Luften var höstkylig och ljudet av vågorna dövade alla tankar. I horisonten ett skådespel i färger. En av de sista barfotadagarna? Därför snörade jag av mig kängorna och la dem i cykelkorgen. Att gå barfota i sanden, låta de svala vågorna skölja över bara fötter ger en fullständig närvaro i nuet.
Där – längs stranden – är tankarna klara och kloka. Jag var totalt fångad i bilderna. Först när jag nådde Nybroåns mynning insåg jag hur långt jag hade gått. Springande med vinden i ansiktet sjönk fötterna långt ner i den våta sanden.
Tiden stod still just då!
Uppflylld av den frihet och lycka som jag känt betydde det inte längre så mycket att tiden var knapp vid frukostbordet. Kanske var det tack vare den långa morgonpromenaden som jag kunde vara så närvarande i dagens möten att oväntade problem hittade sina lösningar.