Fram till skilsmässan var godnattstunden min högsta prioritering. Vi satt där i soffan, Dottern, Sonen och jag. Jag älskade alla sagor jag kunde läsa med inlevelse – som den om Lilla Syster Kanin och räven. Fortfarande minns jag hur irriterade barnen blev när jag skrattade så att jag inte kunde få fram orden i Bullerbyn.
Innan barnen somnade sjöng vi tillsammans. En av favoritsångerna i slutet var Längtan till Italien.
När jag funderade på skilsmässa var det just de där sagostunderna som jag inte var beredd att offra. Hela min planering utgick från sagostunderna och det värkte i mig de kvällar jag missade dem.
Genom böckerna reste vi i tid och rum. Med Vendela reste vi till Venedig.
Efter skilsmässan har jag varit i Venedig med min Älskade – men utan barnen. Det är många år sedan Sonen ville följa med på någon resa.
Att åka gondol och vandra över de smala kanalerna var som att kliva in i en dröm. Vi fick veta att vattennivån var 30 cm högre nu än när husen byggdes och att nedersta våningen sällan användes pga fukten.
I min fantasi kunde jag föreställa mig hur vackert det varit i Venedig en gång. Nu hade förfallet gått långt – de hade helt enkelt inte prioriterat det löpande underhållet.
För varje dag som går krävs det mer resurser för att rusta upp Venedig.
Torkild Skiölds alla inlägg får mig att dra paralleller till självkänsla. Även den behöver underhållas fortlöpande. Om du slarvar med det löpande underhållet måste du avsätta mer resurser för renoveringen.
