En berättelse om separation

När jag fick nedanstående mail kände jag att det kunde hjälpa andra. Brevskrivaren har gett ok på att jag publicerar det avidentifierat. Tyvärr är det många barn och föräldrar som mår dåligt av segslitna konflikter.

Åh, Annika, jag råkade hamna på din hemsida av en slump och kunde inte slita mig ifrån den. Äntligen kände jag att någon där ute faktiskt förstod det verkliga problemet. Jag kände att jag ville dela med mig av min historia, läs om du orkar, radera om du vill.

Mina erfarenheter av rättssystemet:

Jag minns det fortfarande som igår… Det var på våren, den där allra första våren. Frost låg på knopparna på magnolian i trädgården.Viktor låg och sov så vi spenderade förmiddagen i sängen, när Viktor som nu var 10 månader vaknade, gick vi upp och åt en frukost. Sedan åkte Peter iväg för att hjälpa sina föräldrar att flytta. Det var fredag och eftersom Peter skulle vara ledig hela helgen passade jag på att gå och handla fin mat som jag tillagade.

Han kom hem på kvällen när jag stod och öppnade en flaska vin. “Maria, jag vill separera”… Jag satte försiktigt ner korken i vinflaskan igen, lät orden sjunka in. Men Viktor tänkte jag… Hur gör vi med honom, han är ju bara en bebis.

Föräldraledig och arbetslös i grunden hade jag inga möjligheter att ta hand om huset. Jag fick packa det som fick plats i bilen och ta med Viktor till min far. Tårarna rann längs med kinderna… Här gällde det att ta en dag i taget.

Det blev inget med det… På omvägar hörde jag att Peter hade flyttat in till sitt ex och lämnade en stämning att han skulle ha boendet på Viktor som då var dryga året. Efter det följdes ÅR av processande, och jag skäms av att erkänna det, men jag var inte alltid bästa barnet. Men som tur var började jag på juristutbildningen. Helt plötsligt insåg jag vilket destruktivt beteende vi höll på med. Jag skämdes när jag läste rättsfall vilka anklagelser föräldrar kastade på varandra. Från den dagen bestämde jag mig för att JAG minsann inte skulle sjunka en gång till ner till den sandlådenivån som rådde mellan oss.

Tyvärr blev övergreppen grövre. Utan min vetskap togs Viktor på polisförhör. En utredning startades utan min vetskap. Peter nya sambo hade anmält mig för misshandel. Jag filmades, alla myndigheter som gick kontaktades och försäkringskassan kom på besök. Jag anklagades för att vara psykiskt sjuk, manipulativ, en dålig mor och trakasserades och hotades via mail och sms. Målet var att jag skulle må så dåligt som möjligt så jag hamnade på psyket.

Jag vägrade låta mig dras ner i den neråtgående spiralen och när han stämde mig igen fick vi möjlighet att delta i ett projekt om försoning. Jag sa att jag var villig att utöka umgänget om vi kunde lösa konflikten nu en gång för alla. Peter lovade dyrt och heligt att han minsann skulle visa mig att han menade allvar. Socialsekreteraren trodde honom. Jag var misstänksam. I rätten himlade socialsekreteraren med ögonen och hotade att ta boendet ifrån mig om jag inte gick med på alla Peter krav. Jag gick med på det… Det hade ju ändå varit lugnt ett tag.

De tog tre veckor, domen vann laga kraft. Då kom första mailet. Där HON, numera hans fru, berättade för mig vilken hemsk och obehaglig person jag är. Hur Viktor skulle hata mig när han blev äldre och hade möjlighet att välja bort mig. Mailen fortsätter komma då och då. Jag svarar inte. Läser dem, tycker synd om Viktor som uppenbarligen tvingas bo i all det där hatet. Peppar mig och tänker att de kanske inte drar in Viktor. Hjärtat sjunker när Viktor kommer hem och säger att “Lena hatar dig och säger att du ska dö!” Tänker att det blir väl bättre.

Den överenskomna kontakten Viktor skulle få ha med båda föräldrarna försvinner när han vistas hos sin pappa. Peter menar att Viktor frågar inte efter det. Men vi kom överens om att vi skulle verka BÅDA TVÅ för att han skulle få ha kontakt med båda föräldrarna. Han har slutat svara om jag ringer… Kontakten är bruten.

Fem år med tvistande… Och vi är på ruta 1 igen…

Han ringde för några veckor sedan. Nu handlade det om julen.

Jag kallades för idiot och psykfall och nu visste han vilken grym och elak människa jag är. Att jag inte fattade hur viktigt det var med Viktors SYSKON! Det var ingen mening att påpeka att Viktor hade en mamma och en familj på min sida, kusiner och släkt som han också har rätt att träffa. Det tar konfliken ytterligare ett steg djupare… Och mitt emellan står Viktor som älskar både sin mamma och sin pappa, och förtjänar inget av detta. Och jag kan inget göra. För samarbete bygger på frivillighet från båda föräldrarna. Och jag kan inte tvinga någon… Bara försöka stötta Viktor så mycket det går i situationen och alltid hålla mitt huvud högt. Tror att när han blir äldre så kommer han att uppskatta att han inte fick höra något elakt om sin pappa från mig. Att hos mig tilläts han älska båda sina  föräldrar.

Lycka till med ditt viktiga arbete.

MVH

Maria