Benen var stumma efter nattens lopp. Ändå fanns längtan efter ännu en promenad på Djurgården.
Vid nio ger vi oss ut och vi skrattar lika hjärtligt som igår och förrgår och dagen innan och på onsdagsnatten. Vi summerar ihop våra samtal och inser att trots alla skratt har våra samtal utvecklat oss mycket – och vi har fått många nya ideer för våra företag.
Vi passerar advokatsamfundets hus – och stoltheten över att vara advokat sköljer över mig idag som alltid. I torsdags träffade jag advokater från mellersta avdelningen. Jag vet inte varför – men att umgås med andra advokater är något jag verkligen älskar. Vårt arbete är speciellt. Ofta är det väldigt ansvarsfullt och vi möter människor i utsatta situationer. Kanske ger det oss ett speciellt förhållningssätt till livet. Jag vet inte – men för varje år känns umgänget med andra advokater allt viktigare.
Luften är varm och vi väljer lilla Djurgårdsrundan så att jag inte ska bli sen.
På Tösses konditori köper vi färskpressad apelsinjuice och bullar. Det blir en med surdeg och honung och en sportbulle. Kanske lite tråkigt med tanke på alla spännande alternativ; äpple och solroskärnor, valnötter.
Så finns det då tid för ännu en långfrukost på balkongen. Himmeln blir allt gråare. Det ärtur – för det gör det lättare att åka hem. Så kan jag skratta åt mig själv. Jag har alltid sagt att jag aldrig skulle kunna tänka mig att bo någon annanstans än i sydöstra Skåne – men det senaste året har Stockholm blivit så mycket jag. Detta var verkligen en helt oväntad utveckling! När jag är hemma längtar jag aldrig bort – men varje gång jag lämnar en plats gör jag det med vemod.