Vid den porlande bäcken stannar jag och bara lyssnar. Lutar ryggen mot lyktstolpen och låter solens strålar värma. Jag bara är – andas – lyssnar – är i min kropp.
Halsen är tjock och värker.
Istället för att förtränga, tvinga min kropp att stiga upp, fokusera på det positiva, kämpa på – så tillåter jag mig själv att känna efter.
Det blev så fel de där dagarna i slutet av februari 2012. De där dagarna då influensan slog ut min kropp men jag tvingade mig iväg till kontoret för att det var nödvändigt – för att ingen annan kunde göra mitt jobb.
Vad hade hänt om jag då sagt att ingenting är viktigare än min hälsa? >