Tågresa

Tåget gungar genom Sjöstaden. Det solglittrande havet får mig att minnas promenader från tiden då tempot var uppskruvat. Nu har jag all tid i världen – ändå kom jag inte ner till stranden. Inte ens en promenad till vattentornet. Förkylningen överrumplade mig, som så många gånger förr, när jag steg av tåget i Ystad. Snörvlande näsa, huvudvärk och den där förlamande tröttheten.

Ändå känner jag tacksamhet. Trots tröttheten lever jag faktiskt. Inte bara stiger upp på morgonen och producerar. Nej, för första gången på många år kan jag ta in mina barn till fullo. Eller barn förresten. När jag gick igenom böckerna i bokhyllan insåg jag att handböckerna för tonårsföräldrar var inaktuella. Sonen är 18 nu – tonårsperioden är snart över.

Mest av allt sörjer jag nog de förlorade åren med barnen.

“Men mor, det sa jag ju precis… lyssnar du inte?” Åren där jag malde på likt en maskin, tvingade mig ut på morgonpromenad för att orka. Effektiviserade inköp, matlagning och måltider. Fladdrade oförtröttligt på bakom glasrutan likt den instängda Påfågelsöga.

“Måste du måla naglarna när vi äter? Jag gillar inte den doften.” Ändå fortsatte jag med min franska manikyr, lager på lager medan jag försiktigt petade i mig yoghurt och försökte konversera med sonen. Jag förstår att han tröttnade.

Dessa underbara ungar! Det har tagit tid – men nu kan vi träffas igen under avslappnade former. Som jag längtat efter dessa stunder. Som mitt dåliga samvete jagat mig i drömmen.

“Om du väljer att tacka nej till ETC-behandling får du räkna med minst 3 år innan du är återställd. Med ETC-behandling kan du vara återställd på några veckor.” Ändå är jag rastlös – det dåliga samvetet gnager och skaver. Det är snart dags för ett nytt möte med försäkringskassan.

När jag åker till psykologen sätter min älskade mig på bussen i lagom tid för att hinna fram. Då slipper jag tänka. Skulle tåget bli försenat vet jag att jag bara kan messa. Men själv klarar jag inte hålla några tider. Stirrar runt, tittar i min skrivbok minst en miljon gånger, och kommer ändå antingen alldeles för sent eller för tidigt.

Tid är problematiskt över huvud taget. Att det ska vara så svårt att hålla reda på årstid och månad – ja, ären årtal flyter samman till en oformlig massa.

“Det var bra att du tackade nej till ETC-behandling. Det blir ofta kognitiva skador som aldrig läker. Du måste ta det lugnt, det tar tid att läka. Om du känner dåligt samvete får inte din hjärna vila. För att den ska bli frisk behöver den koppla av – länge.”

Så sitter jag på tåget med ett nytt sjukintyg som ska skickas in till Försäkringskassa och försäkringsbolag. Solen blinkar genom tågfönstren. Utanför rullar skogsdungar och kohagar förbi. Det har blivit viktigt med svensk mjölk och krav-odlat. Vi torkar nässlor, nypon och grobladsfrön att ha i vår müsliblandning. Min bästa medicin är cykling, solljus, trädgård och yoga.

Och fortfarande har jag inte ett enda råd att ge till den som är nära väggen eller fått diagnosen utmattningsdepression.