Ständigt utmanas jag att söka information för att kunna skriva berättelsen om 1520-1528. Just nu är det uråldriga legender om månen och stjärnorna jag gräver i. Egentligen är det ju självklart att våra förfäder kopplade händelser till månen. I en tid utan elektrisk belysning framträder månen och stjärnorna tydligare.
Många av de stensättningar som gjorts för tusentals år sedan är placerade utifrån var solen går upp eller ner vid de fyra solhögtiderna (midsommar, midvinter, vårdagjämning och höstdagjämning). Varför skulle de då inte hålla reda på vilket månvarv vi befinner oss i?
I det här inlägget har jag samlar jag fragment om månen och hur våra förfäder lät sin vardag styras av månen.
Ur Energikalender för själen 2023 av Lillemor Groth, Ivar Kristoffersson och Yvonne Frank Månsson
”Blomman slår ut i full blom, när Månen blir upplyst av Solen. Det medför att hennes energier förstärks, som om volymen har dragits upp till max. Några dagar före och efter en fullmåne kan du därför bli både behövande och ytterst känslosam.”
”Det tecken som fullmånen sker i, berättar för dig vad det är som du processer och bearbetar i samband med den. Den vill att du ska bli färdig med en känsla, en föreställning, en situation , ett beroende eller en relation som inte längre hjälper dig, för att du ska komma vidare och kunna släpa taget. Därför brukar man säga att fullmånen fullbordar.”
”Fullmånens starka healingenergier kan du fånga upp, både i kristaller och i vatten, för att låta dem verka djupare under en längre period. Månljuset fungerar även renande, så låt gärna dina örter, oljor, healingverktyg och kristaller få ligga utomhus under natten eller på ett fönsterbräde. Undvik det dock vid förmörkelse, eftersom ljuset begränsas och energin kan gå åt flera olika håll.”
ur Månmätning, essä av Anna Blennow
Gallerna år 58-51 f Kr (nuvarande Frankrike, Belgien och västra Schweiz)
”Enligt Caesar menar gallerna själva att de härstammar från den underjordiska guden Dis Pater, och att de därför anger tidslängd genom att räkna nätter istället för dagar. Födelsedagar och början på månader och år anger de på så vis att dagen följer efter natten. Men vilken gud det egentligen var gallerna syftade på är inte säkert. Dis Pater var en romersk gud, och Caesar gjorde här en så kallad interpretatio Romana, det vill säga tolkade fenomen i främmande kulturer med sin egen referensram som förklaringsmodell.”
Germaner år 55-120 e Kr
”Om germanerna berättar den romerske historieskrivaren Tacitus ett drygt sekel senare något liknande. Förutom i nödsituationer sammanträder de ledande i det germanska samhället bara på vissa särskilda dagar: antingen vid nymåne eller fullmåne (cum aut incohatur luna aut impletur), de mest gynnsamma tidpunkterna för nya åtaganden. De mäter inte tiden genom att räkna dagar, utan nätter, och natten anses styra dagen.”
Coligny-kalendern omkring 100 e Kr (Frankrike)
I slutet av 1800 hittades bronsbitar av en avancerad kalender där fullmåne och nymåne är markerade.
”Colignykalendern gjorde det möjligt för de galliska druiderna att förutse månens och solens positioner med nästan exakt precision för flera sekler framåt i tiden genom att helt enkelt flytta runt en liten metallplugg i kalenderns utstansade hål. Deras månkalender var minst lika avancerad som den gregorianska solkalender vi använder idag i modifierad form.”
Antikens Grekland
”I antikens Grekland hade varje stadsstat sin egen kalender, ofta i flera olika varianter, baserade på månens cykel. I kalendrarna inleddes varje månad med nymåne, och delades in i tre perioder på ungefär tio dagar vardera: tilltagande måne, fullmåne och avtagande måne.
Kalendrarna användes bland annat för att avgöra när olika festivaler skulle hållas, eller när skörden skulle inledas, allt anpassat efter månens faser. De olympiska spelen inföll till exempel kring fullmåne en viss tid efter sommarsolståndet.”
Romerska riket
”Också den romerska kalendern bär spår av att ursprungligen ha varit en månkalender. Den har tre huvuddagar varje månad: Kalendae (första dagen i månaden), Nonae (den femte eller sjunde dagen i månaden) och Idus (den trettonde eller femtonde dagen). Dessa dagar har troligen förknippats med nymånen, halvmånen och fullmånen. Kalendae-dagen var helgad åt gudinnan Juno, som har månen som en av sina symboliska domäner. Ordet kalendae är besläktat med det latinska verbet calare, som betyder ”kalla”, ”ropa ut”. Den romerske författaren Marcus Terentius Varro skriver i sitt verk De Lingua Latinaatt prästerna denna dag högtidligt annonserade på Capitolium om månadens Nonae inföll på den femte eller sjunde dagen, samtidigt som de anropade Juno Covella, Juno som var ”ihålig” precis som den nya månen.”
Ur wikipedia
”Kalendern har sedan urminnes tider varit förknippad med dyrkan av olika gudar. Dessa gudar ansågs ofta vara de ibland synliga men alltid oåtkomliga himlakropparna på himlavalvet och därför var det vanligtvis prästerna i olika kulturer som ansvarade för tideräkningen. Förmågan att genom sina hemliga astronomiska kunskaper kunna förutse himlafenomen gav prästerskapet ett ”bevis” för att de hade närmare kontakt med gudarna än vanligt folk. Denna skenbara makt över tiden skapade givetvis korruption eftersom alla människor var beroende av fungerande kalendrar för att kunna till exempel planera sådd och skörd eller göra tidsbegränsade överenskommelser. Suetonius skrev till exempel att den romerska månkalendern hade bringats i oreda därför att prästkollegiet hade lagt till dagar och månader som det behagade dem, så att skörde- och vinfester inte längre inföll vid rätt årstid. För att rätta till tideräkningen efter oredan behövde år 46 f.Kr. omfatta 445 dagar och kallades därför annus confusionis. Att den 1 januari år 45 f.Kr. inte inföll vid vintersolståndet utan en vecka senare var en sista eftergift till den romerska månkalendern genom att den första månadens första dag i den nya kalenderns första år sammanföll med den första dagen i månaden januari uppkallad efter Janus, guden med två ansikten.”
Bondepraktikan
”råd om att odla i samklang med månens faser dyker också upp i de bondepraktikor som börjar spridas från 1500-talet och framåt. Den äldsta tryckta upplagan, Bauern-Praktik, gavs ut i Tyskland 1508, och tyska och danska versioner blev så småningom förlaga för den svenska Bondepraktikan som började tryckas i mitten av 1600-talet.”
Kyrkomötet i Nicaea 325 e Kr – den julianska kalendern
När julianska kalendern infördes år 45 f.Kr. ansågs vårdagjämningen inträffa den 24 mars. Vid första konciliet i Nicaea 325 hade den ”flyttat” till den 21 mars. Även om de exakta astronomiska tidpunkterna avviker något litet, är de tre dagarnas skillnad i huvudsak korrekt. Förklaringen är att skillnaden 0,0078 mellan tropiskt år och kalender under 370 år ackumulerats till 2,886 dygn. Ändringen på tre dagar mellan kalenderns införande och Nicaeamötet förvånade dess delegater som (tydligen utan att ta på allvar kalenderns tendens att kontinuerligt avlägsna sig från det tropiska året) ”fixerade” vårdagjämningen i framtiden till den 21 mars. Intresset för vårdagjämningens datum på Nicaeamötet berodde på sambandet med tiden för påskens firande. Tidpunkten för påskdagen fastställde mötet med en mycket välkänd formel till ”första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen”.
Mayafolket
”Förutom att räkna tid genom att observera sol- och månrörelser, beräknade mayafolket cykeln där Venus var i linje med jorden. Räkningen av tid bland Maya utfördes med hjälp av två kalendrar.”
”Genom att observera stjärnorna bekräftade de den bästa dagen för ritualer, för plantering och för skörd. De organiserade en månkalender och senare en solkalender, och hjälpte till med de mest elementära frågorna, som tillbedjan eller jordbruket.”
”Mayafolket utvecklade noggrann astronomi bara genom att observera himlen med blotta ögat och med hjälp av deras skriftsystem och deras matematiska beräkningar. De studerade Månens, Solens, Venus och Mars rörelser, Vintergatan och astronomiska fenomen som solförmörkelser.”
ur Om månen och rörliga datum i den förkristna kalendern i Sverige av Lars Bägerfeldt
Slutsatser:
Vintersolståndet ägde enligt kalender rum den 21 december men i praktiken ägde det rum den
13 december år 1356-1399
12 december år 1496-1531
Vårdagjämningen ägde enligt kalender rum den 20 mars men i praktiken ägde den rum den
11 mars 1488 – 1523
10 mars 1620-1655
Hednisk tid
- Dygnet började vid solens nedgång, inte vid midnatt.
- Månmånaderna började vid nytändningen och då förekom fester och blot.
- Ett bundet månår som baserades både på månens faser och solåret.
- Veckoräkning i kombination med ett solår som motsvarade julianska kalendern.
Kristen tid
Dygnsskiftet är kl 24.
Året har fasta månader som inte följer månens faser.
JT Juliansk tidräkning och kalender (från år 45 f.Kr.) som utgår från att solåret är 3651⁄4 dygn, vilket leder till ett fel om 1 dygn per 128 år.
GT Gregoriansk tidräkning och kalender (från 1583, samt från 1753 i Sverige), som utgår från att solåret är 365,2425 dygn vilket bara leder till ett fel med 1 dygn per 3000 år.
Fjärdedelarnas placering i den julianska kalendern år 45 f.Kr.
- 25 dec – 24 juni Jesu födelse – Johannes döparens födelse
- 25 mars – 24 sept Jungfru Marie bebådelsedag – (inget specifikt, men ganska nära ärkeängeln Mikaeli dag 29 sept)
- Ändringar vid kyrkomötet i Nicea år 325 som fortfarande är de officiella
- 21 dec – 21 juni vintersolståndet – sommarsolståndet
- 21 mars – 22 sept vårdagjämning – höstdagjämning
Vid varje kvartalsskifte under året hölls fest och rådslag i tre dagar, där den mellersta dagen var den rätta dagen när månen befann sig i nedan- mörker och hade samma riktning som solen och var omöjlig att se.
Varje enskild månmånad kunde början inom en period av 29-30 dagar, men började alltid när det var nymåne. Här har även datum för fullmånen medtagits, men det berör endast dess mittpunkt. Ett undantag är skott- månaden på sommaren, som alltid inföll inom en betydligt kortare period.
Alla datum avser startdagen för månmånaden. Egentligen började månmå- naden natten innan detta datum, alltså vid solnedgången dagen innan. Alla dessa datum utgår från året efter ett skottår och de är återgivna enligt den julianska kalendern i likhet med källoran där uppgifterna är hämtade.
Kvartalsskiftena fixerades i den julianska kalendern runt 1100-talet i samband med kristnandet, vilken begränsade den årliga variationen högst avsevärt, tills variationen minskades ännu mer under medeltiden. Varje kvartalsskifte om- fattade tre nätter i början av medeltiden, men minskades till bara den meller- sta natten. Då var det fullständigt nedanmörker och den egentliga gränsen mellan kvartalen, för aftonen syftar på dagen efter, alltså den första dagen i kvartalet.
- Julen firades senast från 300-talet i flera germanska områden och namn- gav två rörliga månmånader, dels månmånaden före vintersolståndet (startdag inom 9 nov – 8 dec), dels den efterföljande månmånaden (start- dag inom 9 dec – 6 jan).
- I samband med kristnandet fixerades Julen till den 25 dec, men den rätta dagen bör antingen ha varit den rörliga gränsen mellan dessa båda mån- månader (9 dec – 6 jan och var i så fall detsamma som mödrarnas natt), eller den verkliga tidpunkten för vintersolståndet. Därmed är det möjligt att luciafirandet är en rest av den hedniska julen.
På sidan 23 i denna text finns en sammanställning över gyllental, dvs datum för fullmåne. Dessa upprepas vart 19:e år.
Riksblotet ägde rum i Gamla Uppsala vid en viss fullmåne mellan vintersol- ståndet och vårdagjämningen vart 8:e år. Samtidigt hölls distinget.
Eftersom distinget alltid skulle hållas när det var fullmåne fanns det en regel som angav rätt datum för distinget. Den regeln är känd både från 1500-talet och 1600-talet. Här sägs att beräkningen utgår från dagen efter Trettondag jul, vilket är en kristen högtidsdag. Säreget nog är det alltså inte Trettondagen (6 jan) som berörs, utan dagen efter (7 jan) som inte är en helgdag.
Olaus Magnus, bok IV kap 6 (1555)
Den fullmåne, som följer på den första nytändningen efter tre heliga konungars dag i januari (efter solnedgången på Trettondagen den 6 jan, vilket motsvarar efterföljande datum den 7 jan och fram till solnedgång- en).
Distingsregeln
Den fullmåne som följer efter första nytändningen efter Trettondagen (alltså dygnsskiftet vid midnatt till den 7 jan). Om det sker en nytändning den 7 jan är det fullmåne den 21 jan, vilket är detsamma som riksblotets startdatum. Det senaste datumet för nytändning är 5 febr och fullmåne 19 febr, vilket var det sista datumet för riksblotet.
Göran Henrikssons teori
Den 21 januari motsvarade på 1100-talet den dag på året (den 27 jan GT) som var viktig för både sliprännorna på Gotland och gånggrifterna på Fal- bygden. under bondestenåldern runt 4000 år tidigare.
- En viktig händelse på himlavalvet var fullmånens passage av den ljusstarka stjärnan Spica den 27 januari (GT) vid tiden från 3300 f.Kr. och ungefär tusen år framåt. Då skapades sliprännorna på Gotland.
- Förhållandevis många gångriktningar på Falbygdens gånggrifter är riktade mot solens uppgång just den 27 januari (GT).