Helhet

Sedan i torsdagens morgonpromenad med Malin Lundskog har ordet funnits i mina tankar. Helhet som en del av den existensiella hälsan. Det är nya tankar för innan Malin Lundskog berättade om WHOs begrepp hade jag aldrig hört talas om det.

När jag tittar bakåt kan jag se att bristen på helhet bidrog till mina depressioner. Jag levde ett liv och kommunicerade något som inte harmonierade med den jag var inuti. Där vill jag aldrig mer hamna. Därför behövde jag landa i ordet.

Torsdagens morgonsamtal har lett fram till flera olika beslut. Det kommer bli färre inlägg om cykling. Det blir ingen audioguide om tidsresan till Trias. I går kände jag mig hel – den känslan vill jag ta med mig resten av livet.

Idag lever vi ett enkelt liv med fokus på att varje dag minska vårt resursuttag. Det känns rätt att leva så – och det var så jag började mina dagar när farmor var min dagmamma.

När jag tittar tillbaka kan jag se att kvinnohistorier följt mig som en röd tråd genom livet. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag älskat att höra om kvinnohistorier. Farmor berättade om sin syster som dog, om sin mor som förlorade sin mor och reste till Danmark för att försörja sig. Mormor berättade om sin uppväxt där hon fick ta ansvar för gården tidigt eftersom hennes mor avled av astma. Under högstadietiden kom jag i kontakt med “Kvinnor och ekonomi” ett program inom Sparbanken Syd som ville bidra till en ökad medvetenhet. Som advokat fick jag utmärkelser för att jag verkade för kvinnors juridiska rättigheter. Sedan 2014 har jag kämpat för att ge de häxanklagade upprättelse.

Hur mycket jag än brinner för miljöfrågor, biologisk mångfald och minskade fossila utsläpp är det kvinnohistorier som är min hjärtefråga. De senaste veckorna har jag återigen sett hur jag går in i ett ohälsosamt mönster – blir som en ångvält som manglar fram för att nå mitt mål. Det är så jag hanterar ångest och kriser.

För min del slog coronaångesten till den 12 mars när jag åkte kollektivt och såg alla skräckscenarier på tv-skärmarna. Jag minns hur en kvinna hostade på tågsätet bakom mig. Hur medpassagerare lämnade kupén, hur andra täckte munnen med halsdukar – även jag. Där började en rädsla som fysiskt satte sig i kroppen. Först sedan Cykelhandlaren lovat att hämta mig med bil om tågen ställdes in vågade jag genomföra min resa till Älvdalen.

Fram till Borlänge var det lugnt. Tågen var nästan folktomma och jag kunde ha flera meter till närmaste medpassagerare, men i Borlänge var tåget inställt. Väntan på en folkrik station, en ersättningsbuss utan möjlighet till nödvändiga säkerhetsavstånd. Jag hittade ett hörnsäte längst bak. Ett tom plats till vänster och ingen bakom mig. Ändå rev rädslan mig i bitar. Sedan dess har jag inte rört vid någon annan än Cykelhandlaren. Den största rädslan är att smitta andra.

Som alltid flyr jag ångesten genom engagemang. Så även den här gången. #viställerinteinviställerom blev min ledstjärna. Det gick väl i linje med min strävan att minska de fossila utsläppen. Boksläppet blev digitalt. De inställda föredragen blev youtubefilmer och en ny kanal (trolldomsprocesser), bokmässan den 27 juni ställdes om till ett digitalt event.

Igår lanserades den nya hemsidan – Kvinnohistorier. Den här gången ska jag leva varligt. Helhet ska vara min ledstjärna. För att må bra behöver jag stänga några dörrar. Hur framtiden utvecklas får vi se – men att kvinnohistorier kommer få ta allt mer plats det vet jag redan nu!

Tack Malin Lundskog för vårt fina samtal i torsdags!

Läs mer

På Malin Lundskogs blogg kan du läsa mer om existensiell hälsa

Här kan du läsa Malins blogginlägg efter vårt morgonsamtal

Morgonsamtalet hittar du på hennes IGTV

Här hittar du mina tidigare inlägg om existensiell hälsa.

Den nya sidan Kvinnohistorier hittar du här (obs – allt har gått så snabbt så den är inte korrekturläst än – så skriv gärna ett meddelande till mig så läger jag till det i dokumentet med ändringar och kompletteringar)

Lämna ett svar