Läser min beskrivning på FB.

“Fd egenföretagare och advokat som tappade fotfästet. Idag odlar jag mina grönsaker och funderar på hur jag ska bära mig åt för att förverkliga drömmen om att bli författare.”

Det känns som om jag vet hur jag ska bära mig åt för att bli författare.

  1. Gå skrivkurser för Mats Söderlund och Susanna Alakoski för att lära dig gestalta och få tips om hur du gör för att ta skrivandet på allvar.
  2. Avsätt tid för skrivande – både dagligen och längre perioder (som skrivretreaten på Tre Björnar i Älvdalen).
  3. Gå kurser för Tove Folkesson och Bob Hansson för att hitta det magiska flödet.
  4. Fortsätt skriva.
  5. Gå skrivkurs för Veronica Grönte för att lära mer om den dramaturgiska kurvan och karaktärsutveckling.
  6. Fortsätt skriva.
  7. Skaffa en lektör att skicka dina texter till. Kom överens om deadlines med lektören och skicka det du har på överenskommen tid utan att värdera, ändra eller stryka.
  8. Fortsätt skriva.

Nyförälskad-i-mig-själv

På FB finns gemenskapen kvar. I ord och bilder behåller vi den magiska känslan.

Besatt av orden stannade jag vid datorn, avstod från Mejeriet. De stannade utanför mitt fönster på vägen hem - och i handling visade de att det var ok att följa sina egna behov.

Besatt av orden stannade jag vid datorn, avstod från Mejeriet. De stannade utanför mitt fönster på vägen hem – och i handling visade de att det var ok att följa sina egna behov.

På FB hänger jag mer än jag borde – i gruppen – i den magiska energin. Uppdaterar min profilbild för att minnas just den stunden och känslan när jag fick vara med även när jag drog mig undan.

Inser att det är en avgörande livshändelse, det som hände på Capella. Plockar fram min skrivbok, letar upp flödesskrivandet från just den stunden.

“Här kunde jag se att utmattningen inte berodde på att hon gjorde fel – nej – högkänsligheten gjorde att hon tog in all omgivningens dåliga energi – just pga att hon var högkänslig. Plötsligt insåg jag att det var samma sak för mig. Arbetsrättliga tvister, klienters ångest, familjerelationer. Vilken styrka jag hade som orkade så länge. Här och nu inser jag att jag just nu – just i denna stund – började älska mig själv i hjärtat – på riktigt – att jag kan se på mig själv med beundran – med stolthet. Åh – jag skulle vilja dela detta jättetack med alla här – men det får bli i ett blogginlägg som jag delar i den nya FB-gruppen. Nu behövs all min energi till skrivande. Sakta förvandlas jag till ett kärl igen. Ett kärl som fylls med berättelser. Redan har det kommit två så starka scener som jag aldrig hade kunnat tänka ut – återigen finns känslan av att vara klar – att boken bara ska redigeras nu. “

Tack Bob!

De här dagarna har jag förstått hur mycket förra årets Capellagården betytt.

Då var det känslodiarée. I en kundalinimeditation var det som om hela mitt inre tömdes och jag minns hur jag stampade ner all gammal skit i golvet. Hoppade på den.

I en “på-nytt-födelse” släppte allt och jag fick djupa insikter om nära relationer. Skrattade och grät om vartannat. Kanske hade jag förväntat mig samma reaktioner i år – men det är ett helt annat lugn i mig.

Det händer något magiskt här på Capellagården när du och Tove håller skrivkurs. Vad det är kan jag inte förklara – men det har hjälpt mig tillbaka till livet.

Capellagården 2017

Jag sa till mig själv att jag inte skulle skriva några blogginlägg, att jag skulle spara orden till mitt bokprojekt, att allt överflöd kommer när vi flödesskriver. Men jag saknade bloggen. Den är en del av mig – som en vän som alltid lyssnar.

Capellagården

Så nu sitter jag här med datorn när de andra jobbar med skrivövningar.

Förra året drabbades jag av känslodiarée. Men i år är det ett lugn – en fridfullhet inuti mig. Jag känner skillnaden och njuter av den. I flödesskrivandet är orden annorlunda.

“Jag ska passa på att tacka Bob idag. Berätta hur mycket första Capellaveckan betydde för mig. Berätta om vilken enorm skillnad som känns i min kropp. Hur förra året skalade av.” 

Den sista meningen är knappast läsbar. Just då sa Bob att vi skulle övergå till att skriva ett tackmail till någon.

Rosengården i Vickleby, Capellagården

Nu ska jag bege mig till Rosenträdgården och skriva, försöka hålla mig ifrån bloggen. Vid tillfälle blir det fler bilder från morgonpromenaden på instagram – men i första hand är jag här för att skriva på mitt bokprojekt. Just nu är det Gullichs-Anna jag försöker hitta.

 

Natt-tåget söderut

IMG_1346

Cyklade längs älven

Cyklade längs älven

Med luften fylld av liljekonvalj

Med luften fylld av liljekonvalj

Dags för hemfärd och jag vaknar tidigt.

Äter Tinis otroliga frukost med gröt och nygräddat bröd.

Cyklar till Rots skans. Ligger på en träbro och lyssnar när skolbarnen tränar på “Den blomstertid nu kommer.”

Njuter liljekonvalj hela vägen tillbaka till Tre Björnar.

Längtar redan tillbaka fastän jag ännu inte åkt.

Packar. Städar.

När allt är klart hamnar jag än en gång i protokollen.

Nu klurar jag över vilka personer som behöver gestaltas innan de första förhören.

Måndagen den 12 juni

I går cyklade jag längs Rotälven till resterna av Långöns Liebruk. Härlig asfalt och nästan ingen biltrafik. Annorlunda är det nere i kyrkbyn. Trafiken längs bygatan är tät – men det värsta är de gamla “raggarbilarna” som kör runt på helgerna. I fredags låg det tjocka gummimoln långt efter att bilarna burnat i rondellen.

Nattetid dundrar de fram genom byn. Finns det ingen gräns för hur mycket det får låta?

Jag har så svårt att förstå ungdomarnas val, det är ju de som ska leva med miljökonsekvenserna? Försöker skärma av och lägga fokus på mitt skrivprojekt. Gång på gång läser jag utlåtandet från Lektören; “Vad som också är väldigt bra är att du, som vanligt, låter miljön bli en suggestiv faktor i texten som ackompanjerar och förstärker händelseförloppet. Även detta skapar en stor dynamik i texten.”

Och jag tänker att även om jag inte skriver så många ord så är inspirationen också en viktig del.

Söndagen den 11 juni

Ytan blir taggig när vattendropparna borrar sig ner i vattnet. Skorna drar jag av mig när jag kränger på regnbyxorna. Bestämmer mig för att det är bättre att bli blöt om fötterna n om skorna, så jag drar av strumporna också.

Så står jag där barfota och känner vattendropparna mot tårna, tacksam för båthusets skyddande tak. Tänk att det skulle börja regna just här – vid vasselmun – och att det fanns ett tak jag kunde skula under. Annars hade jag aldrig upptäckt den stora stenen. Stenen som sticker ut i vattendraget.

Spikarna övergår till växande ringar. Fåglarna kvittrar. Unga rönnbärsplantor och hallonris vajar. Regn eller vind vet jag inte.

Två svalor seglar nära vattenytan. Tallstammarna har samma färg som höstlöven på marken. En grå fjäril fladdrar i vassen.

Ytans många ringar försvinner. Här och där bildas större fiskringar. Regnet är över. Takdroppet avtar. Med skorna i handen går jag mot cykeln.

Marken är sank och täckt av lysande blåbärsris och mjuk mossa. Ändå sätter jag ner fötterna försiktigt, rädd för vad som lurar i mossan, känner skrovliga grenar under fötterna.

Stigen går över slipade rötter. Att cykla är lönlöst. Jag gör myrorna sällskap. Tallbarr sticker och jorden tränger upp mellan tårna, men det går snabbare att gå här än i blåbärsris och mossa.

Lördagen den 10 juni

Vattenporl och det är som om jag är tom på ord, men jag tänker på Toves flödesskrivande – det är väl vad jag ska göra. Sitta här och låta pennan utforska pappret.

Har jag producerat något hittills?

Vet inte – men jag har sovit – hittat ett skönt lugn – bara är.

En lång vandring blir det idag – minst en mil. Handla ska jag göra på tillbakavägen. När jag kommer till stugan ska jag göra yoga. Hoppas hitta Gullichs-Anna. Har ett fragment – hon iakttar världen med avund, vill betyda något. När hon hör om Erik blir hon nyfiken. Finns där paralleller med kvinnor som blir kära i terrorister?

 

Fredag kväll

Östermyckeläng

Östermyckeläng

Här vid stenen bygger jag Bond-döttrarnas stuga. En plats där livets torftighet drivs på flykt. En plats för skratten, för öl och gamman, för nära kroppar i mörka vrår.

Här vid stenen, vid smala rönnar ska jag fläta ord från svunnen tid.

Dessa kvinnor, vars liv i skuggan, var hårt och orätt, ska växa fram.

Här kan du läsa mer

Bond-Elin

Fredagen den 9 juni

Himlen är grå utanför fönstret. Orden kom med svårighet. Det var så mycket jag ville beskriva i de inledande kapitlen. Till slut bestämde jag mig för att skicka texten ofärdig till Lektören. Jag vill gestalta brevet som Länsman skrev den 22 maj 1668, berätta om skitsnacket som växte efter rannsakningen 1664 och plantera vad som hände vid tumultet i mars 1667. Kanske är det alldeles för mycket fakta för en inledande text.

Nu ska jag ge mig ut på promenad innan jag vilar middag.

I går höll Tini mig sällskap på promenaden. Vi följde gamla buförsstigar från Stop och förfärades över skogsmaskinernas framfart.

Vem ger människan rätt att skövla skogen? Varje träd bidrar till att rena koldioxidutsläpp. Borde inte rätten att andas frisk luft vara överordnad ekonomiska intressen? När vi satt jordens jämvikt ur spel borde vi snarast begränsa skogsavverkning internationellt.

Jag vill gestalta byarna mellan Åsen och Östermyckeläng; dvs Rot, Loka och Brunnsberg. Stop och Brindberg är hemfäbodar under Brunnsberg. Än idag kan du höra koskällor i skogen.