Att vänja sig vid ensamhet

När jag är ensam njuter jag av lugnet. Sätter på en skiva, tänder levande ljus och kokar te, sitter i fåtöljen och läser allt från facktidningar och skönlitteratur till mina egna texter där jag analyserar livet.

Sedan skilsmässan har lördagar varit sådana kvällar. Att träffa tjejkompisar gör man enklast på fredagar – och jag har inte letat andra singlar att ta ut med. Varför skulle jag det? Jag vill lära mig att vara själv – har inte haft för avsikt att stadga mig igen. Det är så mycket jag vill göra, så mycket jag vill förändra i välden. Kanske borde jag lyssna på andra och ägna mig åt politik – men jag känner inte att det finns tid för det just nu. Däremot om några år när företaget rullar på – då skulle jag kunna tänka mig en mandatperiod som kommunalråd bara för att det hade varit häftigt – Kaxigt? Tja, men antagligen inte någon omöjlighet – det är få som är intresserade av politik idag… Men nej… det är nog inte min grej.

Det är som om livet inte räcker till allt. Och samtidigt har jag ett behov av den där ”göra ingenting tiden”. Tid då man dräller runt, fångas av nuet, låter tankarna få fritt spelrum.

Lördagar var tid för fester – men de flesta av mina vänner är stadgade. Alltså har lördagar blivit bra dagar för läsning och egen tid.

De veckor barnen är hos mig bokar jag ingenting – finns för dem. Helst ser jag att de ha kompisar – de mår bra av det och jag tycker om att ha barn i huset – bara de inte ser mig som en serviceinrättning. Nu kan jag göra allt på mina egna villkor.

Den här helgen blev inte som jag ville. Tankarna fick inte det flöde jag ville ha – de hängde upp sig och omformade sig till oro… och det är himla tramsigt… Förbannar mig själv för saker i det förgångna.