När det förflutna skaver

Advokatbyrån Annika Andebark AB

Nattens drömmar minns jag inte, kanske var de en fortsättning på dem igår. Kanske har de funnits där hela tiden fast jag inte minns dem.

Igår klarade jag inte skriva om dem. Idag ska jag försöka.

Gång på gång blev jag kontaktad av klienter som ville ha min hjälp. Och det fanns en sorg när jag svarade att jag inte längre var advokat. Det finns en sorg i mig över det jag lämnat – och en skam inför dem jag hade i mitt gamla liv.

Hammenhög lämnade jag abrupt 2014. Först i december 2018 klarade jag av att köra genom Hammenhög. Jag stannade bilen på torget med fronten mot mitt gamla kontor. Äppelträdet var borta, skylten nedplockad, men fönstren var de samma. En liten bit av mig kommer alltid finnas kvar i det röda tegelhuset på torget.

Aldrig har jag kunnat göra något lagom – det är allt eller inget som gäller. När jag skulle byta fönster lade jag ett gigantiskt engagemang i det – och det blev bra. Likadant med skylten – den var en prydnad för byn och min stolthet. Den var tänkt att sitta länge. Nu blev det inte så – och det skäms jag för.

I går bearbetade jag nattens drömmar genom att leta mig tillbaka i gamla blogginlägg, försökte försonas med det som varit. Hittade guldkorn som jag sparat när jag tvingades rensa datorn – men även kommentarer från missnöjda klienter. De sista hugger i bröstet – och jag får en glimt av förståelse för hur det kunde gå som det gick.

Än är jag alltför sårbar.

Länk till guldkornsinlägg

22 mars 2014 kommentar från missnöjd klient

22 mars 2014 kommentar från missnöjd klient

Onsdagen den 19 februari 2014

Likt bordets vissnade tulpaner hänger de. Tysta stirrande på den kaneldoftande havregrynsgröten, mackor med ost och skinka, marmelad.

”Får jag en smörgås till” – det ständiga malandet från mannen i rullstol.

”Får jag en smörgås till”, ”Jag har inte fått min medicin”, ”Jag behöver röka”, ”Ingen har bäddat min säng”, ”Det är tid att röka nu”, ”Flytta rullatorn”. När alla önskemål är tillgodosedda slår han till TV:n. Damen i den urtvättade mjukiskostymen reagerar som alltid omedelbart. De svarta lackskorna smattrar mot linoleummatten när hon går bort till de tre sjukvårdarna som småpratande står vid frukostvagnen.

”Säg till att han stänger TV:n. TV:n ska vara frånslagen när vi äter.”

När ärendet är utfört linkar hon tillbaka till sin plats bredvid rullatorn. De glänsande skorna hasar mot golvet, den alltför stora koftan hänger slappt över hennes framåtböjda kropp.

I den rostfria vasen hänger resterna av de röda tulpanerna som sattes in i fredags – alla hjärtans dag – min första morgon på avdelningen.

Bladens toppar börjar övergå i svagt gult innan den mer normala gröna tar över. Stolt reser sig ståndarna på de tulpaner som släppt både kronblad och pistiller. Det är som om kronbladen och pistillerna drar blomman mot bordsskivan. Djupast hänger de som ännu inte börjat släppa taget.

Är det samma sak med oss människor? Är det våra bördor som drar ner vårt humör? Måste vi tömma ryggsäcken för att orka resa oss mot ljuset?

Länk till inlägget

Lämna ett svar