Sätta punkt.

Jag vet inte var jag ska börja.

Jag har sökt efter orden länge nu – men det är som om jag aldrig hittar dem. Som om jag byggt en stor stengrav över, täckt med jord så att ingen ska orka gräva sig ner. Ungefär som Kungagraven i Kivik.

I mer än sex år har jag ätit sertralin, gått i samtal – först KBT sedan psykodynamisk analys.

Ändå har jag flytt ifrån det jobbiga.

Vissa saker har jag klarat att bearbeta – som det där med skilsmässan, saknaden efter barnen. Jag har lärt mig hantera konflikterna i mitt liv. Lärt mig älska mig själv – se mig som värdefull.

Ändå är det något som gnagt.

Jag visste det.

Och innan jul tog jag upp det med psykologen. Att jag faktiskt visste vad det var som fanns kvar. Att jag skulle försöka närma mig det. Att jag visste att jag behövde gå i samtal tills jag kommit igenom.

Och jag försökte komma åt den inbäddade kärnan. Du ska veta att jag verkligen försökte. I dotterns texter anar jag att jag behöver göra det. För det som varit påverkar även henne.

Och jag bokade SPA för mig och barnen. En förhoppning om att det skulle kunna lossna. Att jag skulle få mitt undermedvetna att inse att det var dags att släppa nu.

Och jag försökt med kameran. Gick på långpromenad med den som sällskap. Pratade in i den – kunde se filmerna efteråt. Men motståndet kändes fysiskt – det undflydde mig.

Nej, jag har verkligen inte undvikit området … eller så har jag det. Bryggorna var vansinnigt jobbiga. Dem undvek jag. Jag hittade anledningar att inte gå på myscorcepass.

Nu längtar jag efter bakåt-böjda bryggor – eller vad de heter.

Fyra dagar av midvinterskriv fick det mest förbjudna att bubbla. Och i en mörk bil söderut kom orden. De körde mig ända hem till Cykelhandlaren. Där kröp jag upp i hans famn som ett litet barn och grät – länge. Han höll om mig. Strök mig över ryggen. Lyssnade utan att säga något. Bara strök mig över håret. Höll om mig till nästan alla tårarna var slut. Just då i alla fall.

Bob säger att kursen inte tar slut. Att den bara börjat.

Och jag ligger kvar i Skånesängen med öppet fönster och lyssnar till fåglarna utanför. Under täcket är det varmt och jag närmar mig nattens drömmar, varsamt. Går runt dem. Iakttar dem från olika vinklar.

Tar ett steg tillbaka. Redigerar en film som jag laddar upp på instagram och youtube. Vill behålla ögonblicken. Det magiska.

Vill kunna återvända.

Och när jag är på youtubekanalen spelas en annan film upp – den från höstens klimatstrejk. Och jag fångas och ser hela. Det är jag på den filmen – och jag tycker om vad jag ser. Glädjen finns kvar. Glädjen över stunden.

Jag lever!

Ännu en gång närmar jag mig det brännande. Jag har en titel. Peter erbjöd sig att trycka våra böcker – 30.000 tecken. Inskickade pliktexemplar. Möjliga att beställa via hans företags Internetbokhandel. Möjligt att ha dem färdigtryckta till den 27 juni 2020.

Möjligt att ha boksläpp även i Billesholm.

Möjligt att med väldigt liten arbetsinsats och investering publicera den viktiga boken. Den som jag vill ge mina närstående. Den jag vill ska förklara det oförklarliga.

Redan på gårdagens morgonpromenad bestämde jag mig. Jag skulle göra det. Hur svårt kunde det vara?

Inleda med texten jag läst upp sista kvällen. Samla ihop några textfragment som jag skrivit under åren när jag försökt. Leta upp blocken jag frenetiskt skrev i när jag var inlåst på psykiatriska kliniken.

Och jag tänker att jag bara gör det – men gör det snabbt så att jag blir klar. Att det blir något av det.

Jag har försökt i sex år.

Jag har en bokserie på sju böcker att skriva – om jag publicerar en vartannat år är jag klar om fjorton år. Blir det verkligen det…

2020 – Oväsen

2022 – Vrede

2024 – Tumult

2026 – Anna Vasa

2028 – Trettioåriga kriget

2030 – Landshövdingens fru

2032 – Försoning

Då är jag 63 år … så länge kan jag ju inte vänta … Nej, bättre att göra det nu, med material som redan finns. Inte tänka – bara göra. Kanske få hjälp med andras infallsvinklar.

Japp – jag har snabbt mellan tanke och handling. Så här ser min plan ut.

13 februari 2020

Materialet klart på hemsidan – lägger nog upp en egen kategori för dessa inlägg. Tänker att jag även lägger upp en flik på bloggen … eller om det redan finns en flik.

2 mars 2020

Skickar materialet för sättning.

30 april 2020

Sista dag att beställa signerat ex av Sätta punk. på min hemsida. Därefter går manuset till tryck. När upplagan är slutsåld kommer det vara möjligt att köpa boken via Agi shop.

27 juni 2020

Det viktiga för mig nu är att sätta punkt. OCH jag vill ha ett boksläpp den 27 juni 2020. Då blir det på något sätt självklart att kombinera bokmässa och hälsomässa med bokutgivning.

Tillbakablick

När telefonsvararen satte igång la jag på

Vad skulle jag ha sagt?

Jag ville ju bara gråta

Jag ville bara hitta förlåt

och en lösning – framåt

Jo, jag har gjort fel

– så in i helvete fel!

Alla säger att jag måste sluta titta bakåt

I natt vill jag sova

femte natten

snart en vecka – och inget har hänt

Första behandlingen på onsdag

Evigheters evigheter

Ibland vill jag bara somna in

Bli en ängel

Då skulle jag vaka över barnen 

– alltid

Länk till inlägget

2 svar till “Sätta punkt.“

  1. Underbart modigt och vackert skrivet.

    1. Åh, tack!

      Känner att det är något jag måste igenom för att kunna lämna det bakom mig.

      Dina ord betyder mycket!

      TACK!

Kommentarer är stängda.