Carl Larsson Sparre

På den här sidan kommer jag samla länkar och fragment när jag letar efter ledtrådar.

Så här står det på Wikipedia:

”Sparre blev 1674 ordförande i trolldomskommissionen för Norrland. I oktober samma år inledde kommissionen en omfattande häxprocess i TorsåkerÅngermanland, och lät så småningom avrätta så mycket som 71 personer eller ca var femte kvinna för häxeri inom Torsåkers pastorat trots att bara tre av dem erkänt. Det skedde utan att Sparre gett sitt godkännande, varför han ställde in kommissionens fortsatta arbete.”

Så här står det på Gävledragets hemsida:

Sparre var närvarande i Gävle den 8 maj 1675 när han besökte kommunfullmäktige för att installera Daniel Christiernin som borgmästare i Gävle. Sparre deltog i häxprocesserna och kunde knappt dölja sin irritation. På grund av sitt höga kungliga ämbete var han dessutom utom räckhåll för alla baktalare, och definitivt utom räckhåll för alla som fanns i Gävle.
 
Vid rådhuset sa Sparre ”jag  avskyr att notera att burskapet väljer att anklaga Petrus Fontelius för vissa handlingar som han har begått och att propagandan går ut på att skaffa en ny präst. Denna viktiga fråga måste mogna med eftertanke och inte beslutas så hastigt ”. Med detta skällde landshövding Sparre ut upphovsmannen Falck för sådana idéer. Guvernör och landshövding Sparre fortsatte med att säga att han vidare var medveten om ”att ett stort missbruk hade rotat sig i staden i de beklagliga trolldomsanklagelserna. I det att en mängd barn i staden hade samlats för att förtala en och annan oskyldig och hederlig kvinna.  Men landshövdingen finner inte barnens vittnesmål och anklagelser trovärdiga. Han fortsatte ”Men bör detta onda beteende få vinna framgång?

Landshövdingens yttrande skickades till kungen och inquisitionen i Gävle avbröts. Men detta var ingen omedelbar hjälp till Catharina Bure, som redan dömts och dömdes till döden genom halshuggning, trots att hon nu satt i fängelsehålan på Örebro slott. Och Catharina Bures svåra situation blev ännu mer hopplös: fler kvinnor kom samtidigt inför rätta på samma sätt som Catharina. De dömdes för häxeri samt halshöggs och brändes på bål i Gävle. Medan Catharina Bure satt inspärrad i Örebro slott arbetade hennes man febrilt för hennes frisläppande. Petrus vädjade i Gävle att hennes dödsstraff skulle skjutas upp tills ett överklagande kunde göras.
 
I Stockholm i juni 1676 hade kung Karl XI installerat en annan trolldomskommission som hade att granska Catharina fall. Den nya kommissionen bestod av åtta män skickliga på att läsa lagtexter, liksom sex präster.

Var det Carl Larsson Sparre som fick slut på häxprocesserna tillsammans med pastor Petrus Fontelius?

Carl Sparres fars släktträd. (Carl Sparres far, Lars Sparre, var ättling till Per Brahe d y).

Carl Sparres mors släktträd. (Carl Sparres mor, Märta Banér, var ättling till Kristina Gyllenstierna.)

Carl Larsson Sparre grundade Graninge bruk, här finns en sammanställning om hans liv. Nedan är citat från texten.

Krigaren

År 1655 utnämndes Carl till överste vid Hälsinge regemente (en belöning för tapperhet) och deltog i Karl X Gustavs (1622-1660) polska krig ibland annat slaget vid Warszawa 1656 (där han förlorade sin medföljande fru, Maria Bååt), Krakow, Czarnowa och Sandemir. År 1657 skickades han hem för att, med sitt regemente, bistå landshövdingen Johan Oxenstiärna (1611-1657) i försvaret av Norrland och gränsen mot danskarnas infall från norska sidan. 1658 fanns han vid armén på Själland och 1659 deltog han i den misslyckade stormningen av Köpenhamn den 11 februari.

Den 8 september 1668 utnämndes han till generallöjtnant, och 1675 utnämndes han till general av Karl XI och tilldelades chefskapet över den norrländska milisen och uppgiften att sköta försvaret av Västernorrland.

Landshövding i Gävle

Han utnämndes 1664 till guvernör över Västernorrland med underliggande lappmarker, samt Jämtland och Härjedalen och bosatte sig på Gävle slott (1664-1677), som var dåvarande residens för guvernören av den delen av landet. Åren 1651-1653 hade hans äldre bror, Eric Sparre varit guvernör på Gefleborg. (Deras bröder var också landshövdingar.)

1672 och 1673 var kung Karl XI gäst på Gefleborg.

1676 flyttade prinsessan Juliana in på Gefleborg. Prinsessan, som Hedvig Eleonora hade tänkt som maka till Karl XI, hade 1672 fött en son. Läs mer här.

I oktober 1670 skrev Carl Larsson Sparre till Kungl. Maj:t och bad om att beneficeras med Hälsinglands häradsrätt.259 Han utsågs 1674 till president i trolldomskommissionen.260 Först 1681 blev han lagman i Väs-ternorrland. Sparre såg häradshövdingeämbetet som en sinekur som skulle hjälpa till att utöka hans lön, åtminstone tyder hans formulering om att ”beneficeras” på det. Häradsreformen i Norrland hade föranletts av rapporter om missförhållanden inom rättsväsendet från den västernorrländska kommissionen samma år. 1671 infördes häradshövdingeinstitutionen i Jämtland och Härjedalen (Nils Brahe blev häradshövding). Reformerna förbättrade dock inte läget särskilt mycket, och det var först genom kungens beslut 1680 om att lagmän och häradshövdingar inte fick ha andra ämbeten, att de skulle vara bofasta inom sina lagsagor och att ämbetena inte fick utdelas som privilegier till adelsmän som rättsordningen blev bättre.26

Som tidigare anförts såg adelsmännen ofta människorna i de bredare samhällslagren som drivna av enkla affekter och simpel girighet och i ständigt behov av vägledning och disciplinering för att samhällsordningen inte skulle förfalla. Men som synes föreligger indicier på att de själva var lika egennyttiga och driftstyrda, om vi tillåter den misstänksamhetens primat, som var så populär i tiden, att appliceras på dess egna upphovsmän. Girigheten gällde såväl ekonomiska och materiella fördelar som ökad ära och prestige. Carl Larsson Sparre värderade också sin personliga ära högt. När det skulle mönstras i landet i november 1676 var allmogen uppstudsig och visade honom ringa åtlydnad. Han beklagade sig över att han bemöttes av en sådan ”wederwördnat i [sitt] Embete” att han ”icke något stoort hoos detta folcket widare skaffa kan”, och undrade hur en ”sådan temeraire och irraisonabel allmoge stodhe att bringas till raison.” Han lovade ändå att så gott som möj-ligt göra sin plikt, ”som een reedhlig swänsk Riddersman ägnar och bör.”335 Synbarligen såg Sparre sig främst som ridderlig adelsman och inte som ämbetsman. Han var bror till företrädaren Erik Sparre, och båda två levde tydligt i en aristokratisk begreppsvärld. Riket låg också i krig med Danmark-Norge, och att han i denna situation använde sig av hedersord som ”riddersman” är kanske inte förvånansvärt, speciellt inte då han själv besatt generals grad. Han hade också kämpat med Karl X Gustav i Polen och Danmark,336 och såg sig främst som militär. Krigaryrket var den gamla adelns främsta sysselsättning och den uppgift som ursprungligen gett upphov till hela ståndets existens, nämligen förmågan att ställa upp med häst och rustning till rikets försvar. Denna roll var för Carl Larsson Sparre fortfarande adelsmannens främsta. Som tidigare anförts menar också Bengt Ankarloo att Sparre var högst medveten om sin personliga prestige i sitt agerande efter det att han avgått från trolldomskommissionen 1674.337 Sparres höga grad hjälpte honom föga i umgänget med allmogen. Problemen ökade snarare med tiden. I juli 1677 beklagade han sig åter om böndernas olydnad och tröghet, samt över att Ångermanlands och Medelpads prästerskap och allmoge betedde sig så att ”Total ruin och Undergångh” hotade, och att det för ”een redeligh patriot, swårt ähr här sitt Embete att förrätta”. Han lovade ändå att tålmodigt göra sin plikt.338 Sparres användande av honnörsordet ”patriot” är också säreget; kanske är hans hävdande av sin trohet till riket en markering gentemot hans motsträviga undersåtar, som i överhetens ögon inte kan ha setts som särskilt patriotiska. Det är något märkligt att Sparre uppfattade befolkningen i just Ångermanland och Medelpad som speciellt motsträviga. Befolkningen i de tidigare norska landskapen Jämtland och Härjedalen skulle kunna antas ha varit ännu mindre benägna att lyda den svenska regeringens representanter i denna konflikt, då lojaliteten till den svenska kronan troligen var mindre där. Möjligen var det så att Sparre hade större möjlighet att vinna åtlydnad av jämtarna eftersom han befann sig på Frösö skans, och därför personligen kunde övervaka sina befallningar på ett bättre sätt där än i Medelpad och Ångermanland. I augusti kunde fienden marschera in i landet, och Sparre retirerade i god ordning tillbaka över den gamla svenska gränsen till Borgsjö i Medelpad. Han ansåg att han gjort allt som kunnat begäras, och att uppdraget var hopplöst när fienden var så mäktig och motståndsviljan bland befolkningen så svag. Sparre trodde efter norrmännens intåg i Jämtland att jämtarna nog inte skulle vara ovilliga att svära trohet till den danske kungen. Han föreslog att man kanske skulle kunna skära av norrmännens reträttväg över fjällen, men att det nog skulle vara omöjligt på grund av den otrogna allmogen.339 Sparre befriades från tjänsten som landshövding men behöll det militära befälet och ledde följande år ett misslyckat anfall över fjällen mot Trondheim. Han kom även senare att behålla sin anknytning till Västernorrland, då han 1681 blev lagman över Västernorrland, Jämtland och Härjedalen. Detta ämbete skötte han till 1691, då han drog sig tillbaka. 

Häxprocesserna

År 1674 utsågs Sparre till ordförande (president) i trolldomskommissionen för Norrland. I oktober samma år inledde kommissionen en omfattande häxprocess i Torsåker.

Sparre skall ha blivit minst sagt rasande över avrättningarna i Torsåker och ställde in kommissionens fortsatta arbete 1675 – på obestämd tid. I protokoll står b.la. att ”Hans Excellens sade sig finna det onda väsen det icke faller honom så troligt, som barnen berätta, -ty befalles att med trolldomsrannsakningar upphöra tills vidare betänkande från H. Maj:t ankommit”.

Sparres fru, Catharina Lucia von Minnigerode (1628-1697) ingrep också enligt uppgift i händelserna kring häxprocesserna, och skall ha tagit hand om kvinnor som blivit så misshandlade och sträckta under de smärtsamma och närmast tortyrliknande förhören att de inte kunde utföra något arbete. Dessa kvinnor skall, genom Lucia ha fått skydd, vård och till och med försörjning.

Lucia von Minnigerode

Så här skriver Ellen Hagen på Gävledragets hemsida:

Hennes syster var – hovfröken hos änkedrottning Hedvig Eleonora. Detta var kanske anledningen till att då drottningen med sin familj och omgivning rådgjorde om vart den unga prinsessan Juliana, systerdotter till Carl X Gustaf, uppfostrad vid svenska hovet och en gång utsedd till drottning åt Carl XI, skulle placeras efter sin olyckliga och ödesdigra kärleksaffär med – greve Gustaf Lillie, blev landshövdingen och hans maka på Gefleborg utsedda till att ha hand om henne. Schering Rosenhane har i Svea Rikes Konunga- och Rådslängd en uppgift om ”att 1676, då den för ’la Princesse Julie’, som hon allmänt kallades, så olyckliga händelsen inträffade, förvistes hon däruppå till Gefle slott. I Gefle är ännu hos någon enda minnet efter Förfäder qvar, vilka vetat om en dit förvist Prinsessa”. Att denna uppgift om prinsessans ”förvisning” till Gefleborg var byggd på muntlig tradition torde vara sannolikt. Hovmarskalken Bengt Rosenhane, greve Lillies ungdomsvän, hade varit budbärare mellan de älskande och en annan av släkten Rosenhane var gift med landshövding Sparres dotter, Marta, jämnårig med prinsessan Juliana.

Juliana var född 1652. Märta var dotter i Carl Sparres första äktenskap och gifte sig 1687 med Johan Rosenhane (f 1642) som var änkling och hovmarskalk hos Hedvig Eleonora.

Så här skriver Arbetarbladet

Efter en tid drog dock Karl XI in gården till Kronan och det var kanske i det sammanhanget som Juliana placerades på slottet i Gävle där landshövding Carl Sparre och hans maka fick i uppgift att ta hand om henne.
Just den händelsen verkar vara dåligt dokumenterad i skrifter från den tiden och det finns antydningar om att den olyckliga prinsessan i själva verket skickades raka vägen till Gävle redan fyra år tidigare, när skandalen var ett faktum.
I en bok om svenska kungligheter som gavs ut i slutet av 1700-talet påstår dock Schering Rosenhane den yngre att det var 1676 som Juliana förvistes till Gefle slott. Han berättade också att stadens invånare fortfarande kände till både prinsessan och hennes kärleksäventyr, trots att mer än hundra år förflutit.
till att man valde Gävle var nog att staden låg på betryggande avstånd från societetsskvallrets Stockholm.
Men det spelade nog också in att greve Carl Sparre var gift med Lucia von Minnigerode, vars syster var hovfröken hos just drottning Hedvig Eleonora.
Landshövdingeparet i Gävle ansågs väl vara ett lämpligt och ståndsmässigt sällskap åt den fallna prinsessan och båda var dessutom kända som vänliga och godhjärtade människor.

Familj

Dottern Märta (f 1650-talet död 1700) var gift med Johan Rosenhane (1642-1710).

Barn i första giftet med Maria Bååt (död 1656):

  • Carl, född 10 december 1650. Generalmajor i venetiansk tjänst. Ogift dödsskjuten 18 februari 1691 på Morea.
  • Lars, född 13 november 1652, död 5 september 1664. Begraven i Ytterjärna kyrka. På södra väggen mellan fönstren i Ytterjärna kyrka minner sönerna Lars’ och Svantes huvudbaner. De avled båda 1664.
  • Svante, född 30 oktober 1653, död 3 september 1664. Begraven i Ytterjärna kyrka.
  • Ture, friherre till Kronoberg. Född 11 december 1654 på Sundbyholms slott. Kapten vid prinsens av Oranien garde. Överstelöjtnant vid överste Roxerviers regemente. Överste för ett holländskt infanteriregemente. Död barnlös 23 maj 1683 i Stockholm. Gift 21 december 1682 i Stockholm med grevinnan Hedvig Lovisa Horn af Björneborg i hennes 1:a gifte, dotter av riksmarsken och generalfältherren Gustaf Carlsson Horn af Björneborg och hans 2:a fru Sigrid Bielke af Åkerö.
  • Gustaf, född 15 januari 1656 i Lowicz i Polen, död före 25 februari 1657.
  • Märta, född tvilling på 1650-talet, död barnlös 5 juli 1700 på Marieberg. Gift 8 januari 1687 med sin mormors sysslings dotterson presidenten friherre Johan Rosenhane (1642-1710). Genom Märta, och tidigare genom hennes mor Maria Bååt, kom gården Marieberg i Rosenhanes ägo.

Barn i andra giftet med Catharina Lucia von Minnigerode (död 1697):

  • Charlotta Eleonora, född 1660 på Arensburg på Ösel, död 2 december 1697 i Nyköping i barnsäng. Gift 1695-10-08 på Ulvåsa med lagmannen Johan Tungel i hans 1:a gifte.
  • Jakob Casimir, född 1661. Major. Död 1701.
  • Catharina Maria, döpt 15 april 1663 i Stockholm. Död i barnsäng 21 juli 1695 på Ulvåsa. Gift 25 augusti 1686 med sin broders svåger överstelöjtnanten friherre Abraham Leijonhufvud i hans 1:a gifte.
  • Beata Juliana, döpt 28 november 1664 i Stockholm, död 1708. Gift 24 augusti 1686 på Ulvåsa med överstelöjtnanten och kammarherren Carl Persson (Natt och Dag) i hans 3:e gifte.
  • Görvel, född 1666. Hovfröken hos drottning Ulrika Eleonora 1688. Död ogift 13 januari 1743 på Stensnäs.
  • Margareta, död 13 augusti 1720 Torneby. Gift 1694-08-24 på Ulvåsa med kaptenen Johan Gustaf Boije af Gennäs.
  • Ebba, död ogift 26 juni 1693 i Stockholm.
  • Erik, generalmajor i venetiansk tjänst. Död ogift 1708 i Venedig.

Några relevanta faktorer är att det fanns en konstaterad överdödlighet bland männen i familjebildande ålder (en naturlig konsekvens av deras militära tjänstgöring), samt att den oavbrutna sociala tillbakagången inom adelssläkterna ledde till minskad giftermålsfrekvens, plausibelt föranledd av en medvetenhet om risken att familjen skulle kunna hamna i en socialt utsatt situation. Många officerare insåg att de inte kunde börja planera för att bilda familj innan de nått en viss punkt i karriären, och då många inte lyckades avancera tillräckligt långt förblev de ogifta.178 Hypotetiskt kan det antas att många fröknar ur aristokratin fann landshövdingarna vara goda partier, då dessa hade relativt högt avlönade och statusfyllda civila befattningar. Och vice versa: på grund av kvinnoöverskottet i gruppen kunde landshövdingarna ingå förmånliga äktenskap, tack vare sin höga status

Ur: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:143746/FULLTEXT01.pdf

Sparreätten

Lars Siggesson död 1554

Vid Gustavs kröning 1528 bar L svärdet och var en av de 13 personer som dubbades till riddare.

Far till Johan, Erik m fl se nedan

Johan Sparre (1551-1599)

Efter Johan III:s död några månader senare sände Sigismund S till Baltikum och Finland för att mottaga trohetsförsäkringar. 1594 sände Sigismund honom med en beskickning till Khvn för underhandling i Lappmarksfrågan. 1598 besatte S Kronobergs slott för Sigismunds räkning. Då Sigismund efter nederlaget vid Stångebro s å återvände till Polen, gjorde han S till ståthållare i Kalmar, som denne följande år försvarade mot hertig Karls belägring. Efter kapitulationen avrättades S och hans underbefälhavare, varefter deras huvuden uppsattes på järnstänger utanför den västra stadsporten. Han har karakteriserats som ”häftig” (Fryxell; Hofberg), vilket dock möjligen endast återgår på att han vid duell på Stortorget i Sthlm 1595 stack hertig Karls anhängare Carl Sture i ena armen (Brahe). S:s gods konfiskerades av hertigen.

Erik Sparre (1550 – 1600) (Carls farfar) – mycket begåvad enligt riksarkivet

Efter utlandsstudier återvände Erik till Sverige 1574.

1574 friade S till sin blivande hustru, Per Brahe d ä:s dotter Ebba, på Sankt Andreae dag (30 nov), vilket hon senare noterade i sina anteckningar. Det planerade äktenskapet mellan S och dottern till riksdrotsen, kung Johans kusin, bidrog med största sannolikhet till att S snabbt kom i rikets tjänst. Han utsågs till riksråd 1575 eller 1576 och var då redan v kansler. Under sin tid som sådan, och senare även som rikskansler, var S sällan involverad i det dagliga arbetet i kansliet; han användes istället flitigt som hovfunktionär och diplomat. Han medverkade t ex som kommissarie vid underhandlingar med danskarna vid riksgränsen i mars 1575 och sändes även på sensommaren som legat till romerske kejsaren och greven av Ostfriesland. Härmed tog S:s karriär fart på allvar.

Tidigt drogs S in i maktkampen mellan kung, hertig och högadel rörande religion och maktfördelning. I mars 1576 lämnade han och andra företrädare för högadeln på kungens uppdrag till hertig Karl en ny liturgi samt förslag om högre ämbetsmäns tillsättande inom furstendömena. Denne vägrade tillåta liturgin i sitt hertigdöme. 11 febr 1577 medverkade S tillsammans med Per Brahe samt två andra icke namngivna adelsmän från Uppland i ett möte i Sthlm med det högre prästerskapet och kungen. På mötet diskuterades det nya gudstjänstlivet. Deltagarna gav sitt bifall till den nya mässordningen. S deltog även vid förhandlingarna vid Tjugondedags-marknaden i Enköping s å, med uppgift att underhandla med folkmenigheten där om den nya liturgin. Konflikten mellan kung och hertig var ett faktum, liksom att S nolens volens dragits in i maktkampen.

S gifte sig 1578 med Ebba Brahe. Giftermålet ägde rum i änkedrottningens hus vid Svartmangatan i Sthlm. Bland de närvarande fanns Johan III och drottningen ”till gäst i tre dagar”, änkedrottningen, markgrevinnan av Baden och hertiginnan av Mecklenburg ”i fyra eller fem dagar”, de två sistnämnda kung Johans systrar. I samband med bröllopsfestligheterna anordnades riddarspel och torneringar. I morgongåva gav S Sundby i Öja sn och hälften av allt det gods han då hade, ”och sedan kunde få att äga”, samt 1 000 gyllen till förbättring.

Åren efter bröllopet utmärktes för S:s del av ett febrilt arbete i statens tjänst. Han deltog som kommissarie i mötet med danskarna i Knäred i aug 1580. Året därpå reste han tillsammans med Hogenskild Bielke (bd 4) som legat till hertigdömet Mecklenburg. S å i april instruerades S och Bielke av Johan III rörande förhandlingarna om bröllopet mellan kungens syster Elisabeth (bd 13) och hertig Kristoffer av Mecklenburg. S fick ånyo i uppdrag att utarbeta ett reglemente rörande kyrkliga frågor samt avge ett förslag till hur hertig Karls makt i konstitutionell mening skulle begränsas.

S:s och Hogenskild Bielkes på k uppdrag författade reglemente, den s k stockholmsstadgan, rörande kyrkliga frågor och maktbegränsningar för hertigen antogs vid riksdagen 1582. S:s förhållande till religionen var dock komplicerat liksom för flera andra medlemmar av aristokratin. Tillsammans med Per Brahe och andra högadelsmän deltog S 1577–99 vid upprepade tillfällen i den katolska mässan. Det påvliga sändebudet Possevino såg S som en vän till den katolska saken och möjlig att använda för att återinföra katolicismen i Sverige.

1582 blev S ståthållare över Västmanland, Bergslagen och Dalarna. Som tack för den frikostighet en i Sverige boende skotte, Anders Keith, åtnjutit av Johan III, hedrades S med att utnämnas till skotsk friherre (baron) 1583. Senare skulle denna titel vändas mot honom, och S försvarade sig då med att han inte hade begärt att få någon dylik barontitel. Men även om han hade gjort det låg det inte någon brottslig handling bakom, menade han. S intygade att han inte hade försökt övertala kungen att få denna titel erkänd; han ville inte ens ha den, skrev han i sitt försvarsbrev.

I juli 1585 var S tvungen att hjälpa sin broder Johan (s 701), då denne gjort en tysk adelsflicka med barn samtidigt som han var förlovad med Margareta Brahe, dotter till Per Brahe och syster till S:s hustru. Svärfadern rasade och hotade bryta förlovningen. S löste konflikten genom att utnyttja den nära kontakt Sparreätten hade med ätten Bagge, och Erik Bagge gifte sig med den tyska flickan i utbyte mot gods (jfr Gillingstam 1985). Affären visar inte bara att S tog ansvar för sin bror, utan också att han, liksom andra högadelsmän, alltid hade en krets av klienter i sitt nätverk. Att S så länge lyckades hålla sig kvar vid makten kan därför inte bara tillskrivas personliga egenskaper och egen förmåga; han hade också en stor vänkrets och många klienter. Hans svärfader öppnade många dörrar för honom och höll honom om ryggen när det behövdes. I liktalet över S talade biskopen Petrus Jonas Angermannus (bd 29) om att S alltid visat honom särskild ynnest, vilket kan tolkas som att biskopen ingick i S:s klientkrets.

I sin Pro lege, rege et grege (För lagen, kungen och folket), som S enligt egen utsago skrev på befallning av Johan III, framkommer tydligt denna fasta övertygelse. S visar i den att kungen har lagen och rätten på sin sida i kampen mot hertig Karl. Gustav I:s arvrike skulle godtas, men kungens maktutövning måste lagbindas. Pro lege skrevs troligen 1582, och i denna försvarar S även den stadga om de kungliga och furstliga rättigheterna som presenterades på riksdagen i Sthlm 1582. Tanken från S:s sida var att en skiljedomare – ett ständermöte – skulle uppträda och döma i sak, men det dröjde till månadsskiftet jan–febr 1587, under ständermötet i Vadstena, innan en uppgörelse träffades. Inför skiljedomen utarbetades tre förslag till framställningar – två i kungens namn och ett i riksrådets – som finns bevarade i konceptform. Dessa tre benämns i den vetenskapliga litteraturen Propositionen 1587 och är försedda med ändringar och inskott av S. I såväl Pro lege som Propositionen 1587 spåras inflytande från andra riksråd, däribland svärfadern Per Brahe, men S är den som huvudsakligen präglat innehållet och som fört pennan (Strömberg-Back).

Våren 1587 inbjöds S, Hogenskild Bielke, Erik Gustavsson (Stenbock) och Sten Banér (bd 2) att diskutera en plan för styre vid händelse av att Sigismund både skulle väljas till kung i Polen och ärva den sv tronen. Något avgörande beslut togs inte, eftersom herrarna träffades åter till sommaren för att diskutera saken. 5 sept beseglades slutligen de s k Kalmare stadgar av Johan III och Sigismund. S:s bidrag till utformandet av stadgarna har bedömts som stora och avgörande (Roberts). Kalmare stadgar lade tyngdpunkten i regeringsmakten hos kungen och riksrådet, medan hertigen gavs en marginell funktion. Under unionskungens frånvaro skulle en sjumannaregering styra landet.

1587 hade S jämte svågern Erik Brahe (bd 5) sänts till Polen, för att påverka utgången av det pågående kungavalet och få Sigismund vald till polsk kung. Händelserna i samband med detta polska val och samtidens tolkningar av vad som sades och utlovades kom att påverka S:s framtid. Senare förklarade sig S med att han blev tvingad att resa – han hade bönat om att få slippa, emedan hans hustru skulle nedkomma, men utan framgång.

De svenska och polska legaterna var helt överens på en punkt: Om Sigismund lämnade Polen för Sverige måste en ny valprocess igångsättas i landet, vilket bäddade för inbördeskrig. Hur skulle Ryssland då agera? Delegaterna insåg problemet och S fick det otacksamma uppdraget att övertyga fadern om att det bästa vore att helt släppa sonen. De k planerna att få Sigismund att återvända till Sverige och ge upp den polska kungatiteln motarbetades således av S och de andra högadelsmännen trots en k instruktion till S i sept, att Johan III inte accepterade några invändningar. Till detta kom också oroväckande nyheter från öster: Om situationen blev sådan att Ryssland skulle gå till anfall, då, varnade krigsbefälen, var det inte säkert att trupperna klarade att stå emot. 30 sept reste så till slut Sigismund tillbaka till Polen; separationen var ett faktum. Den store förloraren var Johan III. ”Förlusten” av sin son var något han aldrig förlät riksrådet och då främst S. En redan ansträngd relation mellan S och kungen försämrades allvarligt efter händelserna i Reval.

I nov 1589 signerade S, Sten Banér (bd 2) och Ture Bielke (bd 4) ett uttalande, i vilket de erkände sina misstag. De lovade att inte opponera sig vid ett återlämnande av Estland. Men S:s och riksrådets kapitulation inför den k makten kom för sent. Inom kort hade S, liksom Ture och Hogenskild Bielke, Gustav och Sten Banér samt Erik Gustavsson (Stenbock) fråntagits riksrådsämbetena; likaså indrogs S:s donationer och förläningar. Han avsattes även från sitt ståthållarämbete. Först på sin dödsbädd förlät Johan III S för den utveckling mötet i Reval hade tagit.

Det är därför inte förvånande att S 1590 anklagades för landsförräderi, särskilt för att han erbjudit Estland till Polen utan k tillstånd. I början av året krävde dessutom hertig Karl, i kungens namn, att S skulle återlämna alla de handlingar han olovligen tagit ur rikskansliets arkiv: Örebro recess, Västerås arvförening, polska handlingar samt däribland ”den vidlyftige handel, utdragen av kejserlig lag och stadga om konungl regaliis och furstelige rättigheter”. S återlämnade dokumenten och försvarade sig med att de bara var till låns, eftersom hans ämbete krävde tillgång till dylika handlingar. Men om den ”handel…” visste han inget. Han ägde en avskrift, men den hade han lånat ut till Axel Leijonhufvud (bd 22). S hade inte heller några original av vare sig Örebro recess eller Västerås arvförening. Dessa har inte heller förvarats i kansliet, påpekade han, utan i kungens kammare i en järnkista och det var endast kungen som hade nyckel. Nästa påminnelse kom från kungen och rörde den krönika som S hade och som Per Brahe författat. Av Johan anklagades han dessutom för komplott. Vidare beskylldes S för att han skulle ha fått riksrådet att hota Johan III med avsättning vid mötet i Reval 1589, om inte rådet fick sin vilja igenom. Trots att änkedrottning Anna av Polen talade för S:s sak dömdes han till fängelse och satt en tid fången på Sthlms slott.

I okt s å beklagade sig S i ett brev till Ture Bielke att han ej fått tillstånd att ens bevista sin svärfars begravning. Han beklagade sig över att hans bror hölls fången: ”först i samma rum där konung Erik ihjälstuckit andra, sedan i Domprostgården, där rådet samlades, slutligen för åtta dagar sedan fick han tillstånd, att flytta till värdshuset, sedan några väktare blivit ditsatte.” I ett brev 8 nov upprepade S sin trohet till kungen och bedyrade sin oskuld. S förstod inte alls varför kungen var vred och tillade samtidigt att han inte alls var någon kättare, en anklagelse som nu riktats mot honom. Han bad kungen visa godhet och mildhet mot honom och hans medbröder.

Konflikten mellan S och Johan III tycktes emellertid få en lösning i nov, eftersom kungen på sin sjuksäng lovade att S skulle benådas och få tillbaka sitt ämbete mot att han var Sigismund trogen. Innan året var slut hamnade dock S åter i konflikt med hertig Karl, som anklagade honom för förberedelse att överta makten i riket. Anklagelserna var emellertid utan grund och S frikändes.

Efter Johan III:s död återinsattes S som riksråd – nu även rikskansler – i början av 1593. Genom att skriften Pro lege, rege et grege nu alltmer kommit till allmän kännedom hamnade han istället i onåd hos hertig Karl. S kom dessutom sent till Uppsala möte i febr–mars och drog till sig nya misstankar om kätteri men skrev ändå under det till vissa delar kontroversiella beslutet. Därefter författade S ett förslag till prästerskapets privilegier (efter luthersk lära), vilket misshagade Sigismund, samt ingav till honom en skrift om Sveriges frihet.

När Sigismund anlände till Danzig i slutet på sommaren mötte S, Klas Bielke (bd 4) och Klas Fleming (bd 16) upp med den sv flottan. S och Bielke försökte avkräva Sigismund en försäkran på Uppsala mötes beslut. De ville också att Sigismund skulle konfirmera valet av Abraham Angermannus (bd 1) som ny ärkebiskop samt att denne skulle få kröna den nye kungen. Förhandlingarna blev dock resultatlösa – Sigismund vägrade. S deltog i Johan III:s begravning i Uppsala domkyrka 1 febr 1594. Vid Sigismunds kröning 19 febr bar S riksäpplet och förestavade eden för kungen på borggården. Några veckor före kröningen hade S uttytt Sigismunds konungaförsäkran i Postulata nobilium (adelns krav), vilka han presenterade med en lång och retoriskt skickligt upplagd oration. I denna s k adelns oration, avsedd som en inledning till postulata, gjorde sig S till tolk och talesman för adelns försvar av arvriket som idé liksom han i Postulata nobilium försvarade ständernas rådgivningsrätt och samtycke. I Postulata nobilium framförde S i en förskönad tolkning krav på ett återställande av adelns forna privilegier. Han presenterade även ett aristokratiskt civil-ämbetsmannaprogram (krav på ämbeten i staten), som fick stor betydelse för adelns vidare relation till kung och krona under 1600-talet. I sin konungaförsäkran lovade Sigismund att styra med råd av hertig Karl och rådet, upprätthålla goda förbindelser med Polen, aldrig offra sv intressen samt inte anställa utlänningar eller lågbördiga personer, bara sv adel.

14 juli s å utsågs S till ståthållare över Västmanland, Bergslagen och Dalarna samt lagman därstädes. Att S nu inte längre var i hertigens onåd visades av att han stod fadder vid Gustav Adolfs dop s å. Kort tid därefter uppkallade S också sin nyfödde son efter hertigen.

Våren 1597 blev läget ohållbart och S flydde landet, först till Danmark (Falkenberg och Halmstad), sedan till Polen. Hertig Karl ansåg att riksrådet nu definitivt brutit det enighetsförbund som Söderköpings riksdag beslutat om, och i ett brev till ärkebiskop Angermannus, vilken alltid gett S sitt politiska stöd och vice versa, beskrev hertigen S som en landsförrädare.

Hertig Karl beslagtog i slutet av maj ett skrin, som fanns hos prinsessan Anna (bd 2) på Stegeborg. Det är emellertid troligt att S lyckades få med sig eller åtminstone förstöra huvuddelen av den privata korrespondens som hertigen skulle ha kunnat använda mot riksråden. I skrinet fanns dock en lista över S:s handskriftssamling, den s k Stegeborgsförteckningen, skriven av honom själv, vilken hertig Karl kunde använda mot honom. Det finns även bevarad en odaterad förteckning (Stockholmsförteckningen), som troligen härrör från tiden vid flykten och som S skall ha nedtecknat ur minnet ”så mycket jag kan minnas”. Listorna ger en god inblick i S:s litterära kvarlåtenskap.

Efter en vistelse i Polen återkom S till Danmark i febr 1598 och stannade i landet till juni s å. Det är uppenbart att han planerade för att resa hem igen; han lånade pengar för detta syfte av fru Görvel Fadersdotter (Sparre av Hjulsta och Ängsö; nedan). I Danmark förde S underhandlingar med Kristian IV om hjälp vid ett eventuellt krigståg under försommaren men fick avslag. Överlag propagerade S för Sigismunds sak under sin vistelse i Danmark. Han lär dessutom ha utmärkt sig vid hovet. S hade lärda förbindelser med den danske historieskrivaren Arild Huitfeldt, med vilken han bytte en del historiska handlingar.

På sommaren återvände S med de övriga landsflyktiga rådsherrarna tillsammans med Sigismund och hans krigshär men denna besegrades av hertig Karls styrkor i slaget vid Stångebro i sept. Efter slaget utlämnades S till hertig Karl som lät fängsla honom – han placerades i fängsligt förvar på Nyköpings slott. Under sin fängelsetid författade S en försvarsskrift som senare trycktes i Polen. I ett odaterat brev till Nils Gyllenstierna(bd 17) strax före Linköpingsdomen, klagar S över att ingen besöker honom, skriver till honom eller ger honom råd eller tröst. Ingen försökte heller blidka furstens vrede när anklagelserna mot honom kastades fram. Han är besviken på sina riksrådskollegor, som han menar har svikit honom i en tid av prövningar.

S:s betydelse för sv konstitutionell historia och hans insatser i vasastatens uppbyggnadsskede kan svårligen överskattas. Så gott som allt han företog sig i sin officiella funktion var relaterat till konstitutionella frågor och till regeringsärenden. Han var en energiskt arbetande och ideologiskt övertygad man, som oftast tog strid för det han ansåg var rätt eller fel i en konstitutionell mening. Hans livsbana kantades av hårda strider med Johan III och med hertig Karl, stundom också med Sigismund, motsättningar som till slut ändade hans liv.

hade tolv barn, av vilka tio nådde vuxen ålder. Av dem blev Gustaf S (f 1582; levde ännu 1627) överste och kammarherre hos kung Sigismund och gift med astronomen Tycho Brahes dotter Sidsel.