Laurentius Petri (Lars) Elfvius (1624-1696)

Son till kyrkoherden i Älvdalen Petrus L Sudermannus.

1634 började Lars Elfvius studera i Västerås.

1641 flyttades han upp till gymnasiet.

1642, den 27 augusti skrevs han in i Uppsala.

1651, den 31 augusti blev han 2:e kollega i Västerås, 1653 blev han 1:e kollega samt pvgd. Den 9 juli 1656 blev han även rektor cantus

1653, 13 januari gifte han sig med Margaretha Pontelia (f 1631 i Bro, död 1695 i Orsa) Barn: Petrus f 1654, Elisabeth (Lisken) f 1656, Sara f i Älvdalen, Anna f i Älvdalen, Johannes f 1661, Margaretha, f 1664, Lars f 14/8 1667, Justina f 22/4 1672.

1658, den 17 februari utsågs han till kyrkoherde i Älvdalen efter sin far, som avlidit.

1669 fick han oförmodat kul kollation på Irsta pastorat. Anledningen var dels en rapport som lämnats av trolldomskommissionen om hur “allvarligt och noggrant” Elfvius tagit del i rannsakningarna, dels en i övrigt okänd händelse, varigenom Elfvius mist “nästan hela sin egendom”. Då biskopen ansåg att det krävdes en lektor övertalades Elfvius att avsäga sig.

1670 förorenades Elfvius till kyrkoherde i Orsa och installerades den 29 februari 1672. Han sålde allt han ärvt eller köpt i Älvdalen. I Orsa köpte han eller erhöll i pant en hel del mindre jordägor.

1675 bevistade han kröningsriksdagen i Uppsala

1694 begärde Elfvius att få slippa sin tjänst och anhöll om att sonen Johannes skulle få efterträda honom, vilket konungen biföll.

Karaktärsutveckling

Enneagrammet: Skeptikern

Företrädare för den nyare läran, dvs att pactum räckte för straffbarhet. Eftersom Gud satte upp de yttersta gränserna för djävulens verksamhet skulle Gud inte tillåta att oskyldiga bringades i fara genom falsksyner. Djävulen medgavs makt endast över de syndiga som självmant och villigt gav sig i lag med honom och hans anhang. Närvaron i Blåkulla var alltså i sig själv ett bevis på pactum och brottsligt uppsåt. Brottet (deliktet) var sådant att dolus måste föreligga.

Konorna har förfört andra med sig till Blåkulla, och gjort därigenom deras nästa stor skada. Barnen har åt Djävulen uppoffrats och alldeles givits så att de både till evig och timlig välfärd alldeles bliva fördärvade.

Det är bättre, både för den anklagade själv och för andra förda, att den anklagade befrias från denna plågan medan hon ännu är stadd i det goda uppsåtet att bättra sig. Genom att förhindra återfall i dolus kan den anklagades eviga själ räddas.

Inspiration från Ankarloo sid 316, en händelse från Åland

Den anklagade uppgav att “kyrkoherden inte avlät förrän hon skulle säga efter som han sade före, och att han tvingade och pinte henne därtill med orden”

Loteå 1680: “Igenom dig och ditt tal är jag hit kommen, du har bragt mig hit i sådana bojor, och ej låter du mig här ännu i ro, utan kommer förtretar och ivrar mig också här i fängelset, du har fått mig från gård och grund och all min välfärd.”

“Ille säger sig av hr Carl tvingat härtill, och hr Carl bett honom säga efter som han sade före” (Järvsö)

Den som dog obotfärdig blev förtappad i evighet. Den som vägrade erkänna vägrades den sista nattvardsgången och var ett starkt påtryckningsmedel. “om de taga livet så taga de inte själen” återtog sin bekännelse två veckor senare: “Någon hade sagt, att om hon bekänner, får hon njuta kyrkogården; gick då in och sade osant på sig”

Allmänkyrkliga förkunnelser, predikan och böner präglade trolldomsprocesserna.

“I Ångermanland får Sparre klagomål över kyrkoherden i Nätra, som från predikostoeln angripit de beryktade, som han ‘hårdeligen straffar och till helvetet fördömer, oansett de ännu till den synden icke äre lagligen övervunne'”

Citat Ankarloo sid 322

“Prästerna hade alltså under de stora processerna sett som sin främsta uppgift att aktivt bidra till att utrota ogräset ur Guds församling. De hade därvid uppträtt både som initiativtagare, som talesmän för en uppskrämd och hämndlysten allmoge och som flitiga medhjälpare till den strängt repressiva världsliga rättvisan.

Litteratur

Paulinus’ Erhica Christiana, ej föreskriven lärobok men välkänd och allmänt läst.

I teologutbildningen användes flera tyska arbeten i kasualteologi, som utförligt behandlar trolldom och magi. (Dedekenns och Balduins – utgivna på 1620-talet).