Smärta

För sju år sedan publicera jag den här bilden på FB.

Kontoret var min stolthet, här ville jag bygga ett nytt sätt att ta hand om konflikter. En miljö som bidrog till att lösa dem istället för att förstärka dem. Min vision var stor. Den handlade även om att ta fram strukturer för att hjälpa unga jurister in i humanjuridiken.

Av egen erfarenhet visste jag hur svårt det var att få en tjänst som biträdande jurist, att advokater var rädda för att anställa. Jag kämpade hårt för min advokattitel – var väldigt stot över den också.

I samband med skilsmässan 2008 trappade jag ner, avsade mig alla ideella engagemang, visste att jag behövde tid för återhämtning. Men att skiljas var inte som jag trodde. Konflikterna blev fler – min drog hade varit löpning – nu varvade jag den med engagemang. Så här i efterhand kan jag se det sjuka – hur jag var en arbetsnarkoman. Och det är jag fortfarande.

Det var så jag dövade dödsångesten sommaren 2018 när jag återvände till bloggen, min gamla instagram och började vlogga, startade Söderåsdagen och började planera för ett författarskap genom att arrangera föredrag i Älvdalen. Försäkringskassan har inte alls förstått det där med arbetsnarkomani – hur mycket deras hantering triggade min ångest, hur jag smygengagerade mig och mådde dåligt för att jag inte visste vad jag fick göra och inte göra.

Jag har satt punkt. Sätta punkt. väntar bara på några texter, några kommentarer från mina kanaler. Kanske kommer det inte fler och då är den klar att lämna över. Kanske jag lägger in en dikt som jag skrev innan jag blev sjukskriven 2002.

Jag vet inte.

Just nu handlar det om att landa, att inte kasta mig in i projekt för att döva det onda. Istället stod jag på yogamattan klockan sex i morse. Efteråt när jag låg på massagebänken och skrek ut min smärta berättade Merethe att mina rörelser varit stelare på yogapasset. Jo, jag vet. I en vecka har jag rört om i själens djupaste smärta, det börjar lossna och fortplanta sig ut i kroppen. Det måste vara så för att kunna lämna det som varit. Och jag behöver kunna prata om det med journalister – vara beredd att vända och vrida på det.

I förmiddag ringer första journalisten – ytterligare tre intervjuer är inbokade. Hois pressbearbetning har varit framgångsrik. Ett författarliv väntar. Min barndomsdröm hade aldrig blivit verklighet om inte jag rasat. Det är dags att inse det.

011211

Att sitta i solen på en parkbänk och njuta

trä skrovligt mot handen

I dammen simmar gräsänder omkring i väntan

På bröd

Förbi den tomma bänken irrar människor

Med fyllda lunchkassar

Med mobiltelefoner i örat

Med blicken fäst i framtiden

Och några flanerande, diskuterande

Men bänken i solen är

Och förblir

Tom

Här kan du läsa mer från min första sjukskrivning 2002

Lämna ett svar