Sjukskrivning 2002

I februari är det tio år sedan jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Under sjukskrivningen började jag skriva på allvar. Det hjälpte mig i mitt tillfrisknande.

2004 gick jag en skrivarkurs på nätet och använde då delar av de texter jag skrivit under sjukskrivningen.

Texten är väldigt privat – och egentligen hade jag inte tänkt visa den för någon. Men sedan sjukskrivningen har det hänt väldigt mycket i mitt liv. När jag läser texten känns det plötsligt angeläget att dela med mig av den. Kanske kan den ge andra hopp – det går att ta sig upp ur gropen. En sjukskrivning behöver inte innebära att man står utanför arbetsmarknaden för evigt.

Kanske är det mina erfarenheter från sjukskrivningen som gör att jag vill hjälpa andra in på arbetsmarknaden.

Kommentarer mottages tacksamt! Som alltid är jag väldigt känslig när det gäller den här typen av texter…

Att sitta i solen på en parkbänk och njuta

känna det skrovliga träet mot handen

I dammen simmar gräsänder omkring i väntan

På bröd

Förbi den tomma bänken irrar människor

Med fyllda lunchkassar

Med mobiltelefoner i örat

Med blicken fäst i framtiden

Och några flanerande, diskuterande

Men bänken i solen är

Och förblir

Tom

011211

Fortfarande befinner jag mig i ett vakum. Ibland hittar jag en glatt sten att stå på en stund. Utanförskap. Tvivel. Rätt eller fel, men jag lämnade återbud både till julfest och till kontorets aktivitet. Prickarna på händerna börjar gå tillbaka. Jag är rädd för att jag gjort skit för mig själv den senaste tiden. Det är precis som om jag får skygglappar och kopplar in autopiloten på att överleva. Varför blir det hela tiden så här? Frustration!

Egentligen hade jag ett arbete som jag var nöjd med. Jag gillade att göra affärer. Trodde att jag var bra. Ok – jag lider av ”stoppa-huvudet-i-sanden- och –öka-syndrom” när det börjar bli mycket

Varför blev det så här?

Älskade barn

Dina slutna ögon

Ditt rofyllda ansikte

vad jag älskar dig mitt barn!

Och ändå;

Nu måste du stiga upp!

Vad vill du äta?

Drick åtminstone lite mjölk!

Har du packat väskan?

Har du inte klätt på dig än!?

Glöm inte borsta tänderna!

Ta av din tallrik!

Skynda dig!

Skolan börjar snart….

Puss och kram och vemod.

En dag av saknad!

Siffror och telefon.

Skynda, skynda.

Hej älsklingar!

Hur var det i skolan idag?

Har du packat upp gympakläderna?

Lapp om föräldramöte.

Vi måste äta innan Björne börjar!

Du kan inte bara äta korv!

Akta glaset!

Använd besticken!

Glöm inte ta av tallriken!

Pyjamas-time!

Tänderna!

Har du packat skolväskan?

Smutskläder – vika tvätt.

Ta med dina leksaker till ditt rum!

Vad ska vi läsa?

Mys i soffan.

Kram och puss.

Älskade barn

Sov så gott!

Redan när hon bläddrade igenom ”Elle” hade de grå slabbhögarna hunnit smälta. Kvar på den kräkgula plastmattan fanns små sjöar av smältvatten. Hennes Ballykängor hade torkat och lämnade inte längre kvar några spår, trots att hon hade nonchalerat uppmaningen att dra sjukhusblå plastpåsar med resår över skorna.

– Annika

Med en snabb rörelse hängde hon handväskan över höger axel och följde med bestämda steg läkaren genom korridoren.

Båda hade fasta handslag. På läkarens uppmaning började hon sin berättelse om kraven på jobbet, svärmoderns obotliga cancer, makens sorg, hennes ökade ansvar för barnen och så slutligen om sammanbrottet. Mascaran målade svarta, slingrande bäckar i hennes ansikte när hon återgav hur hennes man funnit henne på golvet i badrummet, darrande och tröstlöst gråtande av oro inför kreditdelegationens möte. Läkaren frågade om hon ville bli sjukskriven. Absolut inte svarade hon. Av sin samtalsterapeut hade hon fått veta att det fanns tabletter. Med hjälp av dem skulle hon nog klara av det. Med ett recept på seroxat lämnade hon kliniken några minuter senare. Biverkningar? Jo, hon kände till att man kunde få ont i magen.

Jag ser ljuset i tunneln.

Solen skiner och jag tror att jag har nått öppningen.

Nästa stund är det åter mörker och långt kvar.

Oro ger mig panik.

Tankar maler – kan jag återgå till jobbet?

I torsdags hade jag panik för allt en stor del av dagen.

Jag blev sjukskriven.

Jag är dämpad och ledsen.

En sur kommentar – bråk mellan barnen – jag faller handlöst.

Känslan kan beskrivas som en darrighet långt in i själen.

Tänker jag på jobbet är det likadant.

Jag är rädd att jag behöver vara ifrån jobbet ett tag för att bli bra…

Nu måste jag lita på andra – folk med erfarenhet.

– Kaffe? Vill du ha vatten Annika? Personalchefen lyckades inte möta hennes blick. Aldrig förr hade han sett henne så här. Var hade den starka, självsäkra affärskvinnan tagit vägen?

– Ja tack, svarade Ulla, beteendevetaren som arbetsgivaren hade bidragit med när Annika gråtande förklarat att hennes situation var ohållbar. Den fjärde personen, en mellanchef, nickade och reste sig upp:

– Jag följer med och hjälper dig bära.

– Du kommer att klara det, viskade Ulla, sedan de båda männen lämnat rummet. Du behöver inte säga något.

Allt var så förändrat. Att ta sig upp för jugendtrappan i marmor hade varit en nästan oöverstiglig prestation för henne. Tidigare hade hon tagit två, ja nästan tre, trappsteg i varje språng. Hon kunde inte förstå. Hennes läppar var nästan blå där hon darrande satt kvar under mötet. Blicken var fäst i skrivbordets björkskiva och det vinröda skrivbordsunderlägget. Tårarna rann. Ulla berättade om utbrändhet och lämplig behandling. Annika var tyst – så olik den hon varit.

Likt ett foster har jag krupit ihop i två dygn

Min kropp är hudlös

Mitt hjärta oskyddat

Ditt lillfinger kan tysta mitt hjärtas slag

Vinden kom från norr

Överraskande – isande

Oväntad – överrumplande

Vårsolen skymdes ohjälpligt

Av stålgrå, iskalla moln

Mina vänner var min navelsträng

Genom dem fick jag den omsorg och omtanke

Som återuppväckte min hjärna

Långt därinne visste jag

Att solen fanns ovan molnen

23/3 kl. 8.35

Min sjukdom är så svår att förstå. I onsdags trodde jag mig vara inbillningssjuk – jag mådde ju bra. I torsdags blev jag rädd för min reaktion. Hur kunde kroppen så fullständigt leva sitt eget liv? Nu tvivlar jag inte längre. Jag är sjuk! Det är nästan som att vara schizofren. Ena minuten känner jag att jag klarar hur mycket som helst – nästa snavar jag och faller ner i det bottenlösa hålet. Det värsta i min tillvaro just nu är att min man inte kan förstå. Han har inte haft tid att läsa boken om utbrändhet.

020325

Skillnaden mellan svart och vitt är milsvidd. Det finns bara dag och natt utan skymning och gryning. I morse kunde jag inte förstå de två dygnens dvala. Jag börjar bli rädd att jag lider av något allvarligare. I morgon skall jag till en ny läkare. Oron gnager – samtidigt känns det skönt att komma till en expert.

020326

Tröttheten överföll mig hänsynslöst. Hela dagen hade jag gjort saker i min egen takt – tagit det lugnt, räfsat, vilat. Gympan hade varit ”försiktig”.

När jag la mig sidan om dottern ville jag bara sova. Pratade, gick ner – la mig på soffan en liten stund – somnade- kl. 20.30!!!! Tog på mig pyjamas och sov hela natten!!!! (Förutom de sedvanliga svettiga timmarna mellan 3 och 5). Sedan sov jag till kl. 06.30.

Skall tröttheten aldrig ta slut?

Förälskade och nygifta

Följde vi Madeiras porlande levador

Genom bananlundar,

Grönskande vårängar

I mystiska grottor

Upplevde vi allt

Intensivt

En enda novemberdag

Vi vandrade under pinjeträd

Och nådde Cabo Girao

Europas högsta havsklippa

Försiktigt tittade vi ut över kanten

580 meter över havet

Fritt fall

Långt där nere

Smekte vågorna

De våta stenarna

Jag rös i värmen

När jag föreställde mig känslan

Av att tappa fotfästet

Och falla

Genom vinterlandskap

Över vårängar

I geggiga betfält

Längs blåsiga stigar

Under taggtrådsstängsel

Och bakom skyddande kullar

I ostanvind och västanvind och nordanvind

Under solen eller molnen eller planeterna

I månader har jag vandrat i hagar

Svalört, mandelblom och violer

Hästar och lärkor är mitt sällskap

Nu vet jag hur det känns

Att falla från Cabo Girao

580 meter ner i gropen

Den fysiska smärtan är försumbar

Och den psykiska dövas av endorfiner

Mina tårar smeker stenarna

Sakta för människorna

Den kraftlösa kroppen

Tillbaka till livet.

Motorljudet ökade när traktorn kämpade sig uppför ”Golanhöjderna”. Så hade hans pappa skämtsamt döpt kullarna som oväntat dök upp mitt i det platta jordbrukslandskapet. Under kullarna fanns en underjordisk sjö – en av kommunens största grundvattentäkter. Omedvetet suckade han när han tänkte på framtida restriktioner – förbud att använda bekämpningsmedel inom vattenskyddsområde. Skulle det överhuvudtaget vara möjligt att odla här i framtiden? Skulle ekonomin klara bortfallet? Kanske hade det varit bäst att sälja nu – innan grannarna förstod problemet. Just nu var hans liv fyllt av problem. Störst var oron för hans mamma som led av obotlig cancer. Skulle hans pappa klara av att bli lämnad ensam? Och skulle han själv klara av att sköta gården om det hände något med hans pappa? Han vände ekipaget och studerade ringvältens manchesterränder genom bakre traktorfönstret.

Så länge han kunde minnas hade han älskat det intensiva vårbruket. Tiden när allt händer från det tjälen lämnar jorden tills åkrarna ligger torra och nysådda. I år infann sig dock inte känslan. Istället ockuperades han av hopplöshet. Hemma låg hans fru till synes apatisk. Hon påstod att hon inte fick pressas, att hon var sjuk. Det hade varit lättare om hon brutit ett ben. Nu bara låg hon där. Om det var något som hon tyckte var kul kunde hon oförklarligt ”bli frisk” för att lika plötsligt falla ner i apati igen. Oron tärde. Hur påverkades deras barn? Här satt han på traktorn. Vårbruket var alltid lika intensivt. Det handlade om dagar och några timmars försenad sådd kunde kosta hundratusentals kronor i slutändan. Han var fångad i vårbrukets sysslor och saknade möjlighet att göra något annat än köra vidare.

Gropen hade bäddats med löv

När jag föll gjorde det ont

De vassa kanterna fick min hud att blöda

Men jag föll inte så djupt

I gropen slickade jag mina sår

Samlade kraft

Nu visste jag att jag skulle komma upp igen

020326 – Kristianstad

Agneta var bra. Jag fick berätta min historia. Hon sa att hon arbetade på samma sätt som Ulla. Sjukskrivningen fick nog räknas i halvår istället för i månader eftersom jag hade en djup depression.

Jag bryr mig inte längre. Jag ser min lediga tid som oändlig. Det var en djup utmattningsdepression – jag kommer att bli bra! Nu har jag två veckor framför mig att hämta kraft. Promenera, gå i trädgården, skriva, greja med fotona – VARA!

Bland vågornas brus urskiljs ett ljud

en fyr? En båt?

Dimman lättar

Stranden förändras

Men havet är evigt

Outtröttligt

Hur många vågor

Har famnat sanden?

Varje våg bär sandkorn

Ändå gör bara vissa vågor

Avtryck i sanden

De når djupast

Lämnar en saltrand

Eller

En rand av snäckor

Havet är starkt

Kan bära båtar

Men ensamma vattendroppar

Är svaga

Likt vågorna

Lämnar händelser

Djupa avtryck

I min själ

Samlad är jag stark

Stark som havet

Men splittrad

lika svag

som en droppe

uppslukas av sanden

tillintetgjord

Sakta växer jag ihop

Någonstans inom mig

Växer en styrka

En starkhet som kan bära båtar

Annika blev Årets IDEA 2004

Motiveringen till priset är att Annika på kort tid har utvecklat sitt företag på ett framgångsrikt sätt och att hon arbetar för ökad jämställdhet i kvinnors juridiska vardag.

– Jag känner mig hedrad över utmärkelsen, säger Annika,som driver sitt företag från gården hemma i Vallby, strax utanför Hammenhög. Det betyder mycket för mig att mitt arbete uppmärksammas och uppskattas, och det stämmer verkligen att jag vill se till att kvinnor inte missgynnas juridiskt och ekonomiskt vid till exempel en separation. Annika startade sitt företag så sent som i februari i år, men har redan blivit en flitigt anlitad jurist, både inom familjerätt och företagsjuridik. Bland hennes klienter finns privatpersoner som kommer för konsultationer vid till exempel bouppteckningar,testamenten och skilsmässor….” citat från www.idea-ystad.se.

2 svar till “Sjukskrivning 2002“

  1. Tankeväckande och andlöst vackert. Får mig att vilja läsa hela romanen, alternativt promenera många timmar med dig längs kusten och prata om livet. Egentligen båda!

    God fortsättning Annika. Ser fram emot att snart ses, och hoppas planerna kring februari kan gå i lås. Kram!

    1. 🙂 Vad glad jag blir!!! Har inte låtit någon läsa texten sedan jag gick skrivarkursen.

      Det finns inte någon roman. Däremot hittade jag min planering för skrivande igår. Det finns en ide om en triologi och enligt min planering skall den publiceras 2013 (men det är nog några år sedan jag skrev den planeringen – så tidpunkten får kanske flyttas fram…)

      En lång promenad längs stranden låter kanon – jag behöver verkligen få vårens planering på plats!

      Önskar dig också en god fortsättning. Räknar med en del helger i Hammenhög under våren – hör av mig snart om promenadtillfälle!

      kram

Kommentarer är stängda.