Det blev bara två nätter i Ystad. Längtan efter hans famn blev för stark och jag messade att jag skulle åka upp till Honom i morgon. Några timmar senare ringde Han:
”Kan du inte komma i kväll?” Saknaden skrek genom tystnaden.
”Barnens tvätt är inte torr förrän i morgon…”
”Men om du kommer i kväll kan vi ut och cykla hela dagen i morgon. Det är så vackert nu – tulpanerna blommar….”
”Du har rätt… barnen blir nog ändå inte glada om jag kommer instövlande med ren tvätt och frukostbullar i morgon förmiddag….”
I går fick jag en stund med Vackraste Dottern när jag hämtade hennes tvätt. På hennes blogg har jag kunnat följa månader av resande till exotiska länder, tempel, berg och avlägsna byar. Där har hon skrivit om glädjeämnen men också utmaningar som hon tagit sig igenom med bravur. Nu lyser självkänslan om henne – den där styrkan som kommer av vetskapen att man klarar av saker, reder sig själv.
Det är svårt att acceptera att de är vuxna nu. Smarte Sonen blir 18 år i morgon, den 1 maj. Han anser att jag släppte taget för tidigt. Det var inte någon lätt tid.
Jag ville finnas och stötta utan att curla, ville ge frihet under ansvar.
De ville ha ensamtid med kompisar – och jag lyssnade.
De ville inte vara hos sin far – och jag respekterade – men behövde samtidigt arbeta och mingla. Eller behövde jag det? Skulle jag suttit hemma varje kväll istället. Vad var jobbet värt egentligen?
Den senaste veckan har jag fallit tillbaka flera steg. Det började med ett telefonsamtal i söndags om ett ärende där jag är testamentsexekutor. Jag tog kontakt med min första biträdande jurist – Josefina Norman, som är advokat idag. Jo, hon kunde åta sig ärendet och jag skulle komma upp på byrån och underteckna fullmakt.
Hela gårdagen ägnade jag åt att försöka komma iväg. Tröttheten slog sig ner på mina axlar. Det var omöjligt att förmå mig besöka det kontor som en gång varit min arbetsplats. Tänk hur annorlunda mitt liv skulle varit om jag då hade sålt fastigheten i Hammenhög 2009 och flyttat till Ystad på riktigt.
När klockan passerat fyra messade jag och föreslog en träff på biblioteket istället.
På yogamattan far minnesbilder och tankar genom huvudet.
Den som själv inte varit förälder eller arbetsgivare förstår inte vilken utmaning det är. Oavsett vilken kritik omgivningen kan ha på mitt föräldraskap eller arbetsgivaransvar vet jag att jag alltid gjorde mitt yttersta. Den jag glömde bort var mig själv. Och där på yogamattan inser jag att det är meningslöst att jaga andras bekräftelse. Den enda bekräftelsen som betyder något är den jag ger mig själv.
Så Annika, titta på dina barn – oavsett om du eller någon annan anser att du skulle kunnat göra saker annorlunda – så blev de fantastiska. Vad mer skulle du kunna önska dig. (Hm … skulle väl vara att de var helnykterister då… men inser att det är en utopi i dagens ungdomskultur.)
Du vet ju själv hur svårt det är för kvinnor att komma in på arbetsmarknaden. Varje individ måste ta ansvar för sin egen framtid – men om du är ärlig mot dig själv – hur många hjälpte du vidare till sitt drömjobb? Hm… jo, det blir några stycken.
Det är dags att jag försonas med det som varit, att jag slutar anklaga mig själv och accepterar att mitt tillfrisknande får ta tid.
Körsbärsträdens runda knoppar exploderar utanför tågfönstret.
I yogan hittar jag balansen och jag ska bli bättre på att ta hand om mig själv. Kanske, kanske är det dags att jag börjar på de där texterna som leker i mitt huvud.
Men först ska jag njuta av våren!