Varför erkände Gullichs-Anna?

IMG_1658

Redan innan den rejäla uppförsbacken var orken slut, vaderna spände. Trampa, trampa malde mina tankar. Där och då fanns ingen ork att tänka på Gullichs-Anna. Men när uppförslutet avtog fanns genast tankarna på förhöret av Gullichs-Anna i september 1668. 

Utgångspunkten i trolldomsprocesserna var en ackusatorisk process (två jämbördiga parter där domstolen har en neutral roll – jämför svensk processrätt idag). De skadelidande var de bortförda barnen och Gud (som trollkonorna vänt sig ifrån). De skadelidande företräddes av Länsman och Pastorn (den här vinklingen har jag inte tänkt på tidigare. Den får jag fundera på nästa cykelrunda.)

Huvudregeln var att kvinnor inte fick föra talan inför domstol. (De företräddes av husbonde eller förmyndare). I trolldomsmål fick de dock uppträda inför rätten. Först 1697 blev det officiellt tillåtet för kvinnor att vittna (men det förekom redan tidigare).

Om Gullichs-Anna varit offer för ett brott skulle hennes far ha fört hennes talan inför domstolen. Men när det gällde ett av lagens allvarligaste brott förväntades hon föra sin egen talan. Rättegångsombud var inte tillåtet, så någon hjälp fanns inte att få.

När jag studerar dåtidens rättegångsförfarande blir vikten av rättssäkerhet tydlig.

Omedelbarhetsprincipen tillämpades inte. Därför kunde uppgifter som Länsman eller Nämndemän refererade läggas till grund för beslutet.

Hur jävsreglerna var formulerade har jag inte hittat – om det ens fanns några. När jag läste juridik tyckte jag att delikatessjäv var väldigt flummigt. Enligt RB 4:13 punkt 10 är det delikatessjäv “om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet”. Om dagens jävsregler hade tillämpats skulle troligen nämndemannen från Loka varit jävig. (Han förhörde parter utanför domstolen och refererade sedan förhören inför rätten.)

Att gestalta förhöret av Gullichs-Anna är en större utmaning än vad jag hade trott. Hon får nog följa med på många cykelrundor innan det kommer ut någon text.

Flykt in i 1600-talet

Vildhallonen måste ha varit välkommen sötma på 1600-talet. Undrar om stoppade direkt i munnen eller bevarade dem för vintern på något sätt.

Vildhallonen måste ha varit välkommen sötma på 1600-talet. Undrar om stoppade direkt i munnen eller bevarade dem för vintern på något sätt.

Utanför regnar det. Efter en veckas kliande knottror på fötterna håller jag på att bli tokig. Min hud är som en varningsklocka. Förr gav stressiga situationer prickar på fingrar och händer.

Funderar på vad som utlöste prickarna på fötterna. Nedsatt immunförsvar efter hostan? Samtalet med Försäkringskassan som drog upp det gamla? Tillbakablickande genomgången med psykologen förra veckan då journalen skulle uppdateras? De konstiga inläggen på min FB? Eller kanske ett hopkok av alltihop.

Jag vet inte.

Det enda jag vet är trolldomsprocesserna blivit min tillflykt. Jag flyr in i dem så som jag en gång grävde ner mig i arbete när jag mådde dåligt. Fast inte på samma sätt. Orken räcker endast kortare stunder.

Återigen funderar jag över Gullichs-Anna. I Helenas genomgång av karaktärerna skriver hon bl a så här;

“Fundera dock över scenen där Anna sitter vid bordet med Anders och de andra (i dokumentet Början). Här är det nämligen något svårt att förstå vad som händer. Att de skojar med varandra är klart, men har Anna verkligen berättat att hon varit i Blåkulla? När jag sedan läser dokumentet Gullichs-Anna förstår jag bättre att det faktiskt är så. Jag funderar dock på hur logiskt detta är. Hon som är så religiös, har hon verkligen berättat att hon varit i Blåkulla? Och är det inte farligt att berätta något liknande i den situation hon befinner sig? I ditt mejl (och senaste dokument) bekräftar du att det faktiskt är så, att hon även enligt protokoll angett att hon åkt till Blåkulla. Här tror jag du bör försöka få fram orsaken till detta lite tydligare, så att det här inte framstår som allt för ologiskt. Fundera på hur du kan göra det. Kan du rent av ange en orsak i någon replik i texten? Har hon blivit ”medtvingad”? “

Anna förhördes en hel dag. Gång på gång läser jag förhöret. Skriver ut det. Markerar stycken, letar bra citat. Försöker förstå. Vissa delar känns summariska, som en uppräkning. Det finns likheter med åklagarens sakframställning i dagens rättegång.

På bloggen samlar jag information som jag hittar om trolldomsprocesserna.

I trolldomsprocessen var det Länsmans uppgift att förbereda brottmålen och han fick referera vad som förekommit inför tinget.

År 1668 tillämpades inte någon omedelbarhetsprincip. Hur rättegången exakt gick till är svårt att utläsa eftersom de styrande inte lyckats enas om nya lagar. Karl IX hade förvisso låtit trycka upp Kristoffers Landslag (en omarbetning av Magnus Erikssons landslag från omkring 1350) så nu tillämpade alla domstolar samma lagtext (till skillnad från före 1609 då lagtexternas avskrifter kunde ha olika lydelse).

När vi är ute och cyklar brukar jag “spela upp” olika scener. Särskilt i motvind och långa uppförsbackar är det bra att förflytta sig till ett annat rum. I helgen ska jag låta förhöret av Gullichs-Anna spelas upp. Vilka delar av protokollet är hennes ord. Vad är Länsmans och Pastorns återberättade historier? Hur väl stämmer de överens med Annas verklighet?

Mitt liv är märkligt. Fortfarande är kontakten med människor så tröttande att jag undviker social samvaro. Istället umgås jag med personer ur det förgångna.

Fredagslycka

IMG_1643

“Den som har gjort sin läxa – det vill säga synopsis, research och så – behöver inte vänta på någon ”inspiration”. Det står redan klart vad arbetet ska bestå av och det är bara att sätta sig ner och skriva. Hårt arbete, timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka”, skriver Dag Öhrlund på sin blogg

För att ta en juristexamen behövs det “sittfläsk”. Kan skriva vara som att plugga juridik?

I kväll kom mail från Lektör Helena;

“Du ÄR verkligen på rätt väg! :) Jag tror bara det gäller att du själv vågar lita och tro på att det här verkligen är så bra som det är!
Det du skriver är fantastiskt bra – och det känns verkligen roligt att få följa med dig på den här resan.”
Nu svävar jag på moln och skrev följande rader till Helena:
“Det här utlåtandet var ett av de mest värdefulla jag fått!!! Eftersom karaktärerna bygger på historiska dokument är det en utmaningar att få dem levande. Här sätter du fingret på vad jag kan förstärka och vad som redan fungerar. Det sista är såå viktigt . annars är risken stor att jag petar sönder det. (Det är anledningen till att jag helst skickar texterna till dig innan jag känner mig klar.)”

 

Till lektören

Under åren har jag investerat mycket i min hälsa; yoga, psykologsamtal, reikihealing, massage, trädgårdstid. Just nu är lektörsutlåtandena det som ger störst effekt. Efter veckor av totalstopp i skrivandet skickade jag iväg en liten text igår. Även om jag inte skrivit så mycket så känner jag mig nöjd och längtar tills jag får utlåtandet i början av nästa vecka.

Känner tacksamhet för dem finns runt mig och stöttar skrivandet. Framförallt Helena och Tove. Men även människor jag aldrig träffat, som Maria på museet i Dalarna.

IMG_1631

Kvällsmaten består fortfarande av körsbär och hallon. Nytt på menyn är mogna krusbär.

Cykling och tanketid

Äntligen satt vi på cyklarna igen! Juli har bestått av hosta, halsont och trötthet. Alla dessa cykeldagar som ersatts av återhämtning.

Jag inser hur viktig cyklingen är för mitt skrivande. Omgiven av naturen växer bilder fram som jag delar med min älskade. Han bollar tillbaka oändligt med frågor som jag inte tänkt på. Som den här med svälten. “Men om de kunde fiska hade de väl alltid mat.” Det har han ju rätt i. Men ändå finns det många skildringar av hur ont de hade om mat när skörden slog fel.

Skrivandet har också fått mig att bättre ta tillvara naturens skafferi.

Den senaste veckan har kvällsmaten bestått av körsbär.

5 liter vildkörsbär blev sylt - med kärnor.

5 liter vildkörsbär blev sylt – med kärnor.

Kärlek

IMG_1615

9 liter hallon i hinken, minst en halv liter i magen – och massor av körsbär från vilda och planterade körsbärsträd. I kväll fick jag vara tyst när vi plockade. Rösten är borta.

Det är märkligt vilket genomslag FB har. Tack för alla värmande meddelanden! Mindre än ett dygn låg de obehagliga kommentarerna där. Ändå var ni många som såg, som stöttade. Och jag sparar orden här som Guldkorn. För det märkliga är att det i slutändan blev något positivt av det inträffade.

“du har så lätt att kritisera dig själv. Men se istället hur snabbt leden kring dig slöts upp. Denna Eva blev bara pinsam.” 

Kanske var det en fejk-profil. Kanske ångrade sig individen och raderade sin profil, för jag lyckas inte se den bland våra “gemensamma vänner” längre.

Ändå ligger de där orden och gnager. Högfärdig – vad är det egentligen? Jag vet inte, men jag inser att människor kommer att reta sig på mig oavsett vad jag gör, vad jag säger – så varför springa runt och försöka vara andra till lags. Det kommer alltid finnas den som hittar fel på mig oavsett hur mycket jag anstränger mig. Det viktigaste är att jag älskar mig själv – och där hjälpte verkligen era ord mig att hitta tillbaka till kärleken som jag fann på Capellagården.

“Jag ser dig som en väldigt intressant person. Ödmjuk, intelligent och framåtsträvande.”

“Stå på dig Annika, låt inte någon belackare tysta dig.”

IMG_1627

Tacksam!!!

IMG_1556

Sonen ringer och frågar hur jag mår. Han var en av alla dem som reagerade på inlägget, som brydde sig, som stod upp för mig. Och jag känner mig SÅÅÅÅ tacksam!

Nu ska jag skaka av mig obehaget. Jag har fått mycket av vad jag “känt” bekräftat. Ibland är det bättre än den subtila känslan som man inte kan ta på. Personen är blockerad, konversationen på FB borttagen – men jag låter inlägget finnas kvar här ett tag till. Funderar på om jag borde dölja det.

Bloggen är min anteckningsbok, en plats där jag samlar tankar, bokideér, textfragment. Det finns så många böcker i mitt huvud som jag vill skriva, men lyder Mats Söderlunds råd att bara fokusera på ett skrivprojekt – sålla bort allt annat.

Från en företagarvän får jag följande meddelande: “Blir så beklämd, det är den här typen av människor som gör att man som arbetsgivare bränner ut sig.”

På måndag beger jag mig till Universitetsbiblioteket igen för att fortsätta researchen om Dalarnas sommarvägnät. Böckerna jag beställde i måndags har kommit. Det är en ny tid nu. Arbetsgivare blir jag aldrig igen. Idag har jag insett vilken rik erfarenhetskälla jag har att ösa ur för framtida böcker.

Det förflutna

I går delade jag cykelfrämjandets film och skrev "Det behövs säkrare cykelvägar."

I går delade jag cykelfrämjandets film och skrev “Det behövs säkrare cykelvägar.” Här en bild från en cykelbana den 18 juli.

På Capella hände det saker i mig som fick mig att tro att jag lämnat det som varit bakom mig. Efter kommentarer på FB igår inser jag att det som varit för alltid kommer att förfölja mig.

När jag skrev att det behövs säkrare cykelvägar skrevs kommentaren “Hur vet du det?” av “En av dina förre anställde när du chappa från Hammenhög”.

Inser att där ute i verkligheten finns det människor som inte vill mig väl, som tycker att jag borde hålla tyst, försvinna, som kanske t o m gärna hade sett att jag lyckades ta mitt liv. Och jag funderar på om det är mig det är fel på eller om konstiga personer av någon anledning dras till mig.

Jag funderar på om jag borde “upphöra” i sociala medier, om jag borde hålla tyst med mina tankar. Men inom mig ljuder Susanna Alakoskis ord. “Som författare behöver man vara väldigt modig. Fråga inte om lov. Implementera djärvhet. Tänk fritt.”

Kanske ska jag vara tacksam, se kommentarerna som en träning. Lära mig att inte bry mig om vad folk säger om mig.

Jag har två alternativ; gömma mig, leva i min trädgård, dra mig undan eller stå för den jag är nu och skita i vad folk tänker, tycker och säger. Ibland ställs saker på sin spets. “Anninka är en stor jävla skit högfärdig. Som fan”. Kanske borde jag vara tacksam när folk är tydliga med vad de tycker och tänker.

Eva

För oss högkänsliga är det värre med den där känslan som ligger i luften som man inte kan ta på. Nu finns något konkret att jobba med hos psykologen nästa gång.

Funderar på om jag är högfärdig. Jag har aldrig känt mig högfärdig. I olika personlighetstester har det framkommit att jag är extremt drivande. När jag har ett mål framför mig fokuserar jag helt på det. Ju mer jag behöver anstränga mig för att nå målet ju mer tunnelseende blir det.

Sedan februari 2014 har jag tvingats skärma av allt för att orka återvända till livet. Självklart kan många uppfatta mig som högfärdig för att jag inte hör av mig. Men jag har försökt att finnas för de allra närmaste, ta ett steg i taget. Dagligen känner jag tacksamhet för kontakten med mina barn och min syster.

Veckans guldkorn var ett mail från min lektör, Helena Hansen; “Så roligt att läsa den fina responsen du fick på kursen! Stort grattis till den! Vi är många som tror på dig och din text!”

Ska jag begränsas av vad människor säger om mig? Vad kan bli värre än att inte vilja leva längre?

Kommentarerna slungar mig tillbaka till en februaridag. Den natten hade jag bestämt mig. Det var bäst för alla om jag tog mitt liv, men jag skulle vänta till söndagen. Det gav mig lite tid att tänka. När jag kom till kontoret sa den anställde något – vad minns jag inte, men sättet det sas på fick mig fullständigt att rasa. Jag gick upp på ovanvåningen, testade hållbarheten i olika föremål genom att hänga sakerna över bjälkarna och vila min tyngd. Jag orkade inte en dag till. Den anställde hade sagt att hon skulle på läkarbesök klockan 14. Tack vare att min älskade blivit orolig efter vårt samtal på morgonen ringde min mor mig. De hämtade mig innan jag hunnit verkställa mina planer. Jag hann aldrig skriva avskedsbrevet som jag skulle lägga vid ingången, inte lappen där jag skulle uppmana den anställde att inte gå in utan bara ringa polis och meddela att ett självmord hade begåtts.

Antagligen är det många av mina tidigare anställda som tycker att jag är en stor skit. Men oavsett vad de tycker om mig så vet jag att jag trodde gott om människor, att jag gav många en chans in på arbetsmarknaden.

“Du hade haft ett bättre liv som anställd” sa den kloke Sonen för en tid sedan. Och han har helt rätt! Jag är full av beundran för småföretagare som har ork att anställa människor i Sverige. Någon gång ska jag skriva om dessa erfarenheter – men inte nu.

Jag nöjer mig med att skriva tack till er som finns där även om jag är en “högfärdig skit” som aldrig hör av mig. Jag uppskattar er – JÄTTEMYCKET!!! Och nej, jag kommer inte sluta skriva, inte göra FB-sidan privat. På Capellagården och i Älvdalen får jag vara den jag är – och det räcker för mig.

Timjan

Framför pallkragarna har jag planterat olika sorters timjan.

Framför pallkragarna har jag planterat olika sorters timjan.

Bakom hönshuset odlade farmor timjan. Jag brukade dra med handen genom den när vi hade varit och hälsat på korna. Bladen var spretiga och styva mot handen. Doften satt kvar i timmar.

Varje år planterar jag in nya sorters timjan. Humlor, bi och fjärilar älskar blommorna.

Vi anlägger trädgårdar för den biologiska mångfalden. Under fliken klimatsmart kommer du kunna följa hur vi förbättrar förutsättningarna för smådjur och insekter. Idag har jag lagt upp bilder av pallkragarna.

Vem var Gullichs-Anna

Utlåtandet från lektören ger ny inspiration. Sätter mig och går igenom min “skrivdagbok” och hittade en text från i söndags:

Vem är Gullichs-Anna?

Hon är intresserad av utseende. Hon jämför sig hela tiden med andra. Hennes mor har alltid jämfört henne med Marit.

Morfar och hans bror har varit fjärdingsmän, vilket knutit dem hårdare till Pastorn och kyrkan än Gyris-bröderna. Därför har mormor lämnat naturreligionen bakom sig, hon lyssnar till Pastorns ord om helvetet och berättar hemska sagor. I Åsen pratar man mer om vargen och guenna och annat knytt.

Gullichs-Anna finns på båda ställena.

Fjärdingsmannens son är också hårdare knuten till kyrkan. Eric har sina syner som vi antar för verkliga.

Men Anna – vem är hon? Hur kommer hon fram till 25 tillfällen när hon har besökt Blåkulla? Vem är hon i juni, vad händer under sommaren då hon blir ryktbar och varför erkänner hon så många färder i september?

Vi går tillbaka till Fjärdingstinget.

Gertrud erkänner efter många påtryckningar. När hon väl kommer på knepet för frihet har hon lätt att fantisera ihop historier som Pastorn vill höra.

Erik är övertygad om att han fått uppenbarelser. Dessa omtolkas sedan av skrivaren.

Eriks lillasyster hänger bara på, har hört Erik och sin mors berättelser. Hon vill också vara en hjälte.

Lissle-Mats ord fälldes i vredesmod, var en utveckling av Hans Hanssons historia, inspirerad av Jesus när han gick över vatten. Där är inget konstigt med de historierna. När de väl hade sagt A fick de säga B.

Från predikstolen och på kyrkbacken målar Pastor Elvius bilder av helvetet. Han talar om Eric som en hjälte. För sitt inre är det lätt att se bilderna framför sig.

Hemma berättar Gullichs-Anna sagor för småsyskonen om Blåkulla. Sagor inspirerade av mormors berättelser. Fler och fler läggs till. Fler och fler lyssnar på henne. Hon drömmer om nätterna, berättar om sina drömmar på morgonen (jmf när jag i tonåren skrev ner mina drömmar som berättelser). De förs till Satan på natten, de upplever saker. Vad är dröm och verklighet. Hon kan dra sig till minnes drömmar hon haft tidigare, drömmar inspirerade av Pastorns predikningar, morfars ord om helvetet och hans tro på Blåkulla.

Morfar och Pastorn tror på hennes drömmar, tar dem på allvar, Anna ska rädda världen. När hon träffar Gertrud kan de jämföra sina drömmar – eller så är det förhörsledarna som lägger ihop vad som sagts under förhören, jämkar ihop berättelserna utan att veta.

I vanliga fall har Anna ett stort ansvar för småsyskonen – en stor del av hennes tid går åt till att hålla dem lugna genom berättelser – därför är hon en van berättare – van att göra berättelserna verkliga. DET skulle jag kunna gestalta i vagnen på väg till kyrkbyn.

Samtidigt är hon ”stor” på bröllopet – får lämna småsyskonen till Karin. Har ansvar för feststugan.

Första vagnen: Brudgummen och hans ??? (kolla boken)

Andra vagnen: Far, morfar, morfars bror och brodern

Tredje vagnen: Mormor, morfars brors fru, mor, Karin och Anna med småbröderna i knäet.

Hämta boken – kan jag se det här framför mig. Jag måste kunna se det framför mig för att kunna skriva.

Åh, så snöar jag in på FB – försvinner i humlor och politiska partier – tappar fokus.

Tillbaka till Gullichs-Anna. Det är i Loka hon börjar, i sin familj. Kanske ska man få följa henne ännu ett steg – upp i vagnen, i dialogen med familjen, i dialogen med småsyskonen. I Loka är pojkarna mer värda än flickorna.

2:a vagnen, Mor o far, morfar och morfars bror, brodern.

3:e vagnen, mormor, morfars fars fru, Anna och Karin, småbröderna. Just det här med kvinnorollen skulle jag vilja lyfta fram genom hela boken.

Det är i den här vagnen diskussionerna är intressanta för att ”sätta” Gullichs-Anna. Låt det matriarkala finnas kvar mer i Åsen, det är ingen som vet hur det var 1520.

Nåväl, kan jag se bilden framför mig? Hur Anna hoppar upp i vagnen? Vi gör ett försök att skriva. Kanske här och sedan klippa in.

Men ändå hängde det upp sig. På måndag åker jag till Universitetsbiblioteket i Lund för att ta reda på mer om 1600-talets vagnar och vägar.

Dagens skrivtid ägnas åt lektörsutlåtanden och att uppdatera hemsidan med fler karaktärer mm.