1600-talets trolldomsprocesser

Hur ska jag någonsin kunna beskriva upplevelserna den här helgen? De finns med mig som en lyckokänsla, att jag äntligen nått i mål med det jag föresatte mig när jag lärde känna Marit Matsdotter, hennes mor Ris-Anna och de andra kvinnorna för fem år sedan.

De har fått sin upprättelse. Deras namn är inte längre glömda.

Owe Hållmark har gjort en levande skildring av Byavandringen i Åsen som du hittar här.

Byavandring i Åsen med Anders Bergman den 18 maj 2019. Ett mycket uppskattat arrangemang som förhoppningsvis återkommer i september.
Ingrid i Kettisgården berättade för mig att hennes svärmor berättat att det var här Gertrud hämtade vatten. Detta är den enda muntliga tradition jag hört talas om gällande trolldomsprocesserna.
Här började konflikten som ledde till att 300 personer avrättades i Sverige mellan åren 1669-1676.

Istället för att skildra aktiviteterna som ägde rum kommer jag dela med mig av vad jag planerade att säga på söndagens minnesstund (hur det blir i slutändan beror på stundens ingivelse).

Tidigare var jag advokat, sedan i fredags titulerar jag mig författare. Därför läser jag högt ur min kommande bok.

Som författare har jag stor frihet, men jag strävar efter att det jag skriver ska vara trovärdigt – och i vart fall inte strida mot några kända uppgifter.

När det gäller avrättningarna för 350 år sedan består uppgifterna av hur de skaffade virke, instruktioner om vilka som skulle avrättas och bekräftelser på verkställigheter. Jag har läst allt jag kommit över, den som beskrivit det bäst är Jan Guillou i boken Häxornas försvarare. Där kan du även läsa beskrivningen från avrättningarna i Mora.

Eftersom jag är författare och inte forskare som jag felaktigt titulerats, kommer jag att läsa högt ur min bok så som den ser ut idag. Den som vill se mer om avrättningarna kan se på min youtubefilm där jag besöker avrättningsplatsen med ett medium. När jag skrivit om en händelse lämnar faktan mitt huvud och det enda som finns kvar är texterna. Därför kan jag inte svara på hur det verkligen gick till. Jag kan läsa min text och hoppas att genom den att du får följa med till den här platsen för 350 år sedan.

Idag kommer jag ta er med till avrättningen genom Gullichs-Annas, Länsmans och Notariens ögon.

I den här fäboden tillbringade Gertrud, Hans, Erik och Anna sommaren 1668 efter att de hörts på Fjärdingstinget. Här fick de möjlighet att skapa en gemensam berättelse utan motsägelser tills de skulle höras på rannsakningen i september 1668.
Det är något speciellt att uppleva lokala toner ute på en fäbod. Lika fantastiskt att höra kulning och få svar via kohornet från skogen. Ljuden från 1600-talet.
Under tiden serverade Åsens hembygds- och släktforskningsförening kaffe.

Gullichs-Anna knäpper händerna och böjer nacken. 

”Åh, Guds lamm.” Utanför tonar kyrkklockorna ut, innanför studsar tonerna mellan de vitkalkade stenmurarna. 

Rösten brister och Anna torkar snoret med ärmen på ulljackan. Det var för folkets frälsning som rätten var beredd at offra henne. Hur många månader har de väntat på den Kungliga Hovrättens dom?  De senaste veckorna har det inte talats om annat. Och i dag kom Fogden till byn. Nu ska Gud ingripa som han gjorde när Abraham var beredd att offra Isak. Minstingen klänger på mor och Anna tar upp honom i famnen, kramar honom hårt, gnider läpparna mot hans hår. 

Kyrkan är fullsatt till sista plats. Varenda en tycks vara här för att få vetgirigheten stillad. Nu ska de få höra om hennes hjältedåd. 

Pastor Elvius tittar ut över församlingen. I sju månader har hon väntat och längtat efter Herrens heliga nattvard. Varför fick hon inte ta emot den längre? Var det tacken för att hon hjälpte Pastorn att sätta åt trollpacket? 

Pastorns öga fladdrar som en fjäril, stannar till utan att finna ro. Hur många är där i kyrkan? Ingen snarkar. Det är som om till och med hundarna utanför väntar på orden. 

”Så till dagens tillkännagivanden.” Sigillet är redan brutet.

Pastorn bläddrar i boken, vecklar ut dokumentet. Anna söker svar i hans ansikte, men Pastorns mun är sammanbiten, ögat fäst i dokumentet. Säg något då. Den lille klappar Annas kind, hon tar hans hand i sin. Den är varm mot hennes kalla. Pastor Elvius spänner käkarna och harklingen skär genom folkets andetag.

”Uppå de inkomna rannsakningar och domar ifrån Herredal, Älvdalen och Kråkberg…”.

Herredal. Anna rynkar pannan. Det var efter rannsakningarna i sockenstugan som hon och Gertrud åkte till Lillhärdal. Det måste vara Lillhärdal Pastorn menar. Varför läser han inte upp Älvdalen först? Anna sträcker ryggen, den lille gömmer ansiktet i hennes armhåla. 

”Knopar-Elin Knutsdotter om sina 70 år, 

som bekänner det hon över 20 år farit med trolldomsväsendet, 

är ock av rätten dömd ifrån livet.”

”Look-Anna, om sina 70 år, 

bekänner sig brukat trolldom vid pass 17 år, 

det hon först säger sig lärt av en lapp, men över 50 år brukat sign- och löfjeri”

”Lasse Pehrsson på Åsarna…” 

Pastorns ord dränks av sorlet. Lasse? Men rätten bad ju för honom. Anna vänder huvudet. Visst bad rätten för Gertrud, Lasse, Lill-Anna och henne? Det var därför de fick stanna i Älvdalen medan Marit och de andra skickades till Stenhuset i Falun. Huvud vajar från sida till sida som vallmoblommors frökapslar. Rummet snurrar. 

”Gullichs-Anna om sina 17 år, 

bekänner sig ha haft sin farmoder Gyris-Marit som sin läromästarinna, 

vilken också fört henne till Blåkulla för 9 år sedan, 

gett sig i Satans våld till liv och själ, 

bolat tre resor med satan, 

hon tillika med annat trollpack mjölkat kaplanen Herr Gustaf mm”

Satans anhang har straffats av överheten. I tre dagar ska Satan nedligga. Med hennes hjälp har han slagits tillbaka och ska aldrig mer uppkomma. Varför räknar de upp henne, hon som hjälpte överheten att föra folket på den rätta vägen? 

”Dessa skola androm slijkom till sky och varnagel halshuggas 

och sedan å bålet brännas”

Anders Bergman visade oss även något så ovanligt som ett jorddragningshål ute i skogen.

Gullichs-Anna lutar ryggen mot morfar, men värmen från hans kropp räcker inte och hon huttrar i den tunna linnesärken. Bortom älven är bergen blå. Kyrkbacken är full av människor, fler än på Fjärdingstingen, fler än på rannsakningen. Morfar säger att alla måste vara här, att det är som att gå i kyrkan. Hundar ylar, eller är det bara en? Viskningar stiger och nackar sträcks, som en tjock gröt glider folkmassan framåt. Länsmans ena stövelsula trummar mot kyrktrappan, pumpar en tyngd i bröstet tills det är svårt att andas. Fötterna är så kalla att hon förlorat känseln. 

”Herren Jesu ska hjälpa dig.” Morfars hand är skrovlig när han stryker hennes kind, så som han gjorde när hon var barn. Han sveper in henne i värmen under ulljackan, lägger armen om hennes kropp. Om hon blundar kan hon låtsas att de sitter på hästryggen, att han berättar om Jesu mirakler. 

Folkmassan delas som Röda havet en gång öppnades för Abrahams folk. Förbi prästgården rullar vagnarna. Gläfsande springer hunden vagnarna till mötes, hoppar upp så snart de saktar ner. Det måste vara Kettis-Lasses hund.

Här kan du läsa mer om Gullichs-Anna

På kvällen var det premiär för “Rannsakningen” på Porfyrmuseet. Här Pastor Elvius tillsammans med helgens fotograf Maggan Eriksson

Länsman flyttar tyngdpunkten från tårna till hälarna. Med benen brett isär står an stabilt även om yrseln skulle överfalla honom. Tveksamhet får han inte visa. Här från altaret har han god uppsikt över församlingen, och de ser honom. Bålen är förberedda. Bål för tretton personer har han förberett, men Mats Michelssons kropp är avlämnad på bålet. Han dog på vägen från Falun. De andra är här, står framme vid altaret. De unga med rödgråtna kinder de fyra som ännu inte erkänt med trotsiga nackar. Tolv barn ska risslitas, de är alla här. Han nickar åt Pastor Elvius att mässan kan börja. Pastor Elvius tar upp tonen, församlingen följer efter. Kyrkan är fullsatt till sista plats. Längst fram står de dömda. 

”Bekänner du att du har bedrivit trolldom.” Pastor Elvius vänder ansiktet mot Gullichs-Anna. ”Dina andra synder Gud den allra högste svårligen förtörnat, denna kristliga församling högeligen förargat och ditt samvete jämmerligen besvärat?”

Här kan du läsa mer om Länsman

Historiskt inspirerad buffé med smaker från Söderåsen på Dalgatan 118. Här kavelgris och messmörsröra. SÅÅÅ gott. På bordet fanns en kanna med björksav.

Luften är fylld av tårar. Gullichs-Anna är på väg hem till Gud. Hon sätter ena foten framför den andra. Ett steg i taget. Gud är nära nu, leder henne så som han en gång ledde Moses folk. Han håller sin hand över henne. Look-Anna går sakta, hon måste ta små, små steg för att inte trampa på hälarna framför.

Anna tittar på fötterna, sätter ena foten framför den andra, ett steg i taget. Gud kommer leda henne till sitt rike. Stövlar, ludor, näverskor, par vid par – uppradade längs hennes väg och där bakom fladdrande linnebyxor, skaften av spjut, grepar, störar. Runt henne ljuder gråt, men varför gråta? Pastorn sa att det är en glädjens dag för dem som bekänt. Hon får komma till Guds rike där inga bördor finns.

Hon ser bålet, förtränger bilden av döda kroppar. Hon är på väg till Gud, till hans rike, han håller sin hand över henne, kommer att finnas där i den svåra stunden. Maria hämtade Jesu kropp, men hur ska hennes kropp kunna hämtas. Ingen har sagt något om det. Hon sänker blicken. Myrstegen får vaderna att spänna.

Bredvid henne går Pastor NohrMoreus. För henne mumlar han böner.

”Mitt barn, tvivla inte, Gud kommer inte att överge dig i den svåra stunden.”

”Var finns min grav.”

Pastor NohrMoreus håller handflatan framför bröstet och orden forsar i ett otydbart mummel. ”Gud är med dig alla dagar intill tidens ände.”Anna pressar samman sina händer så att knogarna vittnar.

”Fader vår som är i himlen, helgat varde ditt namn, tillkomme ditt rike.” Gång på gång mumlar hon orden för att tränga undan alla tankar. Pastor NohrMoreus följer henne, leder henne. Orden tränger bort tankarna, tränger bort de höga rösterna utanför muren av män.

”Och förlåt oss våra skulder så som vi ock förlåta dem oss skyldiga äro.”

Kroppar värmer när ledet stannar.

Himlen är grå.

Vill stänga ute gråten, skriken, bönerna. Var finns Pastor Elvius röst bland alla röster? Hon hör den inte. Hon behöver höra om Gud, om hur han skyddar sina barn, hur han finns där. På nytt börjar hon rabbla fader vår, men orden hjälper inte.

”Pastorn?”

NohrMoreus böjer sig fram mot henne.

”Gud finns med dig alla dagar intill tidens ände. Han håller sin hand över dig, han låte sin sol lysa över dig och vare dig nådig.”

”Förlåter han alla mina synder?”

”Ja, den Store Guden har förlåtit alla dina synder.”

Nu är det inte bara regndropparna som blöter hennes kinder. Inuti henne rinner gråten från axlarna, ner i ryggen.

”Åh, led mig Gud.”

Människornas ansikten är allvarliga. De ser genom henne, bortom henne, som om hon vore en skugga. På rampen vid bålet står Pastor Elvius med vinden i ryggen. Prästkappan dansar framför honom, håret döljer ansiktet. Vid hans sida ligger Knåpar-Elin på knä, händerna knäppta i bön, höjda mot himlen.

”Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade:

’Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss.’

Men då tillrättavisade honom den andre:

’Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff?

Vi har dömts med rätta, vi får vad vi förtjänar.

Men han har inte gjort något ont.’

Och han sade: ’Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.’

 Jesus svarade: ’Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.’ 

Vi ber nu alla för Knåpar-Elin att hon må stå fast i sin tro och få dö salig”. 

Mellan vadmalstyg anar hon folkhopen så långt hon kan se. Ur strupar växer bönen till ett rytande. Pastorn knäpper sina händer och börjar sjunga. 

NohrMoreus andedräkt är varm mot kinden. 

”Tänk nu på ingenting utan Jesus Kristus, som har lidit döden för dig. Tvivla inte. Han är förvisso med dig och ger dig bistånd.”

Yxan höjs mot himlen. Hon förmår inte blunda. Är hon redo att dö? Är man någonsin redo att dö? Yxan landar mot stocken.

Klockan 13 på söndagen samlades vi vid sockenstugan och lyssnade till kyrkklockorna. Därefter vandrade vi under tystnad till avrättningsplatsen.
För första gången såg jag blommor och stenar vid skylten.

Halsen är torr. Notarien pressar tungan mot gommen, fuktar läpparna och fäster blicken i dokumentet från Hovrätten. Det hjälper inte. Han vet att kvinnorna snart kommer lägga sig på knä bakom honom. Han ångrar att han tittat på de huvudlösa kropparna. Kommer han kunna glömma? Han vill vända sig om, förklara att den som inte erkänner får leva. Men det gör han inte. Istället pressar han tungan mot gommen för att få mer saliv så att han kan läsa upp deras domar. De domar folket vill höra. Domar som ska få kvinnorna att våndas och erkänna. Erkänna för vad då? Syndernas förlåtelse?

Ris-Anna, Gyris-Mats hustru på Åsen. 

Mot henne har åtskilliga som bekänt vittnat klart och omständligt. 

Men hon nekar alldeles. 

Bäran som sprang över golvet om natten och reste sig upp för henne, 

elden som av sig själv antände asken 

leder till misstankar om trolldom. 

Men hon fortsätter att neka.”

 

Marit Nilsdotter, Bälter-Matses hustru om sina 40 år. 

Mot henne finns vittnesmål 

att hon lärt av sin mor, Gyris-Marit, 

som dog i fängelset. 

Look-Anna har tagit Herrens Nattvard därpå 

att hon sett Marit i Blåkulla. 

Två av hennes barn bad med gråt och tårar henne 

att i Jesu namn bekänna. 

Hennes mor, Gyris-Marit, 

tillstod att hon sett Marit i Blåkulla. 

Men hon nekar alldeles.”

Utanför spetsgården är folkmassan som en flock blodtörstiga vargar. Vad gör de om kvinnorna inte erkänner? Klättrar de uppför bålet, som i hans drömmar? Kan de bryta genom spetsgården? Notarien ruskar på huvudet. I hans drömmar hjälper hötjugor inte mot vargar, men det här är ingen dröm. På bålet ligger sex huvudlösa kroppar. Look-Anna, Kettis-Lasse och Gullichs-Anna från den första rannsakningen och Bond-Elin, Marit från Östermyckeläng och Brita från Karlsarvet som rannsakades på ordinarie tinget i december. Han har själv läst upp deras namn och han måste fortsätta läsa.

Kerstin Persdotter, Kettis-Per Hanssons dotter, 

Mats Matssons hustru i Åsen om sina 30 år. 

Hennes egna barn och hennes bror Lasse, 

samt andra, har vittnat om att de sett henne i Blåkulla, 

men hon nekar enständigt.”

Genom rop och skrik ylar en hund. Den har ylat länge. Hunden från Kettisgården. Han följer ljudet med blicken. Var är barnaskaran. Gråter de nu som inför rätten? Han kan inte se om de gråter, men han ser hunden, hur barnen håller fast den. Ändå ylar den. Den har ylat sedan Kettis-Lasse gick upp på bålet. Den äldsta flickan håller spädbarnet, den lille Erik som det vittnades om att Kerstin låtit Fanen döpa Blåkulla. I spetsgården står männen, deras far, deras morfar – den en gång så mäktige Kettis-Per Hansson. På decembertinget var han inte så stursk när han satt i nämnden. Hur ska han göra om Kerstin inte erkänner, om hon blir fri? Han som dömt andra att mista livet för trolldom? Längs älven sprids trolldomsanklagelserna som en farsot. En trolldomskommission, en karriärsmöjlighet för en sådan som han. Det behövs skrivare i rättsmaskineriet. 

Notarien sväljer, räknar. Tre kvar. Eller två. Mats Michelssons döda kropp ligger redan på bålet. Död på vägen från fängelset. Ska han läsa domen ändå? Utan erkännande ingen nattvard. Ändå ska kroppen brännas på bålet. Men om han levt skulle han blivit fri. Fast inte fri. Han skulle förts tillbaka till Stenhuset i Falun. Borde inte kroppen begravas i vigd jord? Som åskmoln är folkhopen. De är nära nu. Hundratals, kanske tusentals är de. Notarien torkar pannan. Den är våt av svett. Skjortan klibbar mot kroppen. 

Matts Michelsson om sina 60 år, 

mot honom vittnade både unga och gamla 

att de sett honom i Blåkulla 

och att han där på åtskilliga resor predikat, 

men han nekar med förundran 

förebärande en stor fariseiska skenhelighet.”

Vid Avrättningsplatsen hölls en minnesstund för de trolldomsanklagade

Vi håller en tyst minut för alla de oskyldigt anklagade.

Vi håller en tyst minut för alla dem som tvingades att vittna.

Vi håller en tyst minut för Maktens Män som var fångna i nät av snåriga regler.

Vi håller en tyst minut för Kyrkans Män som var satta att predika tusen år gamla patriarkala påbud.

Vi håller en tyst minut för de Styrande Män som var oförmögna att hantera folket.

Efter en tyst minut spelade Lennart Danielsson Tägt-Johannas vallåt på horn. Den visa som kommit bli symbolen för projektet “trollkona”

Här kan du se när jag besökte platsen med ett medium och en av grannarna