Saknar verkligen min smartphone (nej – saknar inte htc). Och längtar!!! I dag hämtas iPhonen!!! Men jag kommer inte få den förrän i morgon. Äntligen, äntligen skall jag kunna blogga under promenaden igen.
Ibland är det bra att vara utan något som blivit en självklar del av tillvaron. Tänk så lätt det är att ta saker för givet. Först när det är borta saknar man det!!!
Samma sak är det med människor. När de finns runtomkring en tar man dem för givna. Hur ofta berättar jag för mina barn, föräldrar, syskon, vänner … hur mycket jag älskar dem? Nästan aldrig!!! Det blir lite fånigt att springa runt där och säga ”Du, vet du hur mycket du betyder för mig… hur mycket jag skulle sakna dig om du inte fanns.”
Men det borde vi kanske göra!!!
Min farmor fanns där under hela min uppväxt och betydde jättemycket för mig. Hon var kärnfrisk men en dag var hon bara borta. Hon låg bara död bredvid sängen – en propp i lungan. Det hade gått så snabbt att hon antagligen inte själv reagerat ens. Då var hon 83 år och hade aldrig varit sjuk i hela sitt liv!
Visst är det så vi alla skulle vilja leva! Men det tog lång tid för mig att komma över hennes död. Frågan är om jag någonsin kommer att göra det. Saknaden finns där fortfarande och det händer att jag sitter vid hennes grav och ”pratar” med henne. Jag kom mig aldrig för att säga hur mycket jag älskade henne och hur mycket hon betydde för mig.
… kanske dags att berätta för min omgivning hur mycket de betyder för mig! Tänk vilka tankar en trasig htc kan sätta igång!