Acceptans

20140402-091654.jpg
Min hjärna är fortfarande inställd på att prestera. Men minsta uppgift kan kännas som en doktorsavhandling. Som det här med att begära mitt entledigande och svara Länsstyrelsen angående Notarius Publicus.

På en vecka har inget blivit gjort. Inte heller har jag kollat av telefonsvararen.

Att fotografera, skriva av mig och städa har däremot fungerat bra. (Tja, förutom igår då – när jag försökte mer än jag kanske borde. Förkylningen blev inte bättre.)

Psykologen förklarar att jag är helt sjukskriven – ändå detta dåliga samvete för att jag inte får något gjort.

Nerbäddad i sängen hos mina föräldrar känner jag ändå tacksamhet. Tacksamhet över att jag lever – att de var så kloka att de insåg faran och körde mig till psykakuten. Tacksamhet över att jag inte körde på i de där hjulspåren där jag glömde leva. Tacksamhet över att jag nu får tillbringa så mycket tid med mina föräldrar. Hur många får det mitt i livet?

Det får mig att tänka på alla familjekonflikter som jag fick ta del av under mina år som jurist och advokat.

Insikten om hur skört livet är ger ett annat perspektiv.

20140402-092634.jpg