Årets premiärdopp på badet är något speciellt. Bassängen lyser vit innan algerna färgat kanterna gröna. Räcket, som badvakterna inte lyckas få barnen att sluta klättra på, är intensivt blått. Vattnet känns iskallt. Det hindrar inte killarna från att hoppa från trampolinerna. Jag känner igen dem trots att de ränt i höjden sedan förra sommaren. Harald, Frans … och några jag inte minns namnet på. Jag har följt dem sedan de var små. Varje sommar ligger jag där i banan norr om trampolinerna. Fram och tillbaka – en halvtimme, en timme… varken tid eller längd är så noga. Tankarna är klara – irrar iväg och får alla mina projekt att landa.
På måndagskvällar räknar Ebon längder. Det räcker att fråga hur långt hon har simmat när jag kliver i. Sedan kan jag räkna ut hur långt jag simmar. Förra sommaren simmade jag 5 000 meter vid ett tillfälle. Oj, oj, oj vad det sög i kroppen. Målet är att göra det minst en gång i sommar också.
Trots friska vindar är det ok att simma. Träden skyddar. Syskonen Ekvall kommer i samlad trupp. Hoppar i vattnet och konstaterar att det är för kallt. Jag simmar ihärdigt vidare. Minns sommardagar när barnen var små. Peppande inför märkestagning. De nådde guldmagistern båda två. Imponerande!
Minns min egen simskola. Kiosken där jag fick stå på en upp och ner vänd läskback för att nå upp och peka ut vilka bitar jag ville ha. Det var små godispåsar för fyra fem bitar och inte som idag med platt botten med plats för fyra fem slevar.
