Så fladdrar mina tankar ändå iväg.
Igår besökte jag biblioteket och kom hemdragandes med en gigantisk bokhög. Det är nog så att jag älskar att utforska häxorna mer än jag tilltalas av skrivandet – just nu.
Igår lånade vi Tinis bil och körde upp till Sjurby för ännu en tur på Nässjön med Rocky och sparkarna. Den här gången hade vi lunch med oss.
Somnade direkt jag kom hem och sov bort två timmar. Det måste vara all den friska luften som får mig att sova så djupt. I eftermiddag blir det en tur längs älven.
I Karl-Erik Forsslunds bok ”Med Dalälven från källorna till havet”, tryckt i Stockholm 1923, hittade jag följande beskrivning av Dalälven, Öster- och Västerdalälven (här är det viktigt att skilja på namnen).
”Aldrig förr hade han hört en sådan musik. Här var förvisso landets längsta och rikaste älv. Här var de sorlande böljornas kör klangfullare och livfullare än någonsin och någonstädes.
Från tusen håll kommo de, med tusen tungor sjöngo de. Det var som en orkester av tusen instrument, som en harpa med tusen strängar.
De ljödo klanger från nordliga kalfjäll och från sydländskt yppiga lövlundar. Där ljöd brus ur stora skogar och malmklang ur djupa gruvor. Där tonade mumlet från många forsar och fall och suset av stora sjöars andedrag. Där hördes vingslag av ensamma vindar i vida obygder, och där hördes tramp och sorl från täta folkrika bygder. Där kommo långväga vågor och joikade höglandslåtar eller kupade fäbolåtar; där kommo andra och sjöngo hymner till den tid, som nu lever – den ständiga stridens och det rastlösa arbetets tid.
Om fjäll och slätter, berg och dalar, ödemarker och lustgårdar, städer och byar – om försvunna forntidsborgar och nutida fabriksplatser, eldhus och kraftstationer – om allt från det äldsta till det nyaste, från vildaste vildmark till högsta odling hade vågorna att sjunga och förtälja.
Ja, här kom förvisso landets största och märkligaste älv.”