I mitt huvud finns så många texter, men inga ord blir skrivna. Just nu bara är jag. Just nu tillåter jag mig att vara osocial. Mobilen är ställd på ljudlöst.
De där dagarna på psyk när jag var i en bubbla lärde mig något. Avskildhet ger återhämtning.
I min egen takt städar jag ut – både i lägenheten och i själen. Det är en viktig process som ger insikter.
När jag skrevs ut förklarade läkaren att psykoanalys inte är någon Quick-fix, men om man ger det tid gör det skillnad.
Jag har fått en ny chans till ett nytt liv.
Just nu är jag eremit. Det enklaste sättet att nå mig är genom att skriva. Då kan jag svara på mina villkor.
I morgon tar dottern studenten.
Min senaste djupdykning gjorde jag den 1 maj efter att ha läst ett mail från barnens far. Hans bild av de senaste åren är en annan än min. I mailet skriver han att mitt agerande är mycket märkligt för en tonårsmamma.
Han känner mina ömma punkter och varje ord skär i mig. Det har tagit mig mer än en månad att bygga upp mig så pass mycket att jag överhuvudtaget orkar delta i samma studentfirandet som han.
Den som aldrig varit i depressionens käftar kan nog inte föreställa sig. Varje möte med en annan människa är en risk – ett oväntat ord kan bli ett dråpslag.
Den senaste tidens rubriker har nog fått allmänheten att börja inse att depression är en livshotande sjukdom. Du är inte dig själv och kan inte ta ansvar för dina handlingar. Nu vet jag att jag är kapabel att göra saker som jag inte skulle drömma om att göra när jag är frisk.
Min psykolog säger att jag är oskyddad och skör.
I morgon får kameran bli min sköld. Vid min sida min älskade som en ädel riddare.
Idag ska jag försöka formulera några visdomsord till Dottern. Vilken klokskap skulle ha hjälpt mig genom livet? Kan mina erfarenheter hjälpa henne att inte begå samma misstag?