Himlen var bara så där underbart blå idag.
Maggie var näst sista dagen på kontoret och hjälpte oss med ekonomirutinerna. Nästa vecka flyttar hon till Thailand för att hjälpa svenskar med redovisning.
Ödet förser oss hela tiden med överraskningar. Kanske är det vår väg till den thailändska marknaden. Jag vet ännu inte hur det ska gå till och vad vi ska göra. Men det känns väldigt spännande.
Det är långt ifrån alltid jag hinner hem till barnen. Många kvällar jobbar jag tills jag stupar i säng vid elvatiden. Skönt med övernattningsrum på kontoret för mina mest kreativa timmar är direkt när jag vaknar. I morse satt jag framför datorn innan sex. Först vid åtta gav jag mig ut på morgonpromenaden.
Kontakten med ungdomarna håller jag ofta via Facebook. För det mesta vill de inte att jag kommer hem. Men idag var det annorlunda och jag slängde ihop mina grejor och lämnade kontoret redan vid halv fem.
Det var verkligen en njutning att köra hem i solnedgången.
Duktiga dottern hade städat hela huset trots en elak förkylning. Tillsammans fyllde vi på de sportlovstomma kylskåpen.
I veckan hade Bussarins lunch fått mig att längta efter köttfärssås och spaghetti. Tillsammans kokte vi säkert 12 portioner köttfärssås – så nu är frysen påfylld!
Det kändes som evigheter sedan jag varit ”mamma”. Tyvärr har företaget slukat alldeles för mycket engagemang det senaste året.
Mysigt snack runt köksbordet med te, levande ljus, ananas, mango och Sharon. Stilige sonen lämnade inte datorn fullt så länge – men han satt med en bra stund och jag bara njöt. Det är de där ögonblicken i livet som man vill fånga på burk och snabbt skruva på locket så att känslan aldrig försvinner. Det är de där stunderna som man vill pränta in i minnet så att de alltid finns kvar.
Barnen har försvunnit upp på sina rum och jag sitter kvar och förbereder morgondagens två utvecklingssamtal. Och jag är så stolt över mig själv att jag lyckades undvika prata och tänka jobb i kväll!