Blåkulla

Från Fjärdingstinget, juni 1668:

”när hon kom till Blåkulla, hörde hon huru där pep och gnall, i en kammare, varav de som tillstädes voro dansade och ju större gnall där var, ju mer de där dansade och sprungo, enär gnyn och gnallet något saktade sig, sade den onde att han skulle gå åstad och ställa harpen, tager med sig en stor järngaffel och stoppar neder själehuvuden, som Gertrud dem kallar, och i kammaren syntes intet annat än röda elder och lågan, och där som henne syntes en skön gräskitta; där de pläga släppa sina kor och kalvar i bet, enär de pläga vara i Blåkulla. När henne syntes en stor hop som arbetade, vältade lyfte och timrade, så att de voro så svettige att svetten han rann neder över dem såsom vatten, och såsom den byggningen de voro uti då var full (sade den onde) att han skulle göra sig flera byggningar, var uti han skulle hava dem som han nu här efter väntade till sig komma.”

Gertrud Svensdotter, september 1668.

”Q. Vad mat det var?

R. Krusat, grant bröd och smör på sade att det hade alls ingen smak.

Marit haver sedan stigit upp och givit Gertrud dricka utur ett grant kärl, vilket hon sade illa hava smakat.

När de hade ätit stego de upp till att dansa två och två sade sig hava hört spel utur en kammar[e], dit Satan med en stor gaffel undertiden gick till att ställa hopen, såsom hans ord skola hava varit. Sedan hava de begynt att slåss med hakespilar/-or upp över huvudet (dem de hava fört med sig) bannas och svurit, och då det var beställt togo de Satan i hand förr än de skildes där ifrån, vilket således är skett att Satan och den honom skulle handtaga hava lagt vänstra handen bak om ryggen, och således lagt aviga händerna tillhopa, buckandes baklänges.

Gertrud berättade ock huru såsom en hop folk hava lyftat och håvit timmer, och en annan hop timrat på en stor byggning utmed ett högt berg, de som arbetade voro så svettiga att svetten rann av dem, då byggningen var färdig och Satan gick ut att bese deras arbete, haver han skrattat så att byggningen haver ramlat överände.”

”Q. Frågades Gertrud huru det såg ut i Blåkulla, om där ock var ljus?

R. Att där var mycket grant ljus, och var ljus på borden, och att de äldsta käringarna stodo på huvudet på bordet havandes ljuset (salva reverentia) i tiogan, id est in membris genetalibus, vändandes buken framåt, sade sig hava kunnat se huru talgen av ljusen har runnit neder i tiogan. Berättar att Satan själv går och sätter dem så till, där de måste stå så länge gästerna äro hos honom.

Q. Om Satan predikar för dem?

R. Undertiden och mest om söndagsnätterna, skickar sig i åthävor, som en annan präst i kyrkan bannas och svärjer folket kryper och håller händerna avigt tillhopa. Hava ock där en särdeles kyrka.”

”Q. Huru de göra när de kommo till och gå från bords?

[fol. 12r] R. Tala med munnen, sägandes fanen tag mig, fanen tag mig, etc. hållandes händerna aviga tillsammans. Då de hava ätit stiga de upp på golvet och slåss med sina kokspilor, Satan står och ser på dem. När nu allt detta var beställt, for hon (så väl som de andra) på lika sätt och med samma formalier hem åt som tillförende.”

Erik Eriksson, september 1668.

”Uti en kammar hade han kommit (på vad sätt visste han intet), varest han såg en stor grop full med eld, där nakot folk gingo på en stege, och då de kommo överst på stegen föllo de tillbaka neder igen. Utav deras händer dröp blod, men eld var över all kroppen, pepo och läto ynkligen, huru han kom ut dädan visste han icke heller. Ej heller huru han kom tillbaka till det rummet han togs ifrån”

”Efter några dagar är han på lika sätt ditförder igen, men då haver han där intet annat sett, än eld överallt, och folk uti elden med upphållna händer pipandes och gnällandes.”

Gullichs-Anna, september 1668

”Gjorde densamma berättelse om deras upptåg i Blåkulla såsom Gertrud, både om ljus, ljusstakar, mat, dricka, dansande etc. allenast lade detta till, att så ofta de nämnde fanen skulle de niga. Om stugan de voro uti berättar hon den vara så stor att man intet kunde se den till ände, säger att en hav. gått på golvet och tjänt. Den första gången hon var där säger hon att hennes farmoder intet var ljusstake, utan satt då vid bordet, men sedan blev hon ljusstake.”