En grusgång under lummiga trädkronor leder fram till den gamla prästgården. Det är märkligt hur vissa minnen etsar sig fast. Som barn stod jag här och väntade på att få gå med de andra söndagsskole barnen in i kyrkan. Av någon anledning minns jag mina sandaler i gruset. Stenen som kilade sig fast. Väntan.