Vaknar tidigt av den totala tystnaden. Solen skiner och havet är spegelblankt. Här på ön brukar jag börja dagen med att springa till norra udden. Min kropp protesterar. Vill bara ligga kvar i sängen.
Det år som om den måste vänta in mig. Att den inte kan fatta att vi äntligen är här – platsen jag ständigt återvänder till i mina tankar. Hit har jag återvänt varje år sedan den första förälskelsen i platsen 2003. Förra året hann jag bara med en kort septemberhelg. Då insåg jag hur viktig den här tiden är för mig.
Redan på båten rinner stressen av mig när vi passerar tallbeväxta öar som likt slumrande dinosaurier höjer sig ur vattnet.
Dricker mitt vatten och vet att om jag ska orka springa över stenhällarna där solen gassar måste jag ge mig iväg nu. Det blir en varm dag. Solen bränner redan.