I drömmen är jag tillbaka i familjen. Inför barnen hör jag mig själv säga till deras far att jag flyttar om det inte blir någon förändring.
Trots att klockan bara är halv sex är jag klar vaken. Skulden finns där. Vetskapen om den otrygghet som barnen tvingades växa upp i.
Det är tisdag och min vanliga psykologtid.
Istället för att försöka sova sveper jag det varma täcket om mig och går upp. Rullar ut yogamattan och ANDAS. Solhälsningarna är stela. Tankarna blir till tunna moln som far över himlen. Förra veckans yogapass på Ashtangayoga Syd har ökat svårighetsgraden. Ännu känner jag mig som klumpig kossa när jag hoppar jämfota bakåt. En – två – tre- fyra – fem. Andas in. Fokuserar på magen och ett jätteskutt fram som tar mig ända till fingertopparna.
Vinjasa mellan varje framåtböjning – och jag kommer till och med ihåg alla de fem nya ställningarna.
Kroppen är morgonstel lyckas men böjer sig i brygga tre gånger.
Sedan får jag fladdra iväg. Kroppen är varm mot yogamattan och jag drar täcket över mig och bara är. Andas.
Tiden försvinner. Först klockan 10 behöver jag gå för att hinna till psykologen i tid.
Tiden känns evig.