Landslagarna

Källa: Svensk rättshistoria av Göran Inger

Östgötalagen (Götalagarna)

På 1200-talet började lagmannens muntliga lagsaga tecknas ner i sk rättsböcker. Vid denna tid fanns inte någon gemensam lag för Sverige. Östgötalagen tillhör Götalagarna, där Äldre Västgötalagen är den äldsta bevarade landskapslagen. Troligen nedtecknades den omkring 1220.

Östgötalagen har en modernare prägel än Västgötalagarna och torde kunna föras tillbaka till 1270-80 talen.  (Den äldsta bevarade handskriften dateras till mitten av 1300-talet.)

Upplandslagen och Hälsingelagen (Svealagarna)

Äldst av Svealagarna är Dalalagen (den betecknas som rättsbok medan övriga Svealagar betecknas som lagböcker). Dalalagen upptecknades vid mitten av 1200-talet.

Upplandslagen torde ha utarbetats strax före 1296, Södermannalagen strax före 1327. Västmannalagen och Hälsingelagen finns bevarade i uppteckningar från första hälften av 1300-talet.

Enligt Ankarloo sid 31 var högsta straffen för fysiskt skadlig trolldom (förgörning) följande:

Fredlöshet (Västgötalagen I, SlagsmålsBalken 8, Västgötalagen II Fredsbalken 12, men endast den dödades arvingar rätt att utkräva hämnden fredlöshet med tillägget “Dräpe henne (trollpackan) sedan där som man kommer åt.” )

Livsstraff Västgötalagen II RättslösaBalken 10 – dödsstraffet förutsätter gripande på bar gärning

Stening Östgötalagen VådamålsBalken 31:1. Straffet omfattar både skadegörelse på folk och fä, men gripande på bar gärning är en förutsättning. Straffet stening torde ha sitt ursprung i en utomlaglig lynchbetonad praxis. Både steglig och stening finns i den danska landskapsrätten. Straffsatserna är lägre när lägre grad av bevisning föreligger.

“Nu tillvitas det henne (dvs trolldom) och säker förgörning syns på bonden eller på hans husfolk eller på hans boskap; då värje hon sig med tretolftsed eller böte fyrtio marker. Misstänkes hon för en sådan sak, men det syns ingenstädes på hans boskap, då värje hon sig med tolvmannaed eller böte tre marker.”

Bränning  Upplandslagen ManhelgdsBalken 19 m fl

“Om dråp och förgörning

Bär en kvinna förgörningar på en man och tagen på bar gärning, då skall man taga henne och sätta henne i fjättrar och så föra henne till tings och förgörningarna med henne. Det skola tolv män pröva om hon har gjort dessa förgörningar eller ej och om hon är tagen på bar gärning eller ej. Värja de henne vare hon saklös. Fälla de henne, då är hon sakfälld till 40 marks bot. Denna bot ska treskiftas; en lott tager konungen, den andra målsäganden, den tredje hundaret. Har någon ljutit döden därav och åtalas det sedan, pröve ock det tolv män. Fritaga de henne vare saklös. Blir hon fälld, skall hon brännas på bål, och hennes arvingar tage gods efter henne. Vilja målsägarna unna henne livet, då skall hon böta 140 marker. Om hon också blir värjd för förgörningen vare bonde saklös för fjättrarna.” (ManhelgdsBlaken 19)

40+9 mark; suppl stening (Dalalagen KyrkoBalken 11)

Straffbar vidskepelse

“Far kvinna med vidskepelse, böte hon sexton örtugar tre gånger, den första till biskopen, de två andra till häradet och konungen.” (Västgötalagen II RättslösaBalken 11)

“Mål inför biskopsnämnd… Det tredje är trolldom. Blir någon tagen inom gård och grind med horn och hår, det skall komma till värjemål. Om nämnden fäller, då skall den fälla till kyrkobot och icke till böter utom sex örtug till bonden för åbörd av trolldom.” (Smålandslagen KyrkoBalken 13:7 där övriga brott inför biskopsnämnd är mord på odöpta barn och blodskam.)

Straffbar beskyllning för trolldom

“Detta är okvädningsord till kvinna. Jag såg du red på en fållgrind med utslaget hår (och lös gördel) i trolls hamn, då det vägde jämnt mellan dag och natt. Säger man att hon kan förgöra kvinna eller ko, är det okvädningsord.” (Västgötalagen I Rättlösabalken 5:5, Västgötalagen II RättslösaBalken 9.) I samma avsnitt behandlas kränkningar för feghet, ofrihet, tidelag, blodskam, hor, fosterfördrivning och barnamord.