Väntan på rummet utan besked och kontroll. Så plötsligt allvar i situationen. Han skulle omedelbart flyttas till intensivvårdsavdelningen. Sängen rullades ut. Springande följde jag efter med våra saker hoprafsade i badväskan.
Dörrarna stängdes framför mig och jag fick ovetandes vänta utanför. Väntan kändes oändlig.
Sjuksköteskorna höll fram en blå plastrock som jag fick ta på mig.
Rummet var stort. Det delades på mitten av ett långt draperi. På den högra sidan låg en ung kvinna hopkurad under täcket. På den högra rosslade en äldre man. Min älskade låg i vänstra hörnet omgiven av draperier. Utanför fönstret spankulerade tre hönor och en tupp under ett mangoträd.
Han log mot mig från sängen. Hans kläder låg i en hög på golvet. På hans vänstra arm mättes blodtrycket. Till höger arm gick slangar både till ringer och dropp.
Utan ett ord lyfte han upp skjortan. Bröstet var täckt med dioder med slangar. Ovanför kunde alla fakta följas på en tutande datorskärm.
Det fanns inte längre någon möjlighet för mig att sova hos honom. Vi visste båda att det bästa jag kunde göra var att bege mig tillbaka till hotellet, packa ihop hans saker, fixa praktiska grejor, äta.
Det var som en stor klump i magen!!!
Vad höll på att hända?