Citat ur Gustav Vasa – landsfader eller tyrann?
Av Lars-Olof Larsson
”För samtiden hade kröningsakten en oerhört stor symbolisk betydelse. Kröningen gav konungen och hans makt kyrkans uttryckliga välsignelse och därmed en gudomlig förankring. Så långt var den primärt en angelägenhet för kungen och kyrkan. Kröningen omgavs dessutom med storslagna fastigheter för rikets ’bästa män’. En höjdpunkt var riddardubbningen, särskilt för de män som vederfors äran att knäfallande inför majestätet få mottaga riddarslaget och tituleras ’herr’. Torneringar och ett ofantligt frossande i mat och dryck, varvat med underhållning av gycklare, lekare och andra spektakelmakare under ett par veckors tid, gav ett välkommet avbrott i vardagslunken.
Det gällde än mera för massorna som fick begapa de höga herrarna på viss distans. Vid kröningen skulle kungens generositet även komma de ringaste till del. Sådan var sedvänjan som speglade en väsentlig sida av tidens förhärskande mentaliteter. Kungen krävde vad honom tillkom, men förväntades samtidigt löna sina trogna med rika gåvor. Vid kröningen fick de kungliga gengåvorna en närmast sakral innebörd. Öl, kanske även vin, skulle rinna i struparna och rejäla skrovmål bestås alla närvarande, åtminstone i dagarna tre.”
Besluten i Västerås året innan hade försvagat kyrkans ställning. Nu passade Gustav på att ändra kungaeden.
”Inför kröningen beordrade Gustav tre valda biskopars vigning, trots att påven inte konfirmerat valen. Den apostoliska successionen kunde dock hjälpligt säkras genom den gamle Vadstenabrodern Peder Månsson, som vigts till biskop för Västerås stift i Rom 1524. Med stora betänkligheter, garderad med en hemlig protest, vigdes herrar electi i Skara, Strängnäs och Åbo.” Ärkebiskopen och Hans Brask befann sig på landsflykt.
Peder Svarts krönika beskriver kröningen ganska kortfattat. Kröningsordningen som tillämpats i Norden sedan 1300-talet beskriver författaren enligt följande.
”Under processionen in i domkyrkan bars äpplet av rikshovmästaren Ture Jönsson (Tre rosor), svärdet av marsken Lars Siggesson (Sparre) och spiran av Östgötalagmannen Holger Karlsson (Gera). Kröningsakten var inplacerad i en mässa, som började med introitus, kollektbön och epistel. Därefter följde den symboliskt starkt laddade smörjelsen. Först begöts konungens hjässa med olja, medan biskop Magnus bad att den Allsmäktige skulle ge honom sin heliga Ande, som är den rätta glädjens olja. Sedan smordes hans blottade axlar och rygg mellan skuldrorna, medan biskopen uttalade orden: ’Gud allsmäktig give Dig kraft och styrka och uppehälle Dig så att Du icke förtröttas under den börda som Dig med styrelsen är pålagd.’ Till slut följde smörjelsen av armarna, medan officianten bad att Gud måtte ge honom förmåga att försvara sitt folk och ’förläna honom kraft till ett gott och lovligt verk’.
Efter en bön vidtog investiturakten då konungen försågs med sina maktsymboler. Först träddes en ring på hans hand som tecken för troheten, varefter ett litet svärd räcktes honom som en ämbetets symbol. Sedan en purpurfärgad mantel lagts på den knäfallande konungens axlar placerades kronan på hans huvud.
Kronan hade en mångfaldig symbolisk innebörd. Den var inte minst en sinnebild för maktens gudomliga ursprung och karaktär som i detta ögonblick förlänades konungen. Han blev en konung av Guds nåde. Samtidigt anspelade kronan på ett för alla kristna hägrande mål, det eviga livets krona. Allt detta underströks i de ord som kröningsförrättaren uttalade.
’Allsmäktige och barmhärtige Gud som rikets krona Dig givit haver, låte rikligen komma över Dig sin välsignelse och styrke Dig uti alla kristliga dygder, att land och rike genom Ditt goda regemente må sig förkovra, och Du efter detta förgängliga riktat, må varda delaktiga av det som evigt är, och bekomma den krona som Gud uti evigheten skall giva alla sina utkorade helgon.’
Med kronan på hjässan fördes Gustav till en i koret placerad i kungatron för den avslutande akten i själva kröningsritualet. Han mottog spiran som sinnebild för den rättvist dömande makt han var satt att utöva och ett korskrönt äpple som symbol för hans skyldighet att få sitt rike att blomstra av Guds gåvor. Till slut räcktes honom ett stort, blottat svärd, varvid biskopen uttalade orden: ’Gud haver dig svärdet befallt, för att beskydda det goda och straffa det onda. Må Du därför bli trösterik och frimodig till att vanligen uträtta Dina befallningar, Gudi till pris och ära.'”
Kungens förkortade ed löd enligt följande.
”Jag Gustav, utvald konung, lovar och svär inför Gud och hans änglar att efter yttersta förmåga främja och bevara lag, rättvisa och fred åt Guds kyrka och det folk jag fått att styra, i tillbörlig vördnad för Guds vilja, så som jag med mina trognas råd bäst kan finna.”
”Det traditionella löftet att värna kyrkan, dess biskopar, abbotar och privilegier var borta, liksom motsvarande passage i den gamla kröningseden om ’vasallerna’, de världsliga dignitärerna. Kungen läste eden riktad till ’Guds kyrka och folk’ från ett litet papper som den allestädes närvarande Laurentius Andrea tecknat ned på sex komprimerade rader.”
Olaus Petri höll en predikan på svenska om konungens och folkets ömsesidiga skyldigheter, tillrättalagd efter den lutherska synen på överheten och undersåtarna.
Tretton väpnare dubbades därefter till riddare. (Senast en svensk dubbades till riddare var 1497.) Kristina Gyllenstiernas man, Johan Turesson (Tre rosor var en av dem som dubbades.)
Riddareden löd enligt följande.
”Jag … lovar Gudi och svär att jag skall vara min Herre konung huld och trogen, avvärja hans argaste och veta hans bästa och icke bruka svärdet, som är den makt och ridderliga ämbete som mig befallt varder, till övervåld och orätt, utan till att avvärja övervåld och orätt, att beskärda och beskydda det goda och straffa det onda efter min yttersta förmåga. Så mig Gud hjälpe!”
De enda utländska gästerna var två danska rådsherrar som kommit som ombud från kung Fredrik för att förhandla om kvarstående tvistefrågor.
Ur wikipedia
”Västtornen började byggas i slutet av 1430-talet. På 1400-talet fick norra och södra korsarmen varsin murad läktare, och en tredje läktare fanns under södra västtornet. 1447 drabbades domkyrkan av en brand, men att inga inventarier förstördes visar att alla valv nu fanns på plats. Bygget fortsatte med de höga västtornen, men troligen var de inte färdiga då reformationen 1527 drog undan det ekonomiska underlaget för kyrkbygget.
Efter en stor brand 1572 understöddes reparationerna av kung Johan III, och under denna tid tillfogades strävbågar på utsidan. Nya höga tornspiror i nederländsk renässansstil byggdes 1614–1619″