag redan skrattat åt många gånger. “Getter är trevliga…” för att citera Alf.

Vilken väg väljer du?

Älvdalen is like a fairy tail. This is the way from Loka.

Flera av de inblandade i trolldomskrisen var släkt. Särskilt Gyris-släkten var välrepresenterad på de anklagades sida. (Här kan du läsa mer om Gyris-släkten.)

Kusinerna Marit, 19 år, och Anna, 16 år, hanterade anklagelserna helt olika.

Anna valde att erkänna och blev en av Länsmans viktigaste vittnen när det gällde att få fram erkännanden. (I slutändan hade behövde rätten inte använda Gullichs-Annas vittnesmål för att fälla dem som nekande eftersom de tre äldre kvinnorna – Look-Anna, Knåpar-Elin och Gyris-Marit vittnat.)

Människor agerar olika i pressade situationer. För att kunna fördjupa karaktärerna har jag använt mig av Enneagrammet.

Historiska skeenden är beroende av de involverade individernas personligheter.

I dagens protokollstext anas Marits tvekan.

Den 11 septemb[ris] continuerade rannsakningen närvarande samma män och nämnd som förr undantagandes befallningsmannen, som igår efter middagen reste sin kos på sina fjärdingsting, förr än bönen hölls refererade pastor samt herr Anders Nohrmoræus huru såsom Marit Matsdotter hade idag varit i prästgården och vad förmaningar de till henne ställt hava, undertiden med Lagsens och stundom med Evangelii predikan, dock haver hon allt framgent stått på sin oskyldighet, hon kunde icke bekänna det hon visste sig icke saker till, rådfrågandes dem omsider om det skulle vara henne rådligt att hon skulle taga saken på sig och säga sig vara skyldig till det som på henne vittnades? Vartill de skulle hava svarat nej, och sagt om hon icke kunde känna det i sitt hjärta och samvet[e] (som över henne voro så gott som 1000 vittnen) så skulle hon intet taga det på sig som hennes samvet[e] kände henne alldeles fri för, ty var det förbjudet att bära falskt vittnesbörd emot sin nästa, så var det ock mycket mer emot sig själv förbjudet.

Men vore hon ock skyldig till detta, hennes samvet[e] kunde henne sådant övertyga, och hon så förhärdligen detta nekade och för människor överhöljde, så vore det en dubbel synd, och hennes själ stode då så mycket större fara.

När de nu således med henne talt hade, tackade hon dem, sade sig då vara så lätt bliven i sitt hjärta och av hennes bröst såsom en sten avvältad. Sedan öppnades dörren och folket kallades in till bönen.

Häxprocesserna i Älvdalen

Om du googlar på “Häxprocesser i Älvdalen” kommer min blogg upp som nummer två. Överst kommer en artikel i Wikipedia med rubriken Häxprocessen i Mora. (Det är kanske dags att jag går in och fyller på Wikipedia med uppgifter.)

Trolldomskrisen Häxprocesser
Tysk illustration över avrättningarna i Mora. Denna fick stor spridning och sägs ha inspirerat till häxprocesserna i Salem år 1692.

Eftersom artikeln i Wikipedia innehåller flera felaktiga uppgifter gör jag här ett försök att sammanfatta trolldomsprocesserna i Älvdalen.

1664

Redan 1664 nämndes Blåkulla i en trolldomsrannsakningen med anklagade från Älvdalen. En femåring hade under lek sagt hans Store Mor farit till Blåkulla. Länsman lyckades inte få fram några erkännanden. Landshövdingen, som var närvarande vid tinget, sa att det var ett “Satans apespel”. Här kan du läsa mer om domen från 1664. 

1667

Mars 1667

Män från Älvdalen bryter sig in i Länsmansgården där en kunglig befallningshavare är inkvarterad. Befallningshavaren släpas ut på gården. I protokollen berättas hur han tappat peruken och så när hade blivit ihjälslagen om inte Pastor Elvius lyckats lugna folkhopen.

Det finns bevarad korrespondens och protokoll från rannsakningarna. En av dem som nämns i protokollen är Gyris-Mats, som trängt sig in i befallningshavarens natthärbärge. En annan är från Mickelssläkten och sägs vara uppviglaren, men han lyckades fly innan rannsakningen.

Domen över de inblandade i upploppet är ovanligt mild för sin tid.

Juli 1667

Enligt referaten från Fjärdingstinget i juni 1668 såg Erik Eriksson märkliga syner när gick vall vid Slängbodarna sommaren 1667.

Hösten 1667

Lissle-Mats berättar att Gertrud med Satans hjälp gått över Älven för att hämta några getter som rymt ut till Lissle-ön.

1668

Januari 1668

I mitten av januari 1668 berättar Erik om sina “uppenbarelser” för sin mor. Vid den här tidpunkten har Gertrud ännu inte erkänt något samröre med Satan trots att hon redan tagits till förhör av Pastor Elvius. 

Maj 1668

Den 22 maj 1668 avsänder Länsman ett brev till Fogden där han ber om råd hur han ska hantera jäntan som börjat tala. Enligt uppgifter i protokollen har Gertrud börjat erkänna vid tredje förhöret av henne, dvs i april eller maj 1668.

Brevet kan du läsa här. 

Härefter följer en livlig korrespondens mellan maktens och kyrkans män. Fogden vill att man snarast ska kalla till extrating, men Landdomaren anser att han inte har utrymme i sin kalender. (Denna korrespondens har jag inte satt mig in, då den inte behandlas i mitt pågående bokprojekt. Den som är intresserad kan läsa mer i Linda Ojas utmärkta avhandling – “Livet går vidare”.)

Situationen bedöms akut och man bestämmer att Fogden ska rannsaka de misstänkta på  Fjärdingstinget i juni.

Juni 1668

22 personer rannsakas. Det finns ett referat från förhören vid Fjärdingstinget som tryckts upp i en historisk tidskrift. Om jag förstått det rätt har originalhandlingen försvunnit. Här kan du läsa referatet från Fjärdingstinget.

Enligt Birgitta Lagerlöf – Genetays doktorsavhandling firades bröllop i Gullichs-gården, Loka helgen innan Fjärdingstinget. Det är lätt att föreställa sig vad många av samtalen handlade om.

Enligt bevarad korrespondens tycks några av de anklagade ha suttit under stark vakt den sommaren. Vilka eller hur vakten såg ut har jag inte lyckats utröna.

Eftersom folket for till fäbodarna kunde det extraordinarie tinget inte hållas förrän de kom hem, dvs i september 1668.

Gertrud, Hans Hansson, Erik Eriksson och hans syster torde ha vistats på samma fäbod sommaren 1668. Hur påverkades deras vittnesutsagor av att umgås med varandra?

September 1668

Den 3-12 september 1668 pågick rättegången i Älvdalens Sockenstuga.

Här kan du läsa mer om rättegångens första dag och sedan klicka dig fram i slutet av sidan under “Newer Post”.

Den 13 september meddelades domen där tolv personer dömdes till döden.

Sju av dessa hade erkänt;

Gertrud Svensdotter

Gullichs Anna (sondotter till Gyris-Marit)

Anna Erichsdotter

Kettis Lasse

Gyris-Marit

Look-Anna

Knåpar-Elin

Fem personer dömdes mot sitt nekande eftersom minst två habila vittnen uppgett sig ha sett dem i Blåkulla;

Ris-Anna (svärdotter till Gyris-Marit)

Marit Matsdotter (sondotter till Gyris-Marit)

Bälter Matses hustru, Marit (dotter till Gyris-Marit)

Mats Michelsson

Christin i Kettisgården

Efter rättegången fördes sju personer till Falun. Här kan du läsa mer om vilka som fick stanna hemma i Älvdalen. 

Notariens minnesanteckningar skickas till Lillhärdal där rättegången inleddes mot Stor-Märet.

Domen skickades även till Kungliga Hofrätten som skulle fastställa eventuella dödsdomar. Det finns bevarad korrespondens där det framgår att ledamöterna hade svårt att avgöra målet. Dessa handlingar har jag valt att inte studera i detta projekt.

December

Den 10 december 1668 hålls nya trolldomsrannsakningar på det ordinarie tinget i Kråkberg. Fler döms till döden och får vänta på att dödsdomen fastställs.

1669

Januari

Den 29 januari 1669 informerar Landshövding Duwall Kungliga Hofrätten om att Gyris-Marit avlidit. Här kan du läsa brevet så som det citerats i Königsmarks sammanställning. 

hvadh jagh uthi een sådan casu giöra, eller låta skulle,

antingen låta kroppen ligga uthi fängelset,

eller av Bädelen under galgen nedgrävas,

…. kroppen som dhe andre fångarna till stoor förskräckelse uthi fängelset lågh, utan vijdhare tijds prolongation….

….af Bödeln ej nedergrafvas utan i dagh på Båhle vidh galgplatsen uppbrännas skulle,

därmed att bevecka om möjeligt ähr dhe förhärdade till någon rädsla, ånger och bekiennelse hälsa

emedan hon… haver varit den af dem som ähre största upphovet till denne vederstygglige Trulldomslasten

April

Den 7 april 1669 daterar Kongl. Svea Hof-rätt skrivelsen till Landshövding Duwall där de meddelar domen.

Häxbränningsplatsen i Älvdalen
Maj

Den 19 maj 1669 halshuggs Kettis-Lasse, Gullichs-Anna och Look-Anna (Knåpar-Elin och Gyris-Marit har avlidit i Falun) samt Bond-Elin, Marit och Brita Andersdotter (som dömdes i decemberrättegången).  Deras kroppar bränns på bålet.

Invid landsvägen finns det idag en skylt – Häxbränningsplats, men det finns många som menar att detta inte är den plats där avrättningarna ägde rum.

I morgon ska jag ta reda på mer om det här.

Fram till 1671 fortsatte trolldomsanklagelserna i Älvdalen. Exakt hur många från Älvdalen som avrättas är oklart då trolldomskommissionens anteckningar inte är så noggranna som från 1668-års rannsakningar. (Knås-Elin från Gåsvarv nämns redan i december-rättegången, men hon döms först i en av de sista trolldomsprocesserna i Älvdalen.)

Boken – “Livet går vidare” av Linda Ojas kan jag varmt rekommendera för den som är intresserad av hur man kunde leva tillsammans efter alla anklagelser.

Fler länkar

Text av Carina Sehlgård om trolldomsprocesserna

Text av Per-Erik Melander om trolldomsprocesserna

De tystas ansvar

Den 10 september 1668 lämnade en av de tolv nämndemännen det extraordinarie tinget i Älvdalen.

(Här hittar du protokollsutdrag från den 10 september 1668.)

Eftersom rättegången hade dragit ut så många dagar på tiden var uppgiften inget jag reagerade över. Inte förrän jag på Juridicum i Lund fann en rättshistorisk avhandling som handlade om nämndemännens roll i rättsprocessen.

År 1668 kunde en nämndeman inte skriva sig skiljaktig. Den som inte accepterade majoritetens beslut fick lämna nämnden och ersättas med en ny nämndeman.

Var det vad som hände i Älvdalen?

När jag läser om trolldomsprocesserna anar jag en polarisering. Den som befann sig i mitten riskerade att anklagas för trolldom. Därför var det bättre att tiga.

Valresultatet skapar en känsla av overklighet – vart är vi på väg?

Nej, jag ska inte skriva vad var det jag sa. Mitt fokus ska vara möjligheter och det positiva. Jag vill inte ryckas med av SD:s retorik. Det är lätt hänt.

Tankens kraft är enorm. 

Att avstå från politik och gnäll är ingen omöjlighet, men det innebär att jag sällar mig till de tysta, de som pliktskyldigt går och röstar utan att engagera sig politiskt och höja rösten. Är jag då medansvarig till utvecklingen i Sverige?

Just nu undviker jag de skuldtyngda tankarna. Istället skrattar jag gott åt det här filmklippet från igår. (Så småningom kommer de i en vLogg – men det kan dröja ett tag.)

10 september 1668

Den 10 septembris continuerade rannsakningen uti förb.da prästerskaps och nämndens närvaro, efter hållen bön, undantagandes Mats Persson i Våmhus, som för särdeles orsak dimitterades hem, och sattes i hans ställe Stefans Anders Jonsson i Dysberg, den där nu avlade sin nämndemansed.

Ris Anna som tillika med de andra var inne medan bönen hölls, hades kvar inne sedan de andra vistes ut, och ännu med allvar både med godo och ondo förmantes till sanningens bekännelse, förehållandes henne vad Lok Anna om henne vittnat hade, men hon var lika förhärdad.

Sedan hon vistes ut berättades huru såsom vakten, som i morgons tillkom att hava vakt om Ris Anna, litet förrän vi kommo uti tingsstugan, hade sett där en gammal stäva kom fram skramlandes på golvet under en säng vid dörren (framför vilken säng några kläder på golvet voro lagda, där Ris Anna plägade ligga, men då satt på ett säte litet därifrån) vid pass 5 kvarter fram och åter genast tillbaka under sängen igen, så långt att sparlakanet (som på 2 tvär finger när räckte golvet) skylde för stävan såsom förr, vilket Nils Olsson i Loka och Spjut Mats Jonsson i Evertsberg sett hade, Mats sett huru stävan kom fram, upprätt stående och Nils (när han hörde att det skravlade) vänt sig om och då fått se att hon for på samma sätt tillbaka under sängen igen, de där nu blevo inkallade och själva detta berättade. Strax har Anna begärt de ville hjälpa henne i sin säng igen, det de ock gjorde.

Berättades också att i natt vid midnattstid skall elden uti samma stuga i kaplansgården hava tänt uti en tågask, där ett handkläde, något lin och annat rask låg uti, så att ock elden därav fastade i väggen, och ingen visste huru hon dit kom.

[fol. 35r] Jugan Andersson i Kåtilla som då vakt var inkallades och examinerades om någon hade lyst med ljus eller stickor därinne, och på det sättet elden kunnat spillas att fastna i handklädet som i asken låg, men han sade att ingen hade haft någon eld fram ur spisen, ej heller mer än ett trä legat på elden, emedan det var en gräslig storm. Berättade ock att Ris Anna (som på sin säng låg) först hade talt om att hon kände linrök, utav vilket tillfälle hon begynte söka kring stugan och blev varse elden i asken och väggen.

Magi i Älvdalen

Älvdalen dimma
Älvdalen is like a fairy tail. This is the way from Loka.

Älvdalen är en magisk plats där det oväntade händer.

Som igår när jag besökte Loka.

Annelie, som bjudit dit mig, hade jag aldrig träffat, men vi hade fått kontakt på FB. Det enda jag visste var att hon bodde i en gammal gård.

Älvdalen Gertrud Älven häxprocesser
The witch trial in Älvdalen starts with noise between two children. The girl was the brave one and pick up some goats who run away over the river during the struggle. Later the boy told his father that Gertrud the Devil helped her to pass the river.

När jag cyklade hem dansade dimman över älven. Kameran är fylld av magiska bilder. Men det allra mest magiska var dagens frukostsamtal. Där fick jag träffa Karin Bogg. Hon bor granne med avrättningsplatsen och brukar gå där med sin hund.

På tisdag ska vi träffas vid skylten som står invid landsvägen. Då kommer även Lia Hahlin, som ordnar kurser i energier om jag förstått det rätt.

Platsen där skylten står känns inte alls som en avrättningsplats – kanske hittar vi den riktiga avrättningsplatsen på tisdag. Vi får se om det kan bli en vLogg på tisdag.

Älvdalen tall dimma
The trial was in Älvdalen September 1668 and propagated to a big area. 1676 they understand that the witness not told the truth. Then about 300 persons was killed and there bodies was burned at the stake.

vLoggar gör jag även idag. Det blir några korta filmklipp från frukosten. I eftermiddag ska jag åka med Tini och Lennart till Hedbodarna. Här hoppas jag hitta fina filmklipp på getter.

Den här gången ska jag verkligen bli bättre på att förmedla filmens syfte.

Första vLoggen är från resan hit och så visar Tini rummen på Tre Björnar.

Andra vLoggen är från idag – frukostsamtal och besök i Hedbodarna. Vad gjorde de på fäbodarna?

Tredje vLoggen blir på tisdag med besök på avrättningsplatsen och föredraget på kvällen (förhoppningsvis med någon som spelar kohorn). Var låg avrättningsplatsen?

Sedan ska vi göra en fjärde film om trolldomsprocesserna. Där grunnar jag fortfarande på upplägget – men jag tänker att jag ska be Lennart läsa ett avsnitt ur protokollen.

Frågorna på dagens frukostsamtal var:

Hur länge har det funnits trolldomsprocesser i Sverige?

Varför började det stora utbrottet i Älvdalen?

Fanns det något som utmärkte de anklagade? Varför blev just de anklagade?

Försoning – hur kunde de leva vidare efter de anklagelser som varit?

Här kan du läsa mer om veckans aktiviteter. 

Här hittar du det första inlägget om det extraordinarie tinget i Älvdalen. 

(Sedan kan du klicka dig vidare i slutet av sidan under newer post.)

9 september 1668 Marit från Gyris-gården

Marit Matsdotter är en av huvudkaraktärerna i min berättelse. Varför just hon?

2015 var jag på skrivkurs för Tove Folkesson i Skurup. På en vägledd meditation dök Marit och hennes farmor upp. Den kvällen skrev jag romanens första sammanhängande text. Några meningar finns fortfarande kvar i omarbetad form.

Undermedvetet hade jag nog påverkats av de långa domskälen om Marit.

Därnäst infordrades hennes dotter Marit Matsdotter ungefär sina 18 eller 19 [år?], vilken högeligen förehölls vad dårskap som hon härtills haver haft för händer till äventyrs av oförstånd och ungdoms fel och i synnerhet uti sina barndomsår därtill förförder, hon skulle nu bättre besinna sig och åter låta föra sig på rätta vägen igen, bekänna sitt grova förseende och ångra det av hjärta[t], vända sig till sin skapare igen och taga nådens tid i akt etc. Men Marit nekade alltfort, sägandes sig intet kunna ljuga på sig själv, och hade det intet vad både pastor, så väl som herr Anders samt var och en i synnerhet sig med henne företog, hon sade sig ändå intet hava att bekänna. Dock utbrast hon omsider bitterligen till att gråta, men då hon åter skulle begynna att bekänna något, så var det dock intet, hon nekade lika stadigt sedan som förr.

När nu intet annat kunde hjälpa, kallades barnen in, Anna Eriksdotter sade henne i ögonen att hon hade sett henne där, Gertrud Svensdotter övertygade henne huru hon hade farit med henne åstad, frågade henne om hon icke påminde sig då hon i somras tog henne av håret ut genom Bertils Olofs stall på Åsen och förde henne upp på härbärgstaket där slipstenskreckian stod sadlad, och när hon hade satt henne uppå, for hon åter in igen, tog Bertils Olof och red till Blåkulla på honom; efter vilken färd han mycket hade klagat sig.

häxprocesser protokoll Älvdalen

Marit nekade alltfort.

Anna Olsdotter i Loka (hennes syskonbarn) övertygade henne också att hon hade sett henne i Blåkulla, bad henne bekänna, men Marit nekade stadigt.

Lars Persson vittnade ock på henne att hon icke var fri denna djävulskap och förmante henne, att hon icke skulle neka därtill, Marit nekade lika framgent.

Gertrud drev på henne huru såsom hon i somras, sedan hon var till förhör hos pastorem och befallningsman, hade klagat på befallningsman för fanen i Blåkulla att han hade satt henne i handklovar, hängt henne upp på väggen, hotat och trugat henne. Därtill nekade Marit sammaledes.

[fol. 33v] Dessa barnen (då de sågo huru förhärdad hon var, och varken goda eller onda ord kunde beveka henne till sanningen) brusto omsider alla till att gråta och bådo henne för Guds skull och i Jesu namn bekänna sig, hon visste fuller att hon var skyldig, hade åtskilliga förmaningar till henne så att ock hon därutav bevektes till gråta, erinrade henne huru hjärtligen vackert hon nu var lärd, undervist och förmant att hon skulle övergiva Satan och vända sig till Gud igen, kommandes därmed hela rätten att fälla tårar men kunde dock intet mera uträtta, ehuru högt man sig uti 2 samfällda timmar därom bemödde. Måste alltså sätta jungfru på båda händerna, men var ändå förgäves, hon hade intet att bekänna med mindre hon skulle ljuga på sig själv.

Efter middagen for man fort med rannsakningen och tog åter Marit Matsdotter in, lärdes och förmantes först av den ena så den andra, alla gjorde sin högsta flit med henne, men allt förgäves, hon tog sin Gud och sitt samvet[e] till vittne sade att Gud skulle vittna med henne på domedag om sin oskyldighet.

Barnen voro allt omkring henne, bad henne bekänna sanningen, kastade henne före, huru hon dansade i Blåkulla, huru hon var i kammaren hos Satan, låg i sängen hos honom, tillståendes Gertrud själv sig hava varit därinne och legat hos honom och sedan hon gick dädan gick hon (Marit) in och vid det hon (Gertrud) skulle stänga igen dörren efter sig, såg hon henne i sängen hos Satan. Men Marit nekade allt lika stadigt.(tillägg i kanten)

Såsom Gertrud för middagen berättade att Marit skall en gång hava tagit henne utur Bertils Olofs stall etc. ty hades hon allena in och frågades vi hon icke talte om detta, när hon första och andra tingsdagen hades i förhör? Svarade att hon då icke kunde så komma ihåg det, beropandes sig på sin farfaders syster Kerstin Jonsdotter i Åsen för vilken hon sade sig genast hava detta sagt.

Då vistes hon ut och kallades in be.da Kerstin, den där efter tillfrågan, tillstod att Gertrud detta strax hade för henne bekänt med dessa formalier: jag får ingen frid för den där kullan (Marit Matsdotter) hon har åter haft mig åstad igen etc.

Under åren som gått har jag levt med Marit för att kunna tränga in i hennes tankevärld. Marit är min hjälte som har etsat sig fast i mig. Här är den första texten som kom om Marit. 

Länkar till de andra som förhörs den 9 september

Gyris-Marit och Knåpar-Elin förhörs flera gånger – se länkar i föregående inlägg.

Ris-Anna

Varför började du skriva om häxprocesserna?

Maj 2014

I mars 2014 begärde jag utträde ur advokatsamfundet eftersom jag hade en så djup utmattningsdepression att jag orkade leva längre. På några dagar tvingades jag lämna allt. På en permission från psykiatriska kliniken satt jag Stadsbiblioteket och scrollade FB när jag i flödet fick upp ett inlägg om skrivretreat i Älvdalen. Varför det dök upp i mitt flöde vet jag inte, men jag anmälde mig.

Bloggat hade jag gjort sedan 2010 när jag var ambassadör för kvinnors företagande. På bloggen kan du läsa om hur jag utforskade Älvdalen, gick på meditationsgudstjänst, fick höra om trolldomsprocesserna och hittade protokollet.

trolldosprocesser häxprocesser extraordinäre ting Älvdalen

Här kommer jag läsa en text om beskrivningen av protokollet.

Tillbakablick – 10 mars 2014

Framtiden är ett oskrivet blad – 14 mars 2014 

Depression är en livshotande sjukdom – 16 mars 2014

Skörhet – 19 mars 2014

Författardrömmen – 4 april 2014

På väg till Älvdalen – 3 maj 2014

Meditationsgudstjänst –  6 maj 2014

Älvdalen Dalarna Tre Björnar

November 2014

I november 2014 återvände jag till Tre Björnar. Från den här vistelsen finns bara ett enda blogginlägg. Sedan september 2014 hade jag detoxat mitt skrivande för att koncentrera orden till ett projekt.

Projektet var en bok där jag varvade en skilsmässa i nutid med trolldomsprocesserna. Boken om skilsmässan hade jag skrivit första utkastet till 2012. När jag åkte på skrivkurs för Mats Söderlund och Susanna Alakoski var det den boken jag skulle jobba med. Vid genomgång med min text berättade jag för Mats om protokollet jag hittat, om parallellerna till nutid. Han tyckte att det var intressant och jag lovade att meddela honom om jag inte själv skulle skriva om det. Det var även han som gav mig rådet att detoxa mitt skrivande.

Nu var utmaningen att bygga ihop den med trolldomsprocesserna – mejsla ut parallellerna.

När jag kom till Älvdalen gick jag direkt till biblioteket och lånade renskriften av protokollet. Vilka historier! Den veckan fick Kettis-Lasse, Gertrud, Marit och de andra liv. På Rots skans fick jag möjlighet att gå igenom Lars-Erik Lindhamns forskning om trolldomsprocesserna.

Skrivretreat i Älvdalen – 6 november 2014

Texten om Kettis-Lasse

Mars 2015

I mars 2015 tog jag vägen via Falun och Gävle till Älvdalen. Det var till Falun de förde “trollkonorna” och i Gävle fanns ett fängelsemuseum.

Falun – 11 mars 2015 (genom att klicka under “next post” kan du följa resan)

På bloggen kan du följa researchen.

Hittills en enda mening – 15 mars 2015

Den meningen dök upp ur mitt undermedvetna samma sommar, på skrivkurs för Tove Folkesson. Först dök Marit och hennes farmor upp efter en vägledd meditation den 30 juni. Jag läste upp den texten på skrivkursens avslutning och flera kom fram och beställde boken. Fastän klockan var mycket satte jag mig att skriva efter avslutningsfesten. Texten började med just den meningen från den 15 mars 2015.

Här kommer jag läsa om Marit och farmor.

September 2015

Ju mer jag läste om Älvdalen desto nyfiknare blev jag. Inte blev det bättre av alla samtal med Lennart. För att kunna skriva boken om Marit var jag ju bara tvungen att besöka en levande fäbod. Därför återvände jag till Älvdalen redan i september. Mycket har förändrats på 350 år, men björkarnas löv blir gula, rönnbären röda – jag behövde se vad Marit hade sett när hon förhördes på tinget i september 1668.

Än en gång åkte jag via Falun där jag nu fick möjlighet att besöka Rådhuskällaren.

Besök i Hedbodarna, september 2015

Den här gången var det ingen skrivretreat. Istället upplevde jag verkligen Älvdalen.

Slängbodarna – 4 september 2015 

Träffad Ingrid i Kettisgården – 6 september 2015

Hedbodarna – 7 september 2015

Lekatstupet

Det blev inte mycket skrivet – men jag ser att alla dessa upplevelser poppar upp när jag minst anar det. Som när jag satt vid prästgården och skulle skriva ett vykort till min älskade men det istället blev en text om Marit.

Våghalsigt hade de hoppat på slipade, sippriga stenar där sol och vattenstänk lockar. Var färdkostens hans förtrollad? Hon föll i det iskalla vatten där hon flöt på blåklockans kjolar till stranden där räddande händer drog upp drog av våta kläder.

Klippan var varm mot ryggen, i kroppen rusade blodet hetsigt av iskalla chocken. Kläderna hängdes i tallen där vinden fick leka och smeka. Solen kysste hennes panna, hon slöt sina ögon mot ljuset. Hennes hår låg blött emot bröstet, en vattendroppe ringlade sakta, banade en stig av kyla när vindarna blåste dem torra. Bröstvårtor styva av åtrå, andningen fick bröstet att hävas. Hon kände hans kropp nära hennes, som ett vindskydd mot kylande vindar.

Återigen hände oväntade saker med texten. Vem var Marit? Vad var hennes tankar? För att få in Kettis-Lasse i berättelsen hade jag tänkt att Marit och Lasse skulle vara lovade till varandra, men nu dök det upp något helt annat. Vad visste jag inte. Vykorten blev inte skickade, de var så fullklottrade att det inte ens fanns plats till ett frimärke.

I oktober 2015 åkte jag på skrivkurs för Mats Söderlund och Susanna Alakoski igen. 

Då hade jag alltmer släppt tanken på skilsmässoboken och funderade på att skriva tolv noveller som svarade på frågan “Vem tände bålen?” Jag hade insett att det var så många olika faktorer. Reformationen, religionskriget i slutet av 1600-talet, 30-åriga kriget, tumultet 1667. Det gick helt enkelt inte att få in det i en berättelse.

“Det är sällan en författare ens under hela sin livstid hittar ett så bra material som du hittat. Slarva inte bort det. Dela istället in det i flera olika böcker – skriv ett epos.” Och han visade mig hur man gjorde en plot, något som han arbetade med i den bokserie han höll på att skriva.

Jag började med att dela upp materialet i tolv böcker.

November 2015

Mycket har handlat om att resa in i Älvdalens 1600-tal, leta svar på vad de åt, hur de tänkte – ja, alla de små detaljerna.

Många timmar har jag tillbringat med att skriva av protokollet och på Rots skans. Men en av de viktigaste upplevelserna var middagen på Stop som jag fick vara med på.

Middag i Stop – 18 november 2015

Det är så många texter som skrivits på vägen till det material jag har nu. Här är en av dem. Troligen från maj 2014.

Morgonhimmel

målad i blod

i björkens musöron

smälter iskristall

Välpolerat döljer

Älvdalsälvens vikar

mörka minnen

i vilande vatten.

Hon sträcker sig

fångar solen

jagar skogarnas

dimmor på flykt.

Följer med blicken

den brusande älven

den ringlande vägen

som stryker förbi.

Vid hennes fot

ruvande svetten

de ådriga stockar

var ringa försvar.

Giriga herrar

de hämtade silvret

blott armod och sorger

de lämnade kvar.

Bostadshus från Rämma Fäbodar. Huset är en sk enkelstuga med stuga, förstuga och kammare.

Mars 2016

I mars 2016 la jag upp många gamla bilder från Älvdalen för att ha som inspiration. Bland annat den här från den gamla kyrkan. (Under Skriveri/Trolldomskrisen/Platser hittar du bilder och tankar.)

Tillbyggnaderna 1687-88 bestod huvudsakligen av tillbyggnad i öster för koret. I samband med tillbyggnaden skänkte Karl XI det altarskåp som idag finns i Evertsberg.
1762 flyttades den södra väggen av den ursprungliga kyrkan ut. (I samband med detta fick taket en egendomlig “brytning”.) Bild och uppgifter är hämtade från C.W Söderström

Det finns även massor av is-bilder på min blogg. I timmar kunde jag gå och göra rännor för smältvatten mellan turistbyrån och Tre Björnar. Länge var det resultatet av de istankarna som inledde mitt epos.

Det som gör människan farligare än andra djur är hennes rädsla, girighet och längtan efter makt.

När rädslan kommer blir hon trögflytande, som iskristaller,

Fäster sig vid allt som kommer i hennes väg.

Ju längre rädslan varar desto större blir klumparna.

Likt kravis bär de i strömmande vatten.

Av feghet stelnar hon till is, väntar värmen.

Hon längtar efter den porlande vårbäcken.

Från pölen följer hon fram mejslade vårilar, fördjupar fåror.

Ensamma rädslor blir till ilsken vårflod.

Med förenade krafter kan nya fåror brytas, kartor ritas om.

Det fanns en tid när girighetens gudar ännu inte segrat i Nordens mörka gränsskogar.

I lönndom vördades naturen.

I harmoni levde människa och djur.

De förstod varandra och hjälpte varandra i gemenskap med vatten och skogar.

Kyrkan organiserade och de accepterade.

I det fördolda förvaltade kvinnor botande kunskap och galdrar,

som skydd mot missväxt, Guenna och vargen.

Av ingen ägdes skogen

Av alla delades den

Var och en tog vad den behövde

varken mer eller mindre.

På hemfäbodar och långfäbodarvallades kritter

I skogar utan gränser och ägor.

Isar som skyddar och bär – 20 mars 2016

September 2018

Det är 13:e gången jag är i Älvdalen – andra gången i år. 2017 var jag här fyra gånger. Att gå igenom alla de tillfällena skulle ta alldeles för mycket tid.

Förra gången jag var här skrev jag klart mitt manus, skickade det till fyra förlag och lät det vila. I augusti läste jag det med nya ögon och blev så besviken. Jag förstod verkligen varför det refuserats.

Nu har det fått ny struktur och jag brottas med miljöbeskrivningarna. Men här behöver jag hjälp. Vad ser en person som är uppväxt i Älvdalen?

Högläsningen kommer jag avsluta med att läsa några sidor ur Länsmans och ur Marits perspektiv. Efter högläsningen är jag tacksam om någon vill stanna kvar och dela med sin beskrivning av platsen. Kanske kan jag få låna era ord till boken.

(Det här inlägget kan komma att omarbetas efter frukostsamtalen idag söndag.)

En magisk dag

Vilken dag!

Först Tinis frukost med gröt, nybakat, nyplockat och te ur bästa te-koppen.

Bra flöde i vandrarhemsköket när jag skulle planera måndagens högläsning. (Det blev ett långt blogginlägg som kommer i morgon.)

Sju kilometers cykling till Loka (Yes – jag hann fram innan regnet!)

Vilka samtal!!! Regnet vräkte ner och åskan mullrade medan vi drack te och pratade och pratade och pratade. I skrivboken finns kontaktuppgifter till en person som kanske kan ge mig mer vägledning kring avrättningsplatsen.

Tänk vilka skatter gårdarna döljer här uppe. Först visade Annelie ett fallfärdigt skjul som innehöll ett riktigt gammalt härbre. (Någon hade “förbättrat” det genom att spika på modernare plankor.) Gamla smidda lås och ett riktigt dörrknar. Det blev flera filmklipp.

Därefter fick jag kliva ner i en gammal matkällare – exakt så här måste Kistan sett ut där Kettis-Lasse förvarades.

Regnet förvandlades till dimma som svepte runt bergen. När jag cyklade hem var jag bara tvungen att stanna flera gånger för att fotografera och filma. Detta är nog den absolut bästa bild jag någonsin tagit!

Nu ska jag i säng så jag är utvilad till frukostsamtalen i morgon!

8 september 1668 – Lars från Kettisgården

I was so sad when we pass places there the wood was killed. Tini told me that the places had been so important for the wood-grouses. For the first time in my life I saw a wood-grouse. And then one more. I think they miss there home. Why do the human think he is som much more important and other living beings? The greed will kill us if we don’t change our lifestyle immediately.

Den 8 septembris continuerade rannsakningen i sockenstugan, närvarandes samma nämnd och män som tillförende, sedan bönestunden var hållen.

På rättegångens femte dag lyckades rätten snabba på tempot. Fyra personer förhörs och referaten av förhören får plats på tio sidor.

Förhöret med Lars Persson är skrämmande. Förvisso är han straffmyndig – men är han vid sina sinnens fulla bruk? Läs själv.

Renskriften är som vanligt gjord av Linda Ojas.

Lars Persson på Åsen (Per Hanssons son ibid.) en dräng om sina 20 år eller något däröver efter allvarlig förmaning till att bekänna sanningen, frågades om han ock haver varit med till Blåkulla, vad tid han begynte och vem honom första gången med sig tog? Svarade att han då gick i kjorteln första resan Knåpar Elin honom med sig tog, kommit till honom om en natt tagit honom med sig av sängen sedan hon honom påklätt hade, haft honom ut på gården, där en kalv stod, smort och sadlat honom och for åstad. Då han skulle efter befallning berätta vad ord hon brukade, förrän hon for till vägs, kunde han intet komma fram därmed, utan såsom andra sade för honom, så sade han efter, fast det var aldrig så galet och olikt. Hades därför ut och sattes handklovar på honom, sedan hades han åter in igen efter han sade sig vilja bekänna sanningen, och då han inkom sade han sig hava sett Satan stå bredvid sig, förr än han hades ut, glystandes [sic, tror jag] åt honom, och att det pep i öronen på honom, han hörde intet vad som talades till honom. När han nu åter skulle begynna att säga av, bleknade han alldeles ut, ville fuller säga, men kom icke ett ord fram, utan stod och klunkade med halsen lika såsom någon hade hållit honom i strupen. Då han kom vid sig igen, sade han att det ven för öronen på honom, han kunde icke väl höra. Omsider kom han då till att berätta huru hon (Knåpar Elin) ropade till Satan, att han skulle komma och föra sig till Blåkulla….

Bekänner att sedan de 3 åren var ute haver Elin haft honom bort i en korsväg, klätt av honom byxor och tröja (såsom han säger), begynt springa och hoppa, med upptagna kläder, manat Satan till sig, vilken haver kommit, och skall hava haft en björn med sig, den de skulle rida på, Satan givit honom en penning och ett band, sedan hava de farit åstad. En stund därefter, sade han sig åter den gången hava ridit på en svart ko, strax därefter igen, berättade han åter att de redo på en björn, så att hans tal hängde intet tillhopa….

Denne Lasses bekännelse visste man intet huru hon skulle vara troendes, och hade man ingen vån att hantera honom längre, efter han gjorde sig så fåkunnig att man uppenbarligen kunde skönja hans skälmaktiga tokhet. Och emedan han sade sig se fanen i stugan, gavs honom tingsklubban i handen att köra ut honom med, den han emottog, gick åt dörren, stod och väste och slog i vädret, sägandes sig hava slagit honom på hälen att han halte. Måste därför låta föra ut honom och hovs i kistan så länge han skulle betänka sig.

Efter Lars Persson förhördes Erik Eriksson – den synske pilten från Åsen. Kanske var det han som var upprinnelsen till hela trolldomsprocessen?

Knåpar-Elin hade förhörts redan på Fjärdingstinget. Hon erkände delvis redan då och det är möjligt att hon suttit i fångenskap under hela sommaren.

I min roman är hon bara en bifigur, därför har jag inte lagt upp länkar till alla förhör med Knåpar-Elin. Hon förhörs flera gånger och är ostadig i sina vittnesmål. Till slut erkände hon och dömdes till döden.

Den fjärde personen som hördes var Gyris-Marit. Hon erkände inte vid detta förhör, men utsattes vid flera tillfällen för tortyr. Exakt vilken tortyr framgår inte av protokollen.

Sedan togs Gyris Marit för händer, en gammal käring över sina 80 år, som hon själv bekände, den där länge på allehanda sätt förhördes, förmantes, hotades och lockades både av prästerskapet så väl som av rätten, men hon nekade allt framgent slåendes av med löje undertiden.

Gertrud Svensdotter, som tillika med Anna Olsdotter och de andra förhörda barnen hades hemligen uti en vrå i sockenstugan, befalldes gå fram till henne, vilken först frågade henne om hon kände sig? Därtill nekade Marit. Sedan begynte Gertrud allt mer och mer att minna henne på rum, ställe, åthävor och annat som i Blåkulla passerat var, bad henne i Jesu namn bekänna, hos visste väl att hon var skyldig. Förehöll henne huru hon stod stumpa på bordet för en ljusstake, då såg Marit neder och ropade hu.

Efter många påtryckningar erkände Gyris-Marit. Tillsammans med vittnesmålen från Knåpar-Elin och Look-Anna utgjorde hennes utsagor fullt bevis och räckte för fällande dom. 

På måndag och tisdag finns det möjlighet att höra mer om trolldomsprocesserna – här hittar du informationen.