I den lilla byn Övraby, där jag växte upp, fanns inte så många fritidsaktiviteter. Det var Ungdomens Röda Kors, som nog egentligen skulle handla om humanitärt arbete och sjukvård, men som vi utvecklade till friluftsliv och teater. Sedan var det kyrkans barn- och ungdomskör.
Som körmedlem fick du gratis pianolektioner.
När Barbro Wallenbo, mamma till en av mina klasskompisar, spelade Fûr Elise på piano bestämde jag mig. Så vackert ville jag också kunna spela. Därför gick jag med i kyrkokören.
Märta Ohlsson, som kantorn hette, brann för musiken och lockade flera utombyare till sin körverksamhet. Bl a sjöng Carolina Sandgren i vår kör. Idag är hon operasångerska vid Göteborgsoperan.
Nu hade jag inte riktigt samma utveckling. Men pianot blev en viktig del av mitt liv fram tills jag började på gymnasiet. Jag har alltid varit envis och lyckades först tjata på mina föräldrar tills de köpte ett piano. Sedan tillbringade jag dagligen timmar med mina spelläxor. Och efter några år klarade jag Für Elise… fortfarande det bästa sättet att hitta lugn när jag är stressad…Början av Für Elise…
Hur kom jag att tänka på det här? Jo, på kören lärde jag känna de tre syskonen Danielsson; Pontus, Desirée och Therese. Therese fick tidigt hänga med sina äldre syskon till kören. De blonda korkskruvarna yrde. Hon var ständigt i farten, modig och sa vad hon tyckte. Älskad av alla och särskilt av sina äldre syskon som avgudade henne (i alla fall uppfattade jag det så).
Märta ordnade årligen en sommarträff för oss där vi hade stafetter. Min bild av Therese var att hon ständigt stod i centrum -orädd trots att hon oftast var yngst.
Där – med kören – väcktes mitt intresse för teater. Årligen bjöds koralkören till Stora teatern i Malmö. Mitt första teaterbesök var baletten Napoli. Jag minns att jag egentligen inte ville följa med – balett – vad skulle det vara bra för? Men jag blev helt förälskad och bara rycktes med i musiken och handlingen.
Den lilla kören och dess medlemmar var en viktig del av mitt liv som jag glömde bort när den upplöstes.
1994 tittade jag på den skrämmande rapporteringen om massmorden. Då ser jag henne – en av de mördade är Therese. För mig kommer hon alltid vara den sprudlande lilla orädda tjejen med de blonda lockarna yrande. Jag tänkte på hennes syskon – hur älskad hon var…
Nu skall mördarens straff tidsbegränsas. Jag läser i Dagens Juridik – vad tycker jag själv egentligen?
Jag tror på det goda i människan – att alla kan ta tag i sitt liv och göra en förändring. Vad är ett rimligt straff?