2 mars 1675
Attest från Nora församling läggs fram för rätten (upprättad 28 februari 1675 och undertecknat av 15 personer.)
Brev från Fontelius till rätten efter dagens förhandling. Nedanstående är citat från en uppsats av Susanna Lax.
Detta brev är mycket intressant då det är det enda brev jag har hittat av Fontelius som kommenterar en del av processen samma dag som den ägt rum, alla andra är kommentarer i efterhand. Fontelius tar upp fem punkter från dagens process och ”beder ödmiukligen” Kommissorialrätten att noga beakta dessa och han framför en önskan om att fallet ska få en upplösning.58 De första tre punkterna handlar om anklagelser mot honom själv, bl.a. gällande trolldom, varav Fontelius avvisar allihop som osanna, dock ger han inte direkt någon förklaring till varför de ska ses som osanna. De andra två punkterna gäller attesten ifrån Nora angående Katarina, som Fontelius verkar anse att nämndemännen försummat att ta fasta på. Den sista punkten, nr. 5, innehåller också en referens till makarnas klanderfria tid i Uppsala som intygas av ”Doctoris Petri Rudebeck”. Återigen, vill jag hävda, används här heder som ett medvetet argument. Kommissorialrätten ska inte bry sig om huruvida Fontelius eller Katarinas heder är i fara, den är oklanderlig, det är snarare Carl Falcks och lokalsamhällets heder som har brustit när de framfört denna häxanklagelse. Det är också möjligt att Fontelius med sina upprepade försök om heder försöker skjuta tillbaka fokuset på den ursprungliga tvisten, som då faktiskt gällde ärekränkning av Katarina, och visa på att den pågående häxprocessen är oacceptabel då det inte är fråga om magins makt utan om ordets makt.
Något att ha i åtanke när man har läst ovanstående dokument och innan man läser nästa dokument, är att dagen efter ovanstående brev författats så dömdes de övriga fem häxanklagade kvinnorna i Gävle till döden och Fontelius och Katarina försökte i all hast att fly till Uppsala för att rädda hennes liv, vilket de, med facit i hand, faktiskt lyckades med.5
9 mars 1675
Brev från Johan Axeihelm till rätten
Detta brev är författat bara någon dag efter att Axehiälm och övriga nämndemän dömt Katarina till döden i hennes frånvaro, då hon och Fontelius, som nämndes ovan, försökt fly från Gävle till Uppsala. Axehiälm är mycket bestämd och visar noggrant med sex stycken punkter varför Katarina dömts till döden, bl.a. punkt tre som tar upp barnens vittnesmål där desagt att Blåkullafärderna fortsatt även fast Katarina inte längre är kvar i Gävle.60 Detta måste
antagligen ha gjort ett stort intryck på nämnden och dödsdomen kan alltså ses som ett beskyddande av barnen från lokalsamhället sett. Detta visar tydligt på vilken makt barnvittnesmålen hade och torde säga något om den tankevärld människan levde i då.
Men trots dödsdomen avslutar Axehiälm brevet med att säga att Katarina ändå ska ”med kyrkogården benådas”.61 Kyrkogården innebar att den dödsdömda skulle få begravas på kyrkogården och att dödsdomen därmed skulle bli mindre neslig för familjen som blev kvar.62 Man kanske kan säga att Fontelius alla upprepade försök till heder som rationellt argument här misslyckades eller delvis slog tillbaka, då nämnden visserligen valde att se till familjens heder, men ändå rättfärdigade en dödsdom.
10 april 1675
Brev från Fontelius till rätten
I detta brev visar Fontelius varför han inte låtit sig påverkas av barnvittnesmålen. Brevet är nästan som ett direkt svar på ovanstående nämnda punkt av Axehiälm om barnen, men med stor sannolikhet har Fontelius inte läst det, detta om barnen har han snarare hävdat hela tiden. Han skriver att barnen fått frågor ”per suggestionem” alltså att nämnden lett barnen genom att fråga dem om Katarina inte gjort si eller så i Blåkulla och att barnen bara svarat, t.ex. ”ja, hon
förde oss”.65 Barnens vittnesmål är alltså inte tillförlitliga enligt Fontelius – det är trots allt nämndemännen som i slutändan fogar samman alla svar till berättelser i processen, inte barnen. Något som ytterligare visar att Fontelius ansåg just detta vara en stor brist under processen och varför barnvittnesmålen ska ogillas är att han nämner det här med”suggestionem” i fler brev till Kommissorialrätten.66 Detta kan sägas vara en samhällssyn som Fontelius vänder sig emot. I lokalsamhället var det praxis att tro på barnen, man trodde helt enkelt inte att de kunde ljuga. Fontelius visar dock här att han inte litar på barnen, men också att han inte heller litar på nämndemännen, eftersom det är dessa som sedan kan foga ihop berättelser efter bara ja och nej svar.
Ytterligare något som Fontelius vill att Kommissorialrätten ska ta i beaktande är upptakten till anklagelsen mot Katarina som Falck låg bakom.
Juli 1675
När Fontelius överklagar dödsdomen mot Katarina till Kommissorialrätten i Stockholm är han mycket noga med att lägga fram konflikten till Carl Falck som jordnära och, i princip, sprungen ur triviala saker och egoism från ”Falckens” sida, antagligen för att visa att alla trolldomsrykten mot Katarina saknar grund och att ingen förekomst av magi finns.67 Brevet är tre sidor långt och kronologiskt ordnat, från 1673 och framåt, och med nedslag i händelser som Fontelius då anser vara grunden till Falcks senare häxanklagelse mot Katarina. Den riktigt brännande punkten verkar ha varit Falcks fientlighet mot en rådman vid namn Johan Andersson och dennes hustru. Bland annat ska Falck av Fontelius ha krävt att rådman Andersson inte skulle få närvara vid nattvarden p.g.a. deras inbördes osämja, vilket Fontelius vägrade. Falck ska efter det ha inkluderat sin osämja att gälla även Fontelius då han upplevde att denne tog parti för rådman Andersson. Ett tag efter denna händelse höll Fontelius bröllop för en av sina döttrar, en tillställning som Falck och hans hushåll vägrade bevista. På den här tiden måste en sådan sak ha upplevts som en väldig skymf och från början gällde trots allt anklagelsen mot Katarina ärekränkning, men att Falck sedan såg till att få det hela dömt under Trolldomskommissionen istället.68 Men man ska minnas att det här är Fontelius tolkning av upptakten. Från Falcks sida finns inget bevarat om detta, men eftersom han är ihågkommen i Gävles historia som en intrigmakare och bråkmakare, som nämndes tidigare, så är Fontelius syn på saken kanske inte helt oriktig. Läser man Fontelius tolkning verkar det i alla fall som att han anser att Falck spelade på lokalsamhällets rädsla för att se till sina egna intressens bästa snarare än lokalsamhällets bästa, som denne verkar ha gett sken av att göra under häxprocessen.