Skrivretreat i Simrishamn

Fortfarande befinner jag mig i bubblan efter skrivkursen för Mats Söderlund och Susanna Alakoski. Nya ord och nya ögon på projektet. Hertha Müllers text om cement lever kvar. Hur kan jag dröja kvar?

Vilhelm Mobergs öra i “Århundradets svenska bok” inspirerar. Tre av de 18 åren han ägnade åt romansviten tillbringade han i Minnesota. Det tar tid att skriva mästerverk, man måste våga dröja kvar.

Vad tänker karaktärerna? Vad känner de? Borra i deras tvivel, drömmar, tillkortakommanden och karaktärsegenskaper. Karl-Oskar, den stolte, ansvarstagande, handlingskraftige. Envisheten återkommer i alla berättelserna. Karl-Oskar har på fädernesidan ärvt den stora näsan – symbolen för envishet. Ulrikas utvecklingsresa är den röda tråden. “Fördela materialet” – det måste vara bra HELA vägen. Det är dröjandet som blir berättelsen.

Susanna sätter fingret på vad min berättelse saknar – tydliga smärtpunkter.

Vad är det som gör ont? Temat är stolthet – att våga erkänna sin oförmåga, släppa gardet, våga visa svaghet.

Är heder vad den handlar om? Jag vet inte för jag lyckas inte göra uppgiften.

Skam som urholkar vår självbild och står i vägen för våra drömmar? Den stora sorgen i att ens liv inte tycks vara värt något, bevakar systematiskt och förminskas.

Jag vet inte om orden handlar om min berättelse, men de finns antecknade i blocket och de säger något till mig.

Manuset behöver byggas ut så att smärtpunkterna blir tydligare. Vad är det som står på spel?

Oskyldigt anklagad – blir behandlad som galen fastän han är frisk, men rädd för att bli galen pga oskyldiga anklagelser.

Förvirrade anteckningar – men det finns något i dem. Jag går tillbaka till mitt manus, letar bortstrukna stycken, ändrar i strukturen.

Det stora jobbet med att vara konstnär är att lita på sin egen berättarröst, sin egen berättelse, sitt eget material.

Fake it until you make it.

Och när det känns så där kass – tänk bara – men jag gör det ändå.

Ibland är det dåligt men då gäller det att ha blick att kunna ta bort det som är dåligt och ersätta det med det som är bra. Jobbet ska bli klart.

Det är de envisa som blir författare.

Jag vet att jag är envis – ändå klarar jag sällan uppgifterna, gör något annat. De andras texter inspirerar, texterna som läses högt inspirerar – men allt behöver tid att gro inuti mig.

Smärtpunkterna är så jobbiga att vi generaliserar.

Läsaren vill vara i huvudkaraktärens känslor.

Less is more – få fram med färre detaljer. En text klarar inte för mycket information. Textens tema måste begränsas i antal. Håll fast vid några väsentliga frågor.

Sök efter smärtpunkten – skriv fram den och hela texten lyfter.

Vi känner med kropparna – vi behöver förmedla så att läsaren känner i kroppen det som händer i texten.

Med versaler och pilar har jag skrivit att jag ska läsa högt och testa. Att punkt kan ersättas av kommatecken och bisatser.

TRO PÅ DIN EGEN BERÄTTARRÖST

Jag försöker verkligen dröja kvar i smärtpunkten, försöker borra, letar efter en kroppsdel – en röst som är fysisk och förstärker smärtpunkten. Jag letar inspiration i texten där Roberts öra talar. Och jag skriver sex A4 sidor i kollegieblocket. Rösten tystnar. Jag läser och skriver av några meningar i datorn. Läser igen. Fet markerar och formulerar äntligen en text att läsa upp. Jag har gjort en uppgift!

Har du glömt hudens hunger?

Du kan säga den inte är viktig.

Du kan säga att du är glad att han överlevde, men är du det?

För andra berättar du hur orden kommer, om stegen han tar, hur rörelserna blir säkrare. Du säger att du tror att allt kommer att bli bra, men mig lurar du inte.

Medan du väntar skrumpnar jag som ett äpple om vintern. Hur länge ska jag vänta? Vi livmödrar är skapade för att bära liv. Min livslängtan tystar du inte.

Du kan säga att det är viktigt med kritter och kor, med feta korvar och rågkakor till julen. Du kan berätta om Kettisgårdens åkrar och feta skördar, men hudens hunger mättar du inte.

Du kan förneka nattens drömmar, kåtheten som dunkar i underlivet tills du vaknar svettig med älskogspärlor på huden, men din kropp minns och jag ska påminna den tills du gnider dig som en kelen vårkatt.

Om fjäderlätta händer ska jag viska när solens strålar smeker. Om smörkärnans dunkade ska jag sjunga i älven. I varje vattendroppe ska jag pumpa liv, aldrig ska du glömma den pulserande livskraft du förvägrade mig.

Vi letar kontraster inom en och samma karaktär. Författaren är en skådespelare som måste gå in i varje person. Sida efter sida flödesskriver jag i kollegieblocket. Uppgifterna är jag dålig på att göra. Vi får i uppgift att skriva integrerade dialoger. Jag skriver om vad jag ska fördjupa i bokens inledning. Mats läser dikter. Sakled, bildled.

När vi vet vad bilden står för kan vi börja jobba mot det. Nyansera och förändra bilden.

Mina texter väcker inte några skratt. Mina texter får inte många kommentarer. Men Susanna sa att min dialog var välgestaltad och att uppgiften var väl utförd. Mats frågade vad jag behöver hjälp med, att jag bara ska lita till mig själv.

Du vet ju själv vad du ska göra.

Mats sa att materialet var så omfattande att de hade svårt att tillföra något. Med ett skratt sa Susanna att vissa gör det svårt för sig när jag förklarade utmaningarna med projektet. Jo, jag vet att jag gjort läxan som de gav oss 2015. Det är dags att jag har tillit – ser skrivandet som ett konstnärsskap. Min text är inte någon vanlig text.

Antingen blir den antagen just på den där inledningen eller så blir den refuserad för att förlagen inte förstår.

Smärtpunkt – Kontrast – Bilder – Dialog

En text där vi dröjer kvar som Hertha Müller. Jag skriver om daggkåpan, hittar nya metaforer och vet hur jag ska komma vidare i bokprojektet.

Det är din bok – du får göra hur du vill

Det är litteratur att dröja kvar

Du måste hitta din egen väg

Idag deltar jag i webb-kursen “Planera ditt skrivår 2019”. En av frågorna är vad jag kan sortera bort för att ge skrivandet större fokus. Närvaron i sociala medier. Jag behöver göra en ny plan för sociala medier – en plan som handlar om begränsningar.