Hon tittade på mig genom glasögonen på andra sidan det välpolerade skrivbordet. ”Jag skriver på remissen att det är förtur.” Tankarna for genom mitt huvud samtidigt som jag konstaterade att hon hade en havsslipad, ockrafärgad tegelsten som pennställ. ”Är det cancer?” Min fråga blev hängande i luften lagom länge för att jag skulle förstå att risken var stor. ”Oroa dig inte – vi vet inget förrän vi har provsvaren.”
Det fanns så många tankar i mitt huvud – men ingen av dem handlade om livets bräcklighet. Det handlade om den långa listan med telefonsamtal som jag inte hunnit ringa, om den sista uppsägningen och hur mycket den skulle kosta företaget för att jag varit dumsnäll och skrivit avtal om tillsvidareanställning, om klienters konflikter och hur jag skulle hitta lösningar.
Jag har en förmåga att stänga av allt och fokusera på målet. Mitt driv är starkare än min kropp. Min kropp säger ifrån tills jag lyssnar.
Jo, jag hade studerat förändringarna på födelsemärket där i armvecket och tänkt att jag får kolla upp det. I morgon letar jag upp det där telefonnumret. Och så gick dagarna.
När jag väl ringde svarade hon direkt och jag fick en tid inom en vecka.
Det blev en sen kväll innan jag kom i säng. Det var så mycket som bara måste hinnas med innan jag åker. Heldagsförhandling i dag i tingsrätten och två dagar med Regelrådet därefter. Förhandlingar i Blekinge och klientmöten i Malmö. Nej, det fanns inte mycket tid för egna tankar. Jag insåg att någon morgonpromenad inte skulle hinnas med.
Appen sleep cycle visade att jag sovit lätt sedan fyra. När jag öppnade ögonen såg jag soluppgången. I tankarna var jag på sjukhuset i Baavaro. Min älskade med slangar på intensivvårdsavdelningen. Rosslandes från grannarna, de oupphörliga pipandena från apparaturen. Glädjen i hans ögon när han såg mig.
Min svärmor avled i lungcancer 2002. Hon fick ett år att leva sedan hon fått diagnosen.
Hur skulle jag leva om jag visste att jag bara hade ett år kvar?
Jag hörde talas om en buddist som satte eld på sitt finger som ett offer till Buddha för att hans mor skulle bli frisk.
Tyvärr har jag inte varit den förälder jag önskat. Även om vi aldrig möttes i domstolen så har jag och mina barns far inte hanterat vår skilsmässa på ett bra sätt. Min ångest över detta har jag hanterat genom att fly in i arbete.
Jag offrar inga fingrar till Buddha. Men om det visar sig att födelsemärkena var ofarliga lovar jag mig själv att offra min tid för att hjälpa människor förebygga segslitna konflikter. Jag vill hjälpa på ett tidigare stadium och jag har idéer.
Kanske kan jag hjälpa skilsmässobarn att få en bättre uppväxt än jag var förmögen att ge mina egna barn.
Så här i efterhand kan jag bara konstatera att jag gjorde så gott jag kunde med de förutsättningar jag hade då. Och faktiskt tror jag att det är så för alla föräldrar.
Vi går på föräldrarutbildning i flera veckor för att klara en förlossning som tar några dagar. Men ingen erbjuder skilsmässoutbildning i hur man under flera år skall klara konflikter med en person som man inte längre älskar.