Att vara förälder är det svåraste jag gjort. Det är lätt att vara den där curlande föräldern som plockar undan. Jag är den andra ytterligheten, föräldern som står bakom och hoppas ge barnen de rätta redskapen att själv göra. Då blir steget till vuxenlivet mindre.
Samtidigt förföljer det dåliga samvetet mig.
Det fanns en tid med fredagsmys och godnattsagor. När jag skilde mig var barnen 11 och 13 år. När jag byggde om fastigheten var de 13 och 15. Där började resan mot deras självständighet. Sett i backspegeln kan jag ha så många dåliga samveten, men jag är bara människa och gjorde så gott jag kunde.
Balansgången är svår.
Jag hittade bilden på Facebook. Den får mig att känna tillit. Dotterns steg in i vuxenlivet gick lätt. Hon har fått alla redskap och jag har tillit till att hon klarar sig.
I veckan fyllde sonen år.
Vi var ute och åt – bara vi fyra – barnen, deras far och jag. Det var första gången på länge.
I smyg studerade jag barnen. Dottern är världsvan med ett utseende som en filmstjärna och en blixtrande intelligens. Sonen mer osäker, men med en klokskap som ens få vuxna är begåvade med. Ända sedan han föddes har hans ögon varit intensivt blå. Samma intensiva blå ögon som min farfar hade, samma glädje kan glittra till. Han är lång min son, över 1,90, ett muskelpaket som tränar hårt för att hålla toppklass i handboll. Trots den lugna, trygga ytan finns det ett driv i honom när han hittar passionen. Med stolthet berättar han att han nått upp till högsta nivån i det spel han spelar på internet. Så nu är han med i ett lag med egen manager.
Det är en värld jag inte förstår. Jag som blir irriterad när jag han inte ens vill säga hej när jag kommer.
Vi lever i så olika världar just nu. Och jag lovar mig själv att bli bättre på att lyssna, bli bättre på att förstå hans värld och ha tillit till att jag kommer hitta vägar så att jag kan finnas bakom honom när han behöver mig. Det är två år kvar tills han blir myndig. Det är två viktiga år i utvecklingen. I sommar reser han med ett äldre lag till Spanien. Resor är utvecklande. Han har fått alla förutsättningar och nu handlar det om att jag måste ha tillit att släppa.
För femtielfte gången säger jag till den där hönsmamman i mig ”Du kan dra nu – du är klar”. Men det är lika svårt att släppa ansvaret för barnen som att delegera i företaget.
Nytt fokusområde!